Connect with us

Häromdagen lyssnade jag på Leksandspratarna. Det är en podcast, ungefär som leksingarnas motsvarighet till Sommarpratarna i Sveriges Radio, där en rad profiler kring klubben får prata om sitt supporterskap.

I premiäravsnittet talade Emil Nilsén om varför han drogs till ishockeyn.

Han berättade högst öppenhjärtigt om en tuff skolgång utan vänner. Med lågt självförtroende. Ett utanförskap. Med gigantiska tvivel på sig själv.

Men han fann gemenskapen i Leksand. I supporterskapet.

Jag kan inte relatera – då jag mer eller mindre föddes in i SSK av min så kallade Scania-familj – men jag förstår precis hur Emil Nilsén menar. För alla sitter vi på läktaren av olika anledningar, men när vi väl sitter där så sitter vi där tillsammans. Vi samlas runt något som vi delar en stor kärlek till. Det spelar ingen roll vad vi röstar på. Det spelar ingen roll hur mycket pengar vi har på kontot. Det spelar ingen roll var vi är födda. Det spelar ingen roll var vi jobbar. Det spelar ingen roll vad vi kör för bil. Det spelar ingen roll vilka vi är vänner med.

De senaste månaderna har jag funderat på vad sociala medier bidrar med till mitt supporterskap.

Det korta svaret: En hel del.

Människor som känner mig vet att jag är extremt aktiv i sociala medier. Jag började twittra 2009, under ett mer ”privat” konto, och fortsatte sedan under ytterligare ett konto med fokus på ishockey. För att särskilja mina intressen en aning.

På senare år har dock Twitter revolutionerat mitt supporterskap.

Jag har träffat SSK-vänner via sociala medier som jag aldrig annars hade träffat. En person kan vara 19, en annan 35. Det spelar ingen roll. Det är personer som jag varken delar politiska åsikter eller intressen med. Men det är personer som jag numera även är vänner med privat. Förut kände jag mig ganska ensam i takt med att mina SSK-hejande barndomsvänner trillade av tåget längs vägen. Numera är vi en skara som planerar våra supporterliv tillsammans. Vi åker kors och tvärs över landet för att antingen gråta eller skratta tillsammans, och däremellan ses vi över en öl på stan.

Tack vare dessa personer står jag ut att tillhöra laget som går och går men aldrig kommer till dörren.

Men sociala medier har också ändrat min syn på sporten ishockey och andra lags supportrar.

Det har fått mig att inse hur lika vi är.

Precis som jag avskyr Leksand, AIK, Karlskoga, Färjestad, Linköping och Djurgården som föreningar – och som motståndare och fienden – har jag avskytt deras supportrar. Men i och med Twitter har jag kommit att knyta band till supportrar i olika divisioner över hela Sverige.

Man behöver inte älska varandra.

Verkligen inte.

Kängor och hån är uppfriskande ibland.

Men att faktiskt lära känna andra supportrar över laggränserna har öppnat upp mina ögon. Och det har även gjort mig mer avslappnad och ärlig i mitt eget supporterskap.

Jag vet nämligen hur leksingar känner angående sportslig motgång – att ena dagen sola på takterassen för att dagen efter dundra ner i hisschaktet och behöva kravla sig upp till närmsta luftficka.

Jag vet hur västeråsare känner kring att ständigt hoppas men sällan ens nå halvvägs.

Vi lider med varandra, och vi hånar varandra. Vi peppar varandra, och vi retar varandra. Men i grund och botten har vi respekt för varandra.

Och jag tycker att det är fint.

Visst, vi stoltserar gärna med att våra spelare blir NHL-draftade. Att man har si och så många åskådare på en ispremiär eller att säsongskortsförsäljningen går mot rekord. Vi pratar gärna öppet om våra små och stora framgångar. Och det är ju fullt naturligt. Men jag gillar att Twitter i grund och botten inte så mycket handlar om att framhäva det egna laget som stående över alla andra lag i alla väder. På så vis är Twitter en väldigt opolerad bild av verkligheten.

För allt är fan inte bra hela tiden.

Någon kan säga ”öhhhh, SSK suger!”

Och liksom, vad ska jag svara?

CHyjHy3UwAAYsTW

Vad förväntar sig personen för svar från någon som lidit i ishallar sedan 1982 med undantag för ett SM-guld 1985 och en kvartsfinalvinst mot Linköping i SM-slutspelet 2004/2005?

– Ja, vi är inte så jävla bra just nu.

Det räcker så. För så är det ju. Det är ingen nyhet.

Med tiden tror jag att supportrar – även jag själv – har insett att den typen av kommentarer inte längre biter på mottagaren. Vi känner igen oss i varandras hopplöshet. Vi vet exakt hur det känns att vilja sjukanmäla sig dagen efter en förlust. Och vi vet precis, precis hur det pirrar i magen på tåget till en stad långt bort för att spela en avgörande match.

Vi vet hur supporterkroppen fungerar.

Hur man gråter vid förlust, men ibland även efter vinst.

För många av oss följer det egna laget av tusen anledningar utöver de sportsliga framgångarna.

Hockey, och supporterskap, är nämligen så mycket mer än så.

…åtminstone utanför Växjö.

(Ja, ni ser, ibland kan man inte låta bli. Och det får heller aldrig förändras.)

Andreas är skribent på Uppdragsport.se. Arbetar till vardags som journalist. Har säsongskort på K, rad 12, plats 7.

Kommentera artikeln här

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Mer på samma ämne Krönikor