Connect with us

Artiklar

Ståplatskrönika: Säsongen 2012/2013 blev en magisk resa

”Det var längesedan man som SSK:are fick uppleva så mycket segrar, lyckorus och grymma ishockeyspelare på en säsong”.
Mauri Hermundsson minns en hockeysäsong som man sent lär glömma – trots kvalseriedebaclet.

Lööv jublar. Foto: Richard Himberg.

25 september 2012. Karlskoga. Nobelhallen.

Musiken från de spräckta högtalarna dånade ut längs med betongläktarna. Det gjorde ont i huvudet att lyssna till de spruckna tonerna som kom fram. Ändå hade musikvalet fallit på Metallica. Kanske som ett bevis på den naiva självbild som verkar råda längs Karlskogas inavlade slätter, kanske som ett bevis på den mentalitet vars fäste finns i Nobelhallen, och vars grund är att man skiter i allt annat – och bara kör.
Denna sena septemberkväll blev ett tydligt bevis på denna djupt rotade mentalitet. Men bara körde. Det gjorde inte SSK.

Inte ens tre minuter hade passerat innan det stod 1-0 på jumbotr.. nej, resultattavlan. ”Caaaarl”, skrek speakern, ”Beeerglund”, brölade publiken tillbaka.

Jag trivdes inte.

Över huvud taget.

Matchen slutade 3-0 och var den värsta jag någonsin sett.

Spelarna såg totalt ointresserade ut och något grundspel att falla tillbaka på fanns inte att skymta. Vi blev utspelade, av ett lag som inte spelade. Så kändes det.
Matcherna som följde blev inte mycket roligare. Först en bitter hemmatork mot Leksand, därefter en 4-2-förlust i Örebro. Båda förlusterna kändes väntade, på något obehagligt sätt, men ändå gjorde det så förbannat ont.

SSK inledde oktober månad som tabelljumbo.

Södertälje SK låg sist i Allsvenskan för första gången i föreningens anrika historia. Det var svårt att smälta. Svårt att förstå. Men klubben, som gång på gång anklagas för att inte agera, agerade.

”Botten upp”, sa man, och bjöd hela Södertälje på gratis ishockey, som en ursäkt för de skrala resultaten. Att knappt 4000 tog sig till arenan satte sig inte som en bitter eftersmak, det enda man kunde komma ihåg var ett SSK som körde över vad som såg ut som division 1-laget Karlskrona.

Äntligen en framgång. Äntligen ett litet strå av optimism att ta tag i och hålla fast vid. Äntligen något att tro på! Så kändes det.

NHL-lockouten tog vid

Samtidigt, på andra sidan av Atlanten, hade girighetens fula tryne visat sig, och gett upphov till en motsättning som sedermera resulterade i en lockout. Hockeyligan krökte ointresserat på näsan: ”Vi vill inte se världens bästa hockeyspelare i vår liga, vår produkt håller”, sades det.

Naiviteten gav eko, och plötsligt stod hockeyallsvenskan framför öppet mål. Först tvekade man, sedan insåg man sin jättechans. Och sköt.

Douglas Murray, Anze Kopitar, Mikael Backlund, Bobby Ryan, Patrick Berglund, Jonas Eneroth är bara några av namnen som plötsligt gjorde Hockeyallsvenskan till Sveriges överlägset hetaste serie. Elitserieklubbarna kunde bara trumpet se på.

Per Nygårds fantastiska fingertoppskänsla fann Carl Hagelin och Matt Read. Två vindsnabba världsstjärnor, som trots sin överlägsenhet ändå var sugna på mer. Som hade kraften och viljan att åka till Grännby Ishall och göra allt i sin makt för att hjälpa laget med S:et på bröstet.

NHL-spelarnas intåg blev slutet på SSK:s fall, och början på en ny tid. En ny trend. Ett nytt, fröjdigt spel.

Tingsryd, Malmö, Almtuna, Troja och Mora avverkades på löpande band och kedjan med Hagelin, Read och Fleury avgjorde match efter match. Förlusten mot spöket Oskarshamn sved visserligen, men inte länge. Södertälje studsade tillbaka, och ytterligare åtta vinster inkasserades.

”Fansens Lirare” visade på kärlek

Utanför ishallarna började hösten att övergå till vinter och novembermörkret blev allt mer påtagligt, men i Scaniarinken spelades drömhockey. Jag dansade omkring på rosa moln medan SSK tog trepoängare efter trepoängare. Plötsligt låg vi fyra i tabellen. Ingen mindes längre det SSK som i september tog tre av 21 möjliga poäng.

Segrarna fortsatte att rulla in, men spelmässigt blev det allt mer krampaktigt under december. SSK-supportrarna, som blivit rejält bortskämda under hösten, fick plötsligt känna på hur ett par förluster kändes. Igen.

Men istället för att sörja sjösattes ännu en Fansens Lirare-kampanj. SSK-supportrarna från den fattiga arbetarstaden Södertälje vände på varenda krona och öre. Resultatet: 580 000 kronor. Kärlek kan inte mätas i pengar, brukar man säga. Jag köper det. Ändå tycker jag att summan väl manifesterar den villkorslösa kärlek som vi supportrar känner för klubben i våra hjärtan.

Cam Fowler, som plockades in för pengarna, gjorde inget större väsen av sig. En av våra bästa backar under sin ganska korta vistelse här, inte mycket mer.

Laget SSK, med en nytillkommen Michael Nylander som uppiggande incitament, fortsatte emellertid sin resa uppåt i tabellen, mycket tack vare en svit med nio raka trepoängare. Spelet var stabilt, och man hittade vägar att vinna, men man gjorde det utan att varken briljera eller övertyga ordentligt.

Röglematchen blev avgörande

Under februari kom förlusterna med allt mindre mellanrum, och spelet försämrades rejält i samband med förstakedjans uppmärksammade splittring. En oro började smyga i kroppen. Är detta det verkliga SSK, det SSK som vi var tvungna att bekanta oss med under början av säsongen och vars avsaknad av NHL-stjärnor är så skrikande?

Oron dämpades något av det faktum att laget vann sex av de sju sista matcherna i grundserien, men spelmässigt gjorde man det utan någon som helst övertygelse. Det var uppenbart att spelet laget presterade inte skulle hålla länge i kvalserien.

Två veckor passerade. Långsamt.

Förväntningarna byggdes upp. Blev starkare. Kom närmare. Jag vågade inte tro på det själv. Men jag hoppades. Så mycket.

Bussresan upp till Leksand blev ett bad i känslor. Förhoppning, längtan, oro, förväntan, nervositet och, i ärlighetens namn, en jävla massa öl.

Kvart i sju var vi till slut på plats. Cirka 200 SSK:are hade samlats på bortastå. Tegera Arena badade i olikfärgade förväntningar och nervositet. Ett helt år av stenhårt arbete och väntan hade lett till just denna dag, denna stund, denna match. Nu, på 60 minuter skulle det avgöras. Så kändes det, i alla fall. Och så skulle det bli.

På fyra minuter hade Filip Forsberg totalt dödat en fest, och samtidigt satt igång en annan. Tegera Arena kokade i ett hav av blå-vit lycka. Det var olidligt att se.

SSK kom aldrig tillbaka in i matchen. Inte Kvalserien heller.

Så här i efterhand är det uppenbart att det var här, denna kväll i mars, som kvalserien avgjordes för SSK:s del. Visst, det var ett nytt hav av känslor och halsdukar som väntade i Scaniarinken när Rögle kom på besök i andra omgången – men luften var redan slut på något sätt. Det var redan kört.

Trots att kvalserieinsatsen fortfarande trycker i bakhuvudet på mig, ser jag tillbaka på denna säsong med glädje.

Det var längesedan man som SSK:are fick uppleva så mycket segrar, lyckorus och grymma ishockeyspelare på en säsong

Det har varit en ynnest att få delta i den magiska resa vi gjort tillsammans under året.

Jag är redan laddad inför en ny.

3 kommentarer

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

J18 & J20

Krönikor

SSK på Twitter

Mer: Artiklar