Connect with us

Artiklar

Ståplatskrönika: Säsongen 2012/2013 blev en magisk resa

”Det var längesedan man som SSK:are fick uppleva så mycket segrar, lyckorus och grymma ishockeyspelare på en säsong”.
Mauri Hermundsson minns en hockeysäsong som man sent lär glömma – trots kvalseriedebaclet.

Mauri Hermundsson

, den


25 september 2012. Karlskoga. Nobelhallen.

Musiken från de spräckta högtalarna dånade ut längs med betongläktarna. Det gjorde ont i huvudet att lyssna till de spruckna tonerna som kom fram. Ändå hade musikvalet fallit på Metallica. Kanske som ett bevis på den naiva självbild som verkar råda längs Karlskogas inavlade slätter, kanske som ett bevis på den mentalitet vars fäste finns i Nobelhallen, och vars grund är att man skiter i allt annat – och bara kör.
Denna sena septemberkväll blev ett tydligt bevis på denna djupt rotade mentalitet. Men bara körde. Det gjorde inte SSK.

Inte ens tre minuter hade passerat innan det stod 1-0 på jumbotr.. nej, resultattavlan. ”Caaaarl”, skrek speakern, ”Beeerglund”, brölade publiken tillbaka.

Jag trivdes inte.

Över huvud taget.

Matchen slutade 3-0 och var den värsta jag någonsin sett.

Spelarna såg totalt ointresserade ut och något grundspel att falla tillbaka på fanns inte att skymta. Vi blev utspelade, av ett lag som inte spelade. Så kändes det.
Matcherna som följde blev inte mycket roligare. Först en bitter hemmatork mot Leksand, därefter en 4-2-förlust i Örebro. Båda förlusterna kändes väntade, på något obehagligt sätt, men ändå gjorde det så förbannat ont.

SSK inledde oktober månad som tabelljumbo.

Södertälje SK låg sist i Allsvenskan för första gången i föreningens anrika historia. Det var svårt att smälta. Svårt att förstå. Men klubben, som gång på gång anklagas för att inte agera, agerade.

”Botten upp”, sa man, och bjöd hela Södertälje på gratis ishockey, som en ursäkt för de skrala resultaten. Att knappt 4000 tog sig till arenan satte sig inte som en bitter eftersmak, det enda man kunde komma ihåg var ett SSK som körde över vad som såg ut som division 1-laget Karlskrona.

Äntligen en framgång. Äntligen ett litet strå av optimism att ta tag i och hålla fast vid. Äntligen något att tro på! Så kändes det.

NHL-lockouten tog vid

Samtidigt, på andra sidan av Atlanten, hade girighetens fula tryne visat sig, och gett upphov till en motsättning som sedermera resulterade i en lockout. Hockeyligan krökte ointresserat på näsan: ”Vi vill inte se världens bästa hockeyspelare i vår liga, vår produkt håller”, sades det.

Naiviteten gav eko, och plötsligt stod hockeyallsvenskan framför öppet mål. Först tvekade man, sedan insåg man sin jättechans. Och sköt.

Douglas Murray, Anze Kopitar, Mikael Backlund, Bobby Ryan, Patrick Berglund, Jonas Eneroth är bara några av namnen som plötsligt gjorde Hockeyallsvenskan till Sveriges överlägset hetaste serie. Elitserieklubbarna kunde bara trumpet se på.

Per Nygårds fantastiska fingertoppskänsla fann Carl Hagelin och Matt Read. Två vindsnabba världsstjärnor, som trots sin överlägsenhet ändå var sugna på mer. Som hade kraften och viljan att åka till Grännby Ishall och göra allt i sin makt för att hjälpa laget med S:et på bröstet.

NHL-spelarnas intåg blev slutet på SSK:s fall, och början på en ny tid. En ny trend. Ett nytt, fröjdigt spel.

Tingsryd, Malmö, Almtuna, Troja och Mora avverkades på löpande band och kedjan med Hagelin, Read och Fleury avgjorde match efter match. Förlusten mot spöket Oskarshamn sved visserligen, men inte länge. Södertälje studsade tillbaka, och ytterligare åtta vinster inkasserades.

”Fansens Lirare” visade på kärlek

Utanför ishallarna började hösten att övergå till vinter och novembermörkret blev allt mer påtagligt, men i Scaniarinken spelades drömhockey. Jag dansade omkring på rosa moln medan SSK tog trepoängare efter trepoängare. Plötsligt låg vi fyra i tabellen. Ingen mindes längre det SSK som i september tog tre av 21 möjliga poäng.

Segrarna fortsatte att rulla in, men spelmässigt blev det allt mer krampaktigt under december. SSK-supportrarna, som blivit rejält bortskämda under hösten, fick plötsligt känna på hur ett par förluster kändes. Igen.

Men istället för att sörja sjösattes ännu en Fansens Lirare-kampanj. SSK-supportrarna från den fattiga arbetarstaden Södertälje vände på varenda krona och öre. Resultatet: 580 000 kronor. Kärlek kan inte mätas i pengar, brukar man säga. Jag köper det. Ändå tycker jag att summan väl manifesterar den villkorslösa kärlek som vi supportrar känner för klubben i våra hjärtan.

Cam Fowler, som plockades in för pengarna, gjorde inget större väsen av sig. En av våra bästa backar under sin ganska korta vistelse här, inte mycket mer.

Laget SSK, med en nytillkommen Michael Nylander som uppiggande incitament, fortsatte emellertid sin resa uppåt i tabellen, mycket tack vare en svit med nio raka trepoängare. Spelet var stabilt, och man hittade vägar att vinna, men man gjorde det utan att varken briljera eller övertyga ordentligt.

Röglematchen blev avgörande

Under februari kom förlusterna med allt mindre mellanrum, och spelet försämrades rejält i samband med förstakedjans uppmärksammade splittring. En oro började smyga i kroppen. Är detta det verkliga SSK, det SSK som vi var tvungna att bekanta oss med under början av säsongen och vars avsaknad av NHL-stjärnor är så skrikande?

Oron dämpades något av det faktum att laget vann sex av de sju sista matcherna i grundserien, men spelmässigt gjorde man det utan någon som helst övertygelse. Det var uppenbart att spelet laget presterade inte skulle hålla länge i kvalserien.

Två veckor passerade. Långsamt.

Förväntningarna byggdes upp. Blev starkare. Kom närmare. Jag vågade inte tro på det själv. Men jag hoppades. Så mycket.

Bussresan upp till Leksand blev ett bad i känslor. Förhoppning, längtan, oro, förväntan, nervositet och, i ärlighetens namn, en jävla massa öl.

Kvart i sju var vi till slut på plats. Cirka 200 SSK:are hade samlats på bortastå. Tegera Arena badade i olikfärgade förväntningar och nervositet. Ett helt år av stenhårt arbete och väntan hade lett till just denna dag, denna stund, denna match. Nu, på 60 minuter skulle det avgöras. Så kändes det, i alla fall. Och så skulle det bli.

På fyra minuter hade Filip Forsberg totalt dödat en fest, och samtidigt satt igång en annan. Tegera Arena kokade i ett hav av blå-vit lycka. Det var olidligt att se.

SSK kom aldrig tillbaka in i matchen. Inte Kvalserien heller.

Så här i efterhand är det uppenbart att det var här, denna kväll i mars, som kvalserien avgjordes för SSK:s del. Visst, det var ett nytt hav av känslor och halsdukar som väntade i Scaniarinken när Rögle kom på besök i andra omgången – men luften var redan slut på något sätt. Det var redan kört.

Trots att kvalserieinsatsen fortfarande trycker i bakhuvudet på mig, ser jag tillbaka på denna säsong med glädje.

Det var längesedan man som SSK:are fick uppleva så mycket segrar, lyckorus och grymma ishockeyspelare på en säsong

Det har varit en ynnest att få delta i den magiska resa vi gjort tillsammans under året.

Jag är redan laddad inför en ny.

3 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Artiklar

Tre Kronor-stjärnorna berättar om sin okända koppling till SSK och Södertälje

Varför syns bröderna Carl och John Klingberg ibland iklädda SSK-matchtröjor som barn? Uppdragsport.se reder ut saken. Och det visar sig att landslagsstjärnornas rötter finns i både Södertälje och SSK.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Carl och John Klingberg. Samt Yngve Klingberg.

Det var under ett fyra minuter långt inslag i ”NHL Tonight” 2015 som uppmärksamma och pigga SSK-supportrar först upptäckte bilden.

Och efter ett inslag i C More under den pågående VM-turneringen i Köln var bilden med ännu en gång.

Nämligen bilden på landslagsbröderna John och Carl Klingberg iklädda var sin SSK-matchtröja.

Carl till vänster, John till höger.

Carl till vänster, John till höger.

Carl, till vardags i schweiziska EV Zug, i en matchtröja som gissningsvis är 1985 års tröja och John, till vardags hyllad backstjärna i Dallas Stars i NHL, i en matchtröja som ser ut att vara från slutet av 1950-talet.

Vilket inte är helt orimligt då deras farfars bror, Yngve Klingberg, spelade i SSK på den tiden.

Yngve Klingberg, i dag 79 år, började spela ishockey i Södertälje-laget BK Star 1950 och avancerade till a-laget 1954, enligt boken ”De första 100 åren”. Han kom sedan att spela i SSK mellan 1956/1957 och 1959/1960. Under samma period gjorde Yngve Klingberg även debut i Tre Kronor, där han bildade kedja med lagkamraten och numera legendaren Göte ”Vicke-Hallon” Blomqvist från SSK.

Här är en bild från säsongen 1959/1960. Yngve Klingberg, längst till vänster på nedre raden, bredvid Rickard Fagerlund, tidigare ordförande för Svenska ishockeyförbundet – även han med BK Star som moderklubb.

Den klingbergska relationen till staden Södertälje går långt tillbaka.

– Vår farfars far bodde där också, ända sedan de flydde som estlandssvenskar under andra världskriget, säger Carl Klingberg till Uppdragsport.se mitt under brinnande VM-turnering.

Sedan växte Carl och Johns pappa, Anders Klingberg, även upp i Södertälje.

– Farsan är ju uppvuxen i Södertälje och spelade där som ungdomsspelare innan han flyttade till Göteborg. Så som riktigt små hejade vi på både SSK och Frölunda, men ju äldre vi blev desto mer enbart Frölunda blev det, säger Carl Klingberg.

John till vänster, Carl till höger.

John (Dallas) till vänster, Carl (Zug) till höger.

Carl Klingberg föddes i januari 1991, och John Klingberg i augusti 1992, i Göteborg där Frölunda är det givna laget. Och som även är brödernas moderklubb.

Men SSK fanns alltjämt med i bilden, tack vare familjens historia.

– Vi gick på SSK-matcher i Scandinavium, och då hade jag faktiskt sytt en flagga i syslöjden med Frölunda på ena sidan och SSK på andra sidan, berättar Carl Klingberg.

Hade ni någon favoritspelare i SSK?

– Vi hade nog ingen speciell favoritspelare i SSK, utan det var mer grejen med att farsan var uppvuxen där, säger Carl Klingberg.

Finns det SSK-supportrar i släkten på något vis?

– Farsan spelade för SSK tills han flyttade till Göteborg runt 13-14 års ålder. Så han har alltid haft lite hjärta för SSK… men alla hejar nog lite på dem långt in i hjärtat, men det har alltid varit mest Frölunda, säger Carl Klingberg till Uppdragsport.se.

En släkthistoria att ha i åtanke när bröderna spelar mot Slovakien i hockey-VM på tisdag.

Fortsätt läsa

Artiklar

7 gamla SSK-spelare som fick rätt göttiga jobb efter karriären (jo, Fukami också)

Vad gör Scott Fukami i dag?

Andreas Häggström

Publicerat

, den

De kom… de spelade… de försvann… några gjorde avtryck, andra inte.

Men de har en sak gemensamt: De har alla representerat Sportklubben och är fortfarande aktiva inom ishockeyn.

En återfinns numera i KHL, en i Ungern och två i NHL. En blev ”Årets tränare”. En har skymtats utanför Mimmos…. eller? Men vad gör Scott Fukami i dag? Och har Jiri Slegr slutat spela ishockey än?

Uppdragsport.se: listar sju gamla SSK-spelare som nu har toppjobb (nåja, inte alla) inom hockeyn – samt låter Johan och Mauri från SSK-podden kommentera varje spelare.

Navigera mellan spelarna med hjälp av pilarna eller dina piltangenter på tangentbordet.

Fortsätt läsa

Artiklar

Skyttekungen: ”Mitt mål är att vara kvar”

David N Hamne

Publicerat

, den

Kebabramsan efter sista matchen. Foto: David Nilsson Hamne

Anton Holm summerar en fantastisk säsong, även om han inte vill säga några stora ord om sig själv. Han har inget kontrakt nästa säsong, men vad uppdragsport erfar är det inte långt borta.
– Jag hoppas att få vara kvar.

En av säsongens giganter är anfallaren Anton Holm. Det blev tillslut 60 poäng på 47 matcher. Hans kedja med Weigel och Nyberg var en vass orsak till att SSK tog klivet upp till Hockeyallsvenskan.

– Vet inte vad jag ska säga om avancemanget, men det är jäkligt skönt, det är det. Det har ju varit mycket snack från alla håll, mycket fram och tillbaka om hur vi spelat under säsongen. Därför är det helt magiskt att det får sluta såhär.

Holms 36 mål innebär att Han vann skytteligan för hela ettan, sett till mål per match. Den fina statistiken är dock inget han skryter med.
– Det är väl kul, säger 25-åringen nästan oförskämt lugnt, och fortsätter:

– Vi strävade efter att vinna och det är strunt samma vem som gör poängen. Det är så pass viktigt att alla drar sitt strå till stacken.

Tvivlade du någonsin på dig själv eller laget under säsongen?
– Ja, framför allt när vi åkte på pumpen bort mot Piteå och Kristianstad. Sen kom vi hem och vände på stekarna, och det tror jag var väldigt viktigt lagmässigt, att vi lyckades ta oss ur det.

Många pratar om hur viktigt playoffspelet var. Men vad var det ni förbättrade mer konkret?
– Vi började spela enklare, lite mer sarg ut. Ja kanske lite tråkigare hockey. Vi gjorde allt för att vinna, och det var det som behövdes.

Att Holm öst in poäng är dock tillslut viktigt även för honom själv. Det gör möjligheterna till ett nytt kontrakt betydligt större. Och med tanke på att Waltin enligt högst säkra källor vill ha kvar Anton, så lär han stanna, eftersom han själv vill vara i SSK nästa säsong.

– Jag hoppas på att få vara kvar, absolut, så är det. Det är mitt mål.

Har valet att gå till Södertälje inneburit det du hoppades när du skrev på?
– Jag spelade i allsvenskan förra året (med Karlskoga). Där kände jag mig lite orättvist behandlad om jag ska vara ärlig, jag fick aldrig chansen. Sen kom jag hit och kände direkt att det blev en bra nytändning.

Vad var det som bidrog till nytändningen, förutom mer speltid?
– Det är ju bara att titta, det är hur bra som helst här, jag kan inte gnälla på något. Allt från fans, styrelse, lagledare, materialare, funktionärer, ja allting. En seriös förening.

Hur högt värderar du uppgången med SSK jämfört med annat i din karriär?
– Att få ta upp ett sånt här lag är otroligt stort. Det är på toppen av listan, det kan man inte säga något om, inte minst med tanke på att föreningen är så anrik. Klubben hade väl aldrig ens spelat i division ett tidigare.

Vad kan du säga om fansens insats under säsongen?
– Det är ju bara att tacka och ta emot. Vi har snittat en publiksiffra som är bättre än flera allsvenska klubbar. Våra fans har varit med i vått och torrt. De har åkt fram och tillbaka var vi än spelat, så de ska ha en stor eloge. De har hållit fanan högt, även när vi inte varit på topp.

Fortsätt läsa

Mest läst

Andreas Häggström

”Helt rätt att Waltin får lämna – men det finns en sak vi aldrig får glömma”

Det finns inga som helst frågetecken, ingen som helst tvekan, att det var dags för Mats Waltin att lämna över rodret. Men det finns flera anledningar att hylla den rutinerade mannen som stod upp när vi andra knappt orkade resa oss.

Andreas Häggström

, den

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Trots att det gått två år har jag fortfarande köldskador efter att ha rest runt till den ena igloon efter den andra för att se SSK spela i hockeyettan.

Ett spretigt lag med en flera meter sylvass spjutspets som såg bra ut på papperet men som väckte vissa frågetecken inför säsongen.

– Hur ska de här killarna dra åt samma håll och spela SSK tillbaka till Hockeyallsvenskan? frågade man sig.

Sedan degraderingen från hockeyallsvenskan har vi aldrig riktigt fått andas ut.

Visst, vi vann matcher i hockeyettan. Men vinner du 100 meter i överlägsen stil i OS får du ändå sår runt halsen med en kniv mot strupen. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer. Hur försiktigt du springer. Hur rutinerad du är. Kniven finns där. Den gnuggar, den gnider, den sårar ditt skinn.

Hockeyettan var ett stormigt hav med ett 20-tal oprövade matroser på övre däck.

Kaptenen hette Mats Waltin, och det var långtifrån den första skutan han styrt. Mats Waltins båtar kanske inte alltid har seglat framåt, men de har åtminstone hållit sig över ytan.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

”Mats Waltin tar oss tillbaka”, sjöng vi oss hesa i ishall efter ishall.

I Hudiksvall, i Sollentuna, i Tierp, i Vimmerby, i Haninge.

Men framför allt i Sundsvall i kvalserien.

Det var där och då som vi förstod att vi kan greja det här. Att det går. Att vi håller. Leif Strömberg kallade SSK:s klapp-klapp-spel för ”turmål” efteråt men på reprisen, som i sig förtjänade tusen repriser, kunde man tydligt se att Mats Waltins fartyg trots allt hade kontroll på samtliga intilliggande isberg.

Det fanns bara en väg: Framåt. Uppåt.

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Drygt ett år tidigare hade vi suttit i samma Sundsvall.

Vi hade precis åkt ur Hockeyallsvenskan.

Det där som inte skulle kunna ske hade precis skett.

Vi grät över misslyckandet. Vi grät på grund av känslan av hjälplöshet. Att vi inget kunde göra. Att ingen kunde göra något. Att spiralen bara fortsatte borra sig ner i våra hjärtan. Vi tröstade varandra, och vi tröstade oss själva. Vi grät tårar värda en butelj i Janne Karlssons bokhylla.

Den där kvällen blev på sätt och vis traumatisk.

Bara tanken på en spiral får det att krypa i kroppen på mig. Den där känslan av hopplöshet. Den där känslan av att det helt enkelt inte går. Det finns inget hopp. Det finns inget ljus i tunneln. Nej, inte ens tunneln står kvar. Känslan av att tunneln har rasat, blivit asfalterad och agerar E4:a åt våra motståndarlag.

Jag vill rikta ett evigt tack till Mats Waltin för säsongen 2015/2016.

Du var den där rösten vi behövde. Den där navigeringsnålen som vårt rangliga psyke behövde. En trygg hand i en otrygg situation. Egentligen borde du ha tackats av redan efter avancemanget. Jag tycker att du kändes klar då. Du kom, du ledde, du vann, du segrade.

Du gjorde det du skulle.

Jag kommer, helt ärligt, aldrig att glömma det.

Än i dag bär vi runt på den klassiska banderollen från den säsongen.

Så mycket betydde den.

Att klubben nu, efter sex omgångar, tvingas ge Mats Waltin sparken är inte Mats Waltins fel. Det är klubbens fel. Det är flera faktorer och komponenter, och säkert en hel del utnötta tapeter på gamla väggar, som tillsammans är ett bra mycket större problem än Mats Waltin. Och visst känns historien med Anton Holm extra onödig en dag som denna, då antagonisten fått lämna efter blott sex matcher.

Efter en på flera vis historiskt dålig säsong 2016/2017 fanns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det fanns ett facit. Det fanns spelare som vittnade om saker som inte fungerade. Det fanns en spelidé som inte höll för hockeyallsvenskan av i dag.

Det fanns svart på vitt då, men färgen hann knappt torka innan klubben valde att tuffa på.

Och i dag fick vi svart på vitt att det var helt fel väg att gå.

Nu behöver SSK en ung, hungrig tränare som förstår dagens hockey och spelare. Som vill uppåt. Som ser SSK som ett steg på vägen mot en högre nivå. Som har ambitioner, som har sina bästa år framför sig.

Precis som klubben ska ha.

Artiklar

Tre Kronor-stjärnorna berättar om sin okända koppling till SSK och Södertälje

Varför syns bröderna Carl och John Klingberg ibland iklädda SSK-matchtröjor som barn? Uppdragsport.se reder ut saken. Och det visar sig att landslagsstjärnornas rötter finns i både Södertälje och SSK.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Carl och John Klingberg. Samt Yngve Klingberg.

Det var under ett fyra minuter långt inslag i ”NHL Tonight” 2015 som uppmärksamma och pigga SSK-supportrar först upptäckte bilden.

Och efter ett inslag i C More under den pågående VM-turneringen i Köln var bilden med ännu en gång.

Nämligen bilden på landslagsbröderna John och Carl Klingberg iklädda var sin SSK-matchtröja.

Carl till vänster, John till höger.

Carl till vänster, John till höger.

Carl, till vardags i schweiziska EV Zug, i en matchtröja som gissningsvis är 1985 års tröja och John, till vardags hyllad backstjärna i Dallas Stars i NHL, i en matchtröja som ser ut att vara från slutet av 1950-talet.

Vilket inte är helt orimligt då deras farfars bror, Yngve Klingberg, spelade i SSK på den tiden.

Yngve Klingberg, i dag 79 år, började spela ishockey i Södertälje-laget BK Star 1950 och avancerade till a-laget 1954, enligt boken ”De första 100 åren”. Han kom sedan att spela i SSK mellan 1956/1957 och 1959/1960. Under samma period gjorde Yngve Klingberg även debut i Tre Kronor, där han bildade kedja med lagkamraten och numera legendaren Göte ”Vicke-Hallon” Blomqvist från SSK.

Här är en bild från säsongen 1959/1960. Yngve Klingberg, längst till vänster på nedre raden, bredvid Rickard Fagerlund, tidigare ordförande för Svenska ishockeyförbundet – även han med BK Star som moderklubb.

Den klingbergska relationen till staden Södertälje går långt tillbaka.

– Vår farfars far bodde där också, ända sedan de flydde som estlandssvenskar under andra världskriget, säger Carl Klingberg till Uppdragsport.se mitt under brinnande VM-turnering.

Sedan växte Carl och Johns pappa, Anders Klingberg, även upp i Södertälje.

– Farsan är ju uppvuxen i Södertälje och spelade där som ungdomsspelare innan han flyttade till Göteborg. Så som riktigt små hejade vi på både SSK och Frölunda, men ju äldre vi blev desto mer enbart Frölunda blev det, säger Carl Klingberg.

John till vänster, Carl till höger.

John (Dallas) till vänster, Carl (Zug) till höger.

Carl Klingberg föddes i januari 1991, och John Klingberg i augusti 1992, i Göteborg där Frölunda är det givna laget. Och som även är brödernas moderklubb.

Men SSK fanns alltjämt med i bilden, tack vare familjens historia.

– Vi gick på SSK-matcher i Scandinavium, och då hade jag faktiskt sytt en flagga i syslöjden med Frölunda på ena sidan och SSK på andra sidan, berättar Carl Klingberg.

Hade ni någon favoritspelare i SSK?

– Vi hade nog ingen speciell favoritspelare i SSK, utan det var mer grejen med att farsan var uppvuxen där, säger Carl Klingberg.

Finns det SSK-supportrar i släkten på något vis?

– Farsan spelade för SSK tills han flyttade till Göteborg runt 13-14 års ålder. Så han har alltid haft lite hjärta för SSK… men alla hejar nog lite på dem långt in i hjärtat, men det har alltid varit mest Frölunda, säger Carl Klingberg till Uppdragsport.se.

En släkthistoria att ha i åtanke när bröderna spelar mot Slovakien i hockey-VM på tisdag.

Fortsätt läsa

Artiklar

7 gamla SSK-spelare som fick rätt göttiga jobb efter karriären (jo, Fukami också)

Vad gör Scott Fukami i dag?

Andreas Häggström

Publicerat

, den

De kom… de spelade… de försvann… några gjorde avtryck, andra inte.

Men de har en sak gemensamt: De har alla representerat Sportklubben och är fortfarande aktiva inom ishockeyn.

En återfinns numera i KHL, en i Ungern och två i NHL. En blev ”Årets tränare”. En har skymtats utanför Mimmos…. eller? Men vad gör Scott Fukami i dag? Och har Jiri Slegr slutat spela ishockey än?

Uppdragsport.se: listar sju gamla SSK-spelare som nu har toppjobb (nåja, inte alla) inom hockeyn – samt låter Johan och Mauri från SSK-podden kommentera varje spelare.

Navigera mellan spelarna med hjälp av pilarna eller dina piltangenter på tangentbordet.

Fortsätt läsa

Artiklar

Skyttekungen: ”Mitt mål är att vara kvar”

David N Hamne

Publicerat

, den

Kebabramsan efter sista matchen. Foto: David Nilsson Hamne

Anton Holm summerar en fantastisk säsong, även om han inte vill säga några stora ord om sig själv. Han har inget kontrakt nästa säsong, men vad uppdragsport erfar är det inte långt borta.
– Jag hoppas att få vara kvar.

En av säsongens giganter är anfallaren Anton Holm. Det blev tillslut 60 poäng på 47 matcher. Hans kedja med Weigel och Nyberg var en vass orsak till att SSK tog klivet upp till Hockeyallsvenskan.

– Vet inte vad jag ska säga om avancemanget, men det är jäkligt skönt, det är det. Det har ju varit mycket snack från alla håll, mycket fram och tillbaka om hur vi spelat under säsongen. Därför är det helt magiskt att det får sluta såhär.

Holms 36 mål innebär att Han vann skytteligan för hela ettan, sett till mål per match. Den fina statistiken är dock inget han skryter med.
– Det är väl kul, säger 25-åringen nästan oförskämt lugnt, och fortsätter:

– Vi strävade efter att vinna och det är strunt samma vem som gör poängen. Det är så pass viktigt att alla drar sitt strå till stacken.

Tvivlade du någonsin på dig själv eller laget under säsongen?
– Ja, framför allt när vi åkte på pumpen bort mot Piteå och Kristianstad. Sen kom vi hem och vände på stekarna, och det tror jag var väldigt viktigt lagmässigt, att vi lyckades ta oss ur det.

Många pratar om hur viktigt playoffspelet var. Men vad var det ni förbättrade mer konkret?
– Vi började spela enklare, lite mer sarg ut. Ja kanske lite tråkigare hockey. Vi gjorde allt för att vinna, och det var det som behövdes.

Att Holm öst in poäng är dock tillslut viktigt även för honom själv. Det gör möjligheterna till ett nytt kontrakt betydligt större. Och med tanke på att Waltin enligt högst säkra källor vill ha kvar Anton, så lär han stanna, eftersom han själv vill vara i SSK nästa säsong.

– Jag hoppas på att få vara kvar, absolut, så är det. Det är mitt mål.

Har valet att gå till Södertälje inneburit det du hoppades när du skrev på?
– Jag spelade i allsvenskan förra året (med Karlskoga). Där kände jag mig lite orättvist behandlad om jag ska vara ärlig, jag fick aldrig chansen. Sen kom jag hit och kände direkt att det blev en bra nytändning.

Vad var det som bidrog till nytändningen, förutom mer speltid?
– Det är ju bara att titta, det är hur bra som helst här, jag kan inte gnälla på något. Allt från fans, styrelse, lagledare, materialare, funktionärer, ja allting. En seriös förening.

Hur högt värderar du uppgången med SSK jämfört med annat i din karriär?
– Att få ta upp ett sånt här lag är otroligt stort. Det är på toppen av listan, det kan man inte säga något om, inte minst med tanke på att föreningen är så anrik. Klubben hade väl aldrig ens spelat i division ett tidigare.

Vad kan du säga om fansens insats under säsongen?
– Det är ju bara att tacka och ta emot. Vi har snittat en publiksiffra som är bättre än flera allsvenska klubbar. Våra fans har varit med i vått och torrt. De har åkt fram och tillbaka var vi än spelat, så de ska ha en stor eloge. De har hållit fanan högt, även när vi inte varit på topp.

Fortsätt läsa

Mest läst