Connect with us

Andreas Häggström

”SSK:s inledning är oacceptabel – men läs detta innan du stannar hemma ikväll”

Uppdragsport.se:s skribent Andreas Häggström är inte naiv. Han är rentav arg. Men det finns så mycket mer med i bilden som gör att vi inte kan ge upp. Vi måste gå och se SSK mot AIK i kväll. Vi måste förvalta det vi har.

Andreas Häggström

, den

Foto: David Nilsson Hamne.

Sensommaren övergick snabbt till permafrost för alla SSK:are i år.

Men vi är vana.

Det är längesen vi klev in i en hockeysäsong med sandalerna på. Det är numera tunga, otympliga kängor som gäller om man ska klara terrängen i tabellens nedre regioner.

Mats Waltin förtjänar antagligen bragdguldet efter att ha lyckats behålla jobbet i Södertälje trots den historiskt usla säsongen i fjol.

Det ska egentligen inte gå.

Men laget byttes ut och man motiverade varför. Man pekade på vad som var fel och vad som ska bli rätt. Det flaggades för förändringar. En gammal hund skulle lära sig att sitta. Och det lovades vitt och brett om att ta verksamheten till nästa nivå.

Nu står vi här med tre raka förluster, tre gjorda och elva insläppta mål, sämst effektivitet i hela serien, och har mer eller mindre ena fingret på numret till psykakuten – och det är inte ens oktober än.

Hur orkar man?

”Bara tre matcher, serien är lång”, säger någon.

Men det är inte ”bara tre matcher”.

Med förra säsongen inräknad har Mats Waltin nu haft över 50 matcher på sig att lyfta SSK över nedre strecket i tabellen. SSK klev ner på sistaplatsen den 28 oktober 2016 – jodå, jag minns – och jag kan inte minnas att vi befann oss över ytan någon gång efter det.

Därför klandrar jag ingen som redan gråter blod.

I tisdags skrev jag till en vän att jag får se hur jag gör på fredag.

AIK hemma en fredag i omgång fyra ska vanligtvis vara lika självklart som ost på pizza. Publikfest. En kall öl eller fyra. Snacka skit med vänner och bekanta. 

Men det kändes inte lika självklart längre.

Och om inte personer som alltid går på matcherna ens känner lust att förnedra AIK hemma – att se Nicklas Grossmann sänka Jonas Almtorp – en fredag… 

Då har klubben ett problem.

Ett stort problem.

Motgångar i idrott kan förvandla vem som helst till en deprimerad alzheimerspatient på nolltid.

Man glömmer fort varför man står där match efter match. Varför man reser land och rike runt för att vara med och föra skölden in i framtiden. Varför man investerar såväl pengar som tid, ölkalorier och engagemang med minimal avkastning.

Det kanske rentav är Hockeysveriges just nu sämsta aktie.

Men jag har kommit på flera anledningar till att infinna sig i Scaniarinken i kväll.

I går när vi satt och beklagade oss över misslyckade värvningar, pusslande med kedjeformationer, brutna löften, Anton Holms succé i AIK, Mats Waltins oförmåga att få ihop laget och den oacceptabla inledningen på säsongen satt ett par tappra själar och tillverkade ett tifo i Scaniarinken.

När det mesta andra har havererat har SSK:s supporterklubb ställt sig upp, motat döden i dörren och arbetat på.

Vilka fan är vi då att stanna hemma när AIK kommer på besök för att försöka förpesta vår tillvaro ytterligare?

Med en sportslig elefant i rummet redan ska inte ett par råttor få skrämma bort oss.

Supporterklubben förtjänar vår närvaro.

Man har utlovat ett tifo utöver det vanliga. 

Hur många tabelljumbos har tifon utöver det vanliga?

– Jag vill inte avslöja allt för mycket men jag hoppas att alla kommer bli nöjda. Det är det här vi lagt absolut mest tid på och folk verkar ganska nöjda med det vi gjorde i Leksand och i hemmapremiären, då tror jag de kommer bli väldigt nöjda med det här. Jag kan väl säga så mycket som att både SSK och staden är involverat i tifo, säger Fredrik ”Flinta” Andersson från Supporterklubben.

Supporterklubben kämpar med tifo, trots motgångar. Trots allt.

Supporterklubben kämpar med tifo, trots motgångar. Trots allt.

Fredagar har en tendens att göra en lycklig eller olycklig.

Jag vågar säga att alla någon gång har blivit antingen olycklig eller lycklig på just en fredagskväll.

Någon gör slut, någon finner sitt livs kärlek. Någon ringer ett samtal som inte borde ringas. Någon tar ett beslut som förändrar livet på gott eller ont. Någon skapar ögonblick. Det skrattas. Och det gråts.

Det fina med i kväll är att vi knappast kan bli mer olyckliga och därmed har allt att vinna. Det finns inga samtal att ringa längre. Beslut har tagits. Vissa redan i samband med att vi föddes till SSK:are.

Och framför allt har vi redan hittat vår livs kärlek och insett att vi aldrig kommer att göra slut.

Det handlar om att genomlida och se ljus i tunnlar.

Vi vet det.

Att gå och se SSK i kväll är en investering i klubbens supporterverksamhet, i framtiden, i våra ungdomsspelare, i vårt lovande J18-lag, i möjligheten att locka hem fler hemvändande proffs, en möjlighet att visa att vi fortfarande kan, att vi inte ger upp, och framför allt möjligheten att trycka dit AIK när vi behöver det som mest.

En investering i en för klubben behövlig krycka.

Jag tror att vi alla är överens om att det måste ske något i det sportsliga ledet. Kanske på högre plan än så, om man får vara lite bitter. 

Men vi tar det i morgon.

För i kväll är det fredag.

I kväll ska vi få vara lyckliga. 

Kommentera artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Andreas Häggström

”Helt rätt att Waltin får lämna – men det finns en sak vi aldrig får glömma”

Det finns inga som helst frågetecken, ingen som helst tvekan, att det var dags för Mats Waltin att lämna över rodret. Men det finns flera anledningar att hylla den rutinerade mannen som stod upp när vi andra knappt orkade resa oss.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Trots att det gått två år har jag fortfarande köldskador efter att ha rest runt till den ena igloon efter den andra för att se SSK spela i hockeyettan.

Ett spretigt lag med en flera meter sylvass spjutspets som såg bra ut på papperet men som väckte vissa frågetecken inför säsongen.

– Hur ska de här killarna dra åt samma håll och spela SSK tillbaka till Hockeyallsvenskan? frågade man sig.

Sedan degraderingen från hockeyallsvenskan har vi aldrig riktigt fått andas ut.

Visst, vi vann matcher i hockeyettan. Men vinner du 100 meter i överlägsen stil i OS får du ändå sår runt halsen med en kniv mot strupen. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer. Hur försiktigt du springer. Hur rutinerad du är. Kniven finns där. Den gnuggar, den gnider, den sårar ditt skinn.

Hockeyettan var ett stormigt hav med ett 20-tal oprövade matroser på övre däck.

Kaptenen hette Mats Waltin, och det var långtifrån den första skutan han styrt. Mats Waltins båtar kanske inte alltid har seglat framåt, men de har åtminstone hållit sig över ytan.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

”Mats Waltin tar oss tillbaka”, sjöng vi oss hesa i ishall efter ishall.

I Hudiksvall, i Sollentuna, i Tierp, i Vimmerby, i Haninge.

Men framför allt i Sundsvall i kvalserien.

Det var där och då som vi förstod att vi kan greja det här. Att det går. Att vi håller. Leif Strömberg kallade SSK:s klapp-klapp-spel för ”turmål” efteråt men på reprisen, som i sig förtjänade tusen repriser, kunde man tydligt se att Mats Waltins fartyg trots allt hade kontroll på samtliga intilliggande isberg.

Det fanns bara en väg: Framåt. Uppåt.

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Drygt ett år tidigare hade vi suttit i samma Sundsvall.

Vi hade precis åkt ur Hockeyallsvenskan.

Det där som inte skulle kunna ske hade precis skett.

Vi grät över misslyckandet. Vi grät på grund av känslan av hjälplöshet. Att vi inget kunde göra. Att ingen kunde göra något. Att spiralen bara fortsatte borra sig ner i våra hjärtan. Vi tröstade varandra, och vi tröstade oss själva. Vi grät tårar värda en butelj i Janne Karlssons bokhylla.

Den där kvällen blev på sätt och vis traumatisk.

Bara tanken på en spiral får det att krypa i kroppen på mig. Den där känslan av hopplöshet. Den där känslan av att det helt enkelt inte går. Det finns inget hopp. Det finns inget ljus i tunneln. Nej, inte ens tunneln står kvar. Känslan av att tunneln har rasat, blivit asfalterad och agerar E4:a åt våra motståndarlag.

Jag vill rikta ett evigt tack till Mats Waltin för säsongen 2015/2016.

Du var den där rösten vi behövde. Den där navigeringsnålen som vårt rangliga psyke behövde. En trygg hand i en otrygg situation. Egentligen borde du ha tackats av redan efter avancemanget. Jag tycker att du kändes klar då. Du kom, du ledde, du vann, du segrade.

Du gjorde det du skulle.

Jag kommer, helt ärligt, aldrig att glömma det.

Än i dag bär vi runt på den klassiska banderollen från den säsongen.

Så mycket betydde den.

Att klubben nu, efter sex omgångar, tvingas ge Mats Waltin sparken är inte Mats Waltins fel. Det är klubbens fel. Det är flera faktorer och komponenter, och säkert en hel del utnötta tapeter på gamla väggar, som tillsammans är ett bra mycket större problem än Mats Waltin. Och visst känns historien med Anton Holm extra onödig en dag som denna, då antagonisten fått lämna efter blott sex matcher.

Efter en på flera vis historiskt dålig säsong 2016/2017 fanns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det fanns ett facit. Det fanns spelare som vittnade om saker som inte fungerade. Det fanns en spelidé som inte höll för hockeyallsvenskan av i dag.

Det fanns svart på vitt då, men färgen hann knappt torka innan klubben valde att tuffa på.

Och i dag fick vi svart på vitt att det var helt fel väg att gå.

Nu behöver SSK en ung, hungrig tränare som förstår dagens hockey och spelare. Som vill uppåt. Som ser SSK som ett steg på vägen mot en högre nivå. Som har ambitioner, som har sina bästa år framför sig.

Precis som klubben ska ha.

Fortsätt läsa

Andreas Häggström

”Säsongskortskampanjen tyder på 0% insikt om supporterskap”

Snart har det gått en månad sedan SSK senast marknadsförde sina säsongskort. Uppdragsport.se:s Andreas Häggström undrar hur man har tänkt kring sin ”kampanj” och arbete i sociala medier. ”Klubben måste berätta varför man ska vara en del av SSK och det kan omöjligt vara för att spara var tredje biljett”, skriver han.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Bilder från SSK:s säsong i hockeyettan.

Det råder ingen tvekan om att SSK:s supporterfölje stundtals är något utöver det vanliga.

Få skaror med människor har upplevt lika många fältslag. Till och med romarriket och de luttrade aztekerna i Mexiko pratade antagligen om supportrarna från Södertälje långt innan människan uppfunnit gummi och puck. Ja, få själar har så många ärr. Få supportrar lyckas samla ihop den enorma mängd energi som krävs för att överleva en säsong till.

Likt en kackerlacka klarar vi oss alltid kvar med livet i behåll efter kvalserier och dylika bombardemang, och likt en katt tycks vi ständigt ha nio liv även om det är över 30 år sedan vi var en mästerkatt.

Och i höst ska vi stå där igen, runt mjölkskålen.

Men med lojalitet och engagemang kommer även det som riskerar att krossa förhållanden på löpande band:

Man tar saker för givet.

Man tas för givet.

Och lite så känns det kring SSK och relationen till supportrarna just nu.

Låt mig prata lite om klubbens förmåga att skapa ett intresse kring sin, så kallade, ”produkt”.

När SSK trillade ner i hockeyettan var det supportrarna som var draglok när laget dundrade fram längs hockeyettans snåriga räls genom Hockeysverige.

Man invaderade Visby.

Man fyllde ishall efter ishall vid bortamatcher.

Man fick hockeyprofiler att hylla stödet i Scaniarinken. Det spreds bilder på tifon och läktarsång.

Foto: David Nilsson Hamne.

Foto: David Nilsson Hamne.

Inför hockeyallsvenskan såldes det visserligen många säsongskort, trots att man väntade en månad efter avancemanget med att ens påbörja försäljningen.

Det gläder mig.

Men jag undrar hur många kort vi ytterligare hade sålt om klubben valt att rida på den enorma framgångsvåg – den entusiasm som stal 90% av syret i Scaniarinken våren 2016 – och… låt säga… drog igång en kampanj till specialpris redan veckan efter kvalserien?

”Ingen tid att förlora – återtåget rullar vidare redan i dag”.

Men det är en högst hypotetisk fråga, om än relevant, och smått jävla irriterande.

Däremot står det klart att klubben inte tycks ha några ambitioner att skapa engagemang och entusiasm inför nästa säsong.

Spelare efter spelare säger i sina respektive intervjuer att de tycker att SSK har något spännande på gång. Att de vill vara med på den lilla satsning som klubben vill sätta i rullning. Den femårsplan som innebär att laget ska slåss mot SHL om två år.

Eller som Henrik Nyberg sa till Länstidningen i förra veckan:

– Vi har värvat en del intressanta spelare, det kan nog gå vägen detta. In köp säsongskort.

Där och då hade Nyberg även gjort mer marknadsarbete än SSK själva gjort hittills.

Henrik Nyberg och Robin Nilsson. Foto: David Nilsson Hamne.

Henrik Nyberg och Robin Nilsson. Foto: David Nilsson Hamne.

För av satsningar, spännande pusselbitar och visioner vet supportrarna just nu ingenting.

Den 24 maj släppte SSK årets säsongskort.  Det är även senaste gången klubben skrev något om det på Twitter.

Över en månad sedan.

Senast klubben skrev något om säsongskorten på Facebook var den 4 juni.

Snart en månad sedan.

Man kan tycka att även SSK borde få ha semester i juni – men då kanske man inte ska släppa säsongskorten i slutet av maj, en månad och åtta dagar sedan kvalserien tog slut.

Det jag saknar är någon slags kampanj.

En vilja att bygga upp något. En stämning. En jargong. En entusiasm. Lite energi. En känsla. Ett ledord.

Men i stället väljer klubben att som främsta försäljningsargument ha ”var tredje match på köpet”. I år lät man hockeyn kallna ännu mer än i fjol, och det fanns gott om tid att lansera någon slags kampanj men i stället fick vi något i stil med ”Grattis Södertälje! Nu öppnar Dressmann en butik nära er! Ta tre kalsonger, betala för två.”

Jag kanske talar för mig själv när jag säger att det viktiga för mig är inte priset eller hur många kronor jag tjänar på att göra si eller så. Kalsonger har jag redan.

Eller som den brittiske författaren och marknadsföringsexperten Simon Sinek en gång uttryckte det:

”The goal is not to do business with everybody who needs what you have. The goal is to do business with people who believe what you believe”.

Problemet är att SSK tror att folk behöver se hockey, men så är det inte. Mat behöver man. Sömn också. Hockey går man på därför att man bär på en passionerad övertygelse som ibland behöver gödas.

Klubben måste berätta varför man ska vara en del av SSK och det kan omöjligt vara för att spara var tredje biljett.

Klubben måste synas i sociala medier.

Öppna dörrarna, bjuda in supportrarna till bordet, visa vad det bjuds på.

Det här gör mig orolig och nedstämd av den enkla anledningen att jag brinner så fruktansvärt mycket för SSK och den atmosfär som omringar klubben.

Jag har givetvis köpt säsongskort – och det borde alla som kan göra, det är viktigt, boka här – men jag skulle säkert kunna lägga en tusenlapp eller två till på mitt kort om man kommunicerade någon slags ambition, angelägenhet, strävan, inriktning eller energi.

En vilja att dra igång något mycket större än en bokningslänk på Facebook.

En vi-känsla och gemensam dröm.

Tyder det på 0% insikt gällande supporterskap och vad som håller en förening vid liv?

För mig lockar nämligen var tredje match seger betydligt mer än var tredje match på köpet.

Fortsätt läsa

Andreas Häggström

Om SSK spelar sina kort rätt kan nästa säsong bli riktigt rolig

Uppdragsport.se:s Andreas Häggström sammanfattar sina känslor kring läget där klubben befinner sig nu. Om vad som måste hända, vad som måste lösas och vad som är bäst för framtiden gällande de viktiga kontraktsförlängningar som just nu hänger i luften.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Waltin, Hansen, Weigel och Holm. Foto: David Nilsson Hamne.

Jag är precis hemkommen från en långresa till ett par afrikanska länder. Dels fick jag följa kvalserien från ett tält i Namibia, dels fick jag sjunga snapsvisan i Zambia, och dels blev jag biten av en dödlig spindel i Botswana – varpå huden på mitt ben började att dö och mitt reseförsäkringsbolag beslöt sig för att flyga hem mig till Sverige för vidare vård.

Ständigt denna dramatik på våren för SSK:are.

Ja, det har varit en tung säsong.

Det började bra med bortaseger mot Tingsryd i premiären och allt kändes ljuvligt. Den perfekta fortsättningen på resan. Att inleda med seger på bortaplan är som whisky för bröstkorgen, även om det lätt kan sluta med en kallsup.

Jag vill minnas att jag redan innan säsongen resonerade kring att vi nog behöver en ny, yngre och mer modern tränare för att ta nästa steg. En tränare som, precis som klubben, vill se framåt, uppåt och vidare och förstår sig på vad som krävs för det i dag. Och en del var tveksamma kring de värvningar som Mats Waltin hade gjort. Med allt rätt, till papperet sett. Men jag tyckte ändå personligen att det kändes bra att vi hade med oss manskapet från säsongen innan. Inte för att de på något vis var ”värda det”, eller hade förtjänat det, utan för att klubben la ribban på en viss nivå – och då kunde vi lika gärna satsa på en fungerande kärna som bevisligen kunde dra åt samma håll och kände varandra utan och innan.

Jag tror nämligen att harmoni, glädje och trivsel är tre viktiga ingredienser i dagens hockey, där spelare förväntas vara lika professionella och hängivna oavsett om de tjänar 275 000 eller 15 000 i månaden.

Och visst är det så.

Efter en säsong i kris. Med floppande nyförvärv, sparkade nyförvärv och flyktande nyförvärv landade vi i ännu en negativ kvalserie och väl där gick spelarna samman och gjorde vad som krävdes.

En slags förvandling.

Det hade aldrig hänt med en annan grupp spelare.

Tidigt i höstas rapporterades det om sprickor i truppen mellan Mats Waltin och ett par spelare. Sprickor som sedermera vuxit sig starkare och inkluderat fler och fler spelare längs vägen.

Marcus Bohmans och Johan Skinnars respektive intervjuer med Länstidningen efter säsongen var ingen munter läsning. En lagkapten som kände sig tystad. Som inte längre såg någon mening att föra spelargruppens talan eller ens påbörja en dialog med lag- och klubbledning.

– Det finns alltid spelare som vill att något ska ändras. Det är det dagliga tugget, och det är jag fullt införstådd med. Men när det blir gång på gång, med saker som jag själv kan hålla med om, då blir det otroligt svårt för mig att motivera att vi lägger locket på. Förstår du? Det kommer problem som jag håller med om. Men som jag inte får hålla med om. För det blir inget bra om vi börjar diskutera saken, med styrelsen eller Mats. För det leder inte till något bra, sa Skinnars till Länstidningen, bland annat.

Så kan man inte ha det.

Eller spelare som tjänar 15-20 000 i månaden som inte får det mentala, eller sitt övriga liv, att gå ihop på grund av hockeyn i Södertälje.

Spelare som mår dåligt.

– Helt klart behövs en helt annan harmoni i laget nästa säsong. Jag hoppas att det kan bli lite lugnare då, säger en spelare, säger en spelare till LT.

– Det blir inte så bra harmoni på arbetsplatsen om du hela tiden är orolig för att bli bestraffad om du har en åsikt om något, säger en annan.

Spelare i Västervik bor inte på en camping för att det är kul, gör dem lyckliga eller för att det är så värst bra betalt. Utan för att det finns ambitioner och förhoppningar, och för att den kuliss som klubben byggt upp i övrigt, och att det som sker bakom kulissen, gör att det fungerar.

Man ger, tar och får.

Det går inte att kräva att alla i ett lag ska gilla varandra. Eller att tränaren ska vara bästa vän med alla spelare. Nej, det ska finnas en viss dynamik. Det är nyttigt. Däremot kan man kräva att alla, ledare och spelare, gör sitt yttersta för att skapa bästa möjliga förutsättningar för att ta föreningen framåt och uppåt 2017. Förutsättningar som står över dammiga principer och pärmar från 1998.

Man skapar en dynamisk enhet ämnad för resmålet.

En maskin, om man så vill.

Men när bränslet tar slut, maskinen stannar och det är dags för besiktning är det viktigt att man undersöker alla delar för att upptäcka fel i tid.

Vissa delar byts ut, andra inte.

Och där befinner sig SSK nu.

Jag kan inte minnas att SSK någonsin har tappat en spelare till en konkurrent i hockeyallsvenskan och det vore oerhört förnedrande att se Anton Holm jubla för AIK i Scaniarinken nästa säsong. Eller se Fredric Weigel göra piruetter i Karlskoga. Jag vill inte se en till spelare, likt Skinnars, lämna vår förening med en tår i ögat och en uppmaning om att saker måste förändras.

Jag vill att saker ska fungera.

För vilket annan bottenklubb som helst hade Holm och Weigel antagligen varit förlorade vid det här laget. Men SSK är inte vilken annan klubb som helst, även om det är lätt att glömma det i tider som dessa. Vi är SSK. Södertälje. Mats Waltin blir kvar i klubben och nu är alla införstådda med det. Det är så det blir. Min förhoppning är nu att SSK och Mats Waltin sätter sig ner, lyssnar, tar in, kommer överens, reflekterar, har en dialog, ger ris, men också ros, och ser till att skapa en enhet som har bästa möjliga förutsättningar för att ta nästa steg tillsammans.

Vi behöver det.

I den enheten ingår ett par av de spelare som har och har haft synpunkter på hur saker fungerar. Spelare som anslöt 2015 eller senare och hela tiden har ingått i en plan. En plan där ambitionen har varit att slipa, skala av och tillföra kompetens till dess att laget är vasst nog för att snegla uppåt.

Vi ska inte kasta bort det arbetet.

Vi ska ta tillvara på det.

Det handlar om ett par av de spelare med mest förtroende. Om spelare som utan problem skulle kunna lägga locket på, packa väskan, lämna allt bakom sig och få ett hockeyjobb i en annan miljö. Det handlar även om några av de spelare med mest hjärta och vars rötter finns i staden. Spelare med en röst som har valt att använda den.

Varken Anton Holm eller Fredric Weigel, eller Adam Hansen som också haft synpunkter på hur saker gått till, har förlängt med SSK än.

Men jag har fått tydliga signaler om att de vill.

De gillar SSK. De vill att klubben ska framåt. De vill ta nästa steg. De tycker att fansen förtjänar det.

Men den öppenhjärtige lagkaptenen Skinnars, ständige krigaren Bohman, rekordmålskytten Holm, frispråkige spelgeniet Weigel och det övriga kollektivet har talat: Saker måste förändras, annars riskerar den här maskinen att få körförbud.

– Klubben måste se till att det här aldrig händer igen. En klubb som SSK ska inte ligga i botten av Hockeyallsvenskan, det är för dåligt. Det behövs mer lugn och ro, lite annat ledarskap, det går att få ut mer av ett lag än så här. För mig är det bara en lättnad, att vi klarade oss. Jag vill aldrig uppleva det här igen, säger en spelare till LT.

Lös det, SSK. Spela korten rätt. Det kan sluta med jackpot. Och helt plötsligt skulle nästa säsong kunna bli riktigt intressant på riktigt.

Tillägg: Efter denna krönika skrevs har SSK meddelat att Adam Hansen inte får förlängt.

Läs LT:s granskning av säsongen här:

Del 1 – SSK-säsongen, del 1: Ett lag präglat av konflikter och missnöje: ”Det blev en irritation”
Del 2 – SSK-säsongen, del 2: Vändpunkterna som kan ha räddat säsongen: ”Waltin gjorde klart för alla att han inte tänkte lämna”
Del 3 – SSK-säsongen, del 3: Krav på ett nytt ledarskap: ”Behövs en annan harmoni”

Fortsätt läsa

Mest läst

Andreas Häggström

”Helt rätt att Waltin får lämna – men det finns en sak vi aldrig får glömma”

Det finns inga som helst frågetecken, ingen som helst tvekan, att det var dags för Mats Waltin att lämna över rodret. Men det finns flera anledningar att hylla den rutinerade mannen som stod upp när vi andra knappt orkade resa oss.

Andreas Häggström

, den

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Trots att det gått två år har jag fortfarande köldskador efter att ha rest runt till den ena igloon efter den andra för att se SSK spela i hockeyettan.

Ett spretigt lag med en flera meter sylvass spjutspets som såg bra ut på papperet men som väckte vissa frågetecken inför säsongen.

– Hur ska de här killarna dra åt samma håll och spela SSK tillbaka till Hockeyallsvenskan? frågade man sig.

Sedan degraderingen från hockeyallsvenskan har vi aldrig riktigt fått andas ut.

Visst, vi vann matcher i hockeyettan. Men vinner du 100 meter i överlägsen stil i OS får du ändå sår runt halsen med en kniv mot strupen. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer. Hur försiktigt du springer. Hur rutinerad du är. Kniven finns där. Den gnuggar, den gnider, den sårar ditt skinn.

Hockeyettan var ett stormigt hav med ett 20-tal oprövade matroser på övre däck.

Kaptenen hette Mats Waltin, och det var långtifrån den första skutan han styrt. Mats Waltins båtar kanske inte alltid har seglat framåt, men de har åtminstone hållit sig över ytan.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

”Mats Waltin tar oss tillbaka”, sjöng vi oss hesa i ishall efter ishall.

I Hudiksvall, i Sollentuna, i Tierp, i Vimmerby, i Haninge.

Men framför allt i Sundsvall i kvalserien.

Det var där och då som vi förstod att vi kan greja det här. Att det går. Att vi håller. Leif Strömberg kallade SSK:s klapp-klapp-spel för ”turmål” efteråt men på reprisen, som i sig förtjänade tusen repriser, kunde man tydligt se att Mats Waltins fartyg trots allt hade kontroll på samtliga intilliggande isberg.

Det fanns bara en väg: Framåt. Uppåt.

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Drygt ett år tidigare hade vi suttit i samma Sundsvall.

Vi hade precis åkt ur Hockeyallsvenskan.

Det där som inte skulle kunna ske hade precis skett.

Vi grät över misslyckandet. Vi grät på grund av känslan av hjälplöshet. Att vi inget kunde göra. Att ingen kunde göra något. Att spiralen bara fortsatte borra sig ner i våra hjärtan. Vi tröstade varandra, och vi tröstade oss själva. Vi grät tårar värda en butelj i Janne Karlssons bokhylla.

Den där kvällen blev på sätt och vis traumatisk.

Bara tanken på en spiral får det att krypa i kroppen på mig. Den där känslan av hopplöshet. Den där känslan av att det helt enkelt inte går. Det finns inget hopp. Det finns inget ljus i tunneln. Nej, inte ens tunneln står kvar. Känslan av att tunneln har rasat, blivit asfalterad och agerar E4:a åt våra motståndarlag.

Jag vill rikta ett evigt tack till Mats Waltin för säsongen 2015/2016.

Du var den där rösten vi behövde. Den där navigeringsnålen som vårt rangliga psyke behövde. En trygg hand i en otrygg situation. Egentligen borde du ha tackats av redan efter avancemanget. Jag tycker att du kändes klar då. Du kom, du ledde, du vann, du segrade.

Du gjorde det du skulle.

Jag kommer, helt ärligt, aldrig att glömma det.

Än i dag bär vi runt på den klassiska banderollen från den säsongen.

Så mycket betydde den.

Att klubben nu, efter sex omgångar, tvingas ge Mats Waltin sparken är inte Mats Waltins fel. Det är klubbens fel. Det är flera faktorer och komponenter, och säkert en hel del utnötta tapeter på gamla väggar, som tillsammans är ett bra mycket större problem än Mats Waltin. Och visst känns historien med Anton Holm extra onödig en dag som denna, då antagonisten fått lämna efter blott sex matcher.

Efter en på flera vis historiskt dålig säsong 2016/2017 fanns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det fanns ett facit. Det fanns spelare som vittnade om saker som inte fungerade. Det fanns en spelidé som inte höll för hockeyallsvenskan av i dag.

Det fanns svart på vitt då, men färgen hann knappt torka innan klubben valde att tuffa på.

Och i dag fick vi svart på vitt att det var helt fel väg att gå.

Nu behöver SSK en ung, hungrig tränare som förstår dagens hockey och spelare. Som vill uppåt. Som ser SSK som ett steg på vägen mot en högre nivå. Som har ambitioner, som har sina bästa år framför sig.

Precis som klubben ska ha.

Andreas Häggström

”Helt rätt att Waltin får lämna – men det finns en sak vi aldrig får glömma”

Det finns inga som helst frågetecken, ingen som helst tvekan, att det var dags för Mats Waltin att lämna över rodret. Men det finns flera anledningar att hylla den rutinerade mannen som stod upp när vi andra knappt orkade resa oss.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Trots att det gått två år har jag fortfarande köldskador efter att ha rest runt till den ena igloon efter den andra för att se SSK spela i hockeyettan.

Ett spretigt lag med en flera meter sylvass spjutspets som såg bra ut på papperet men som väckte vissa frågetecken inför säsongen.

– Hur ska de här killarna dra åt samma håll och spela SSK tillbaka till Hockeyallsvenskan? frågade man sig.

Sedan degraderingen från hockeyallsvenskan har vi aldrig riktigt fått andas ut.

Visst, vi vann matcher i hockeyettan. Men vinner du 100 meter i överlägsen stil i OS får du ändå sår runt halsen med en kniv mot strupen. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer. Hur försiktigt du springer. Hur rutinerad du är. Kniven finns där. Den gnuggar, den gnider, den sårar ditt skinn.

Hockeyettan var ett stormigt hav med ett 20-tal oprövade matroser på övre däck.

Kaptenen hette Mats Waltin, och det var långtifrån den första skutan han styrt. Mats Waltins båtar kanske inte alltid har seglat framåt, men de har åtminstone hållit sig över ytan.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

”Mats Waltin tar oss tillbaka”, sjöng vi oss hesa i ishall efter ishall.

I Hudiksvall, i Sollentuna, i Tierp, i Vimmerby, i Haninge.

Men framför allt i Sundsvall i kvalserien.

Det var där och då som vi förstod att vi kan greja det här. Att det går. Att vi håller. Leif Strömberg kallade SSK:s klapp-klapp-spel för ”turmål” efteråt men på reprisen, som i sig förtjänade tusen repriser, kunde man tydligt se att Mats Waltins fartyg trots allt hade kontroll på samtliga intilliggande isberg.

Det fanns bara en väg: Framåt. Uppåt.

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Drygt ett år tidigare hade vi suttit i samma Sundsvall.

Vi hade precis åkt ur Hockeyallsvenskan.

Det där som inte skulle kunna ske hade precis skett.

Vi grät över misslyckandet. Vi grät på grund av känslan av hjälplöshet. Att vi inget kunde göra. Att ingen kunde göra något. Att spiralen bara fortsatte borra sig ner i våra hjärtan. Vi tröstade varandra, och vi tröstade oss själva. Vi grät tårar värda en butelj i Janne Karlssons bokhylla.

Den där kvällen blev på sätt och vis traumatisk.

Bara tanken på en spiral får det att krypa i kroppen på mig. Den där känslan av hopplöshet. Den där känslan av att det helt enkelt inte går. Det finns inget hopp. Det finns inget ljus i tunneln. Nej, inte ens tunneln står kvar. Känslan av att tunneln har rasat, blivit asfalterad och agerar E4:a åt våra motståndarlag.

Jag vill rikta ett evigt tack till Mats Waltin för säsongen 2015/2016.

Du var den där rösten vi behövde. Den där navigeringsnålen som vårt rangliga psyke behövde. En trygg hand i en otrygg situation. Egentligen borde du ha tackats av redan efter avancemanget. Jag tycker att du kändes klar då. Du kom, du ledde, du vann, du segrade.

Du gjorde det du skulle.

Jag kommer, helt ärligt, aldrig att glömma det.

Än i dag bär vi runt på den klassiska banderollen från den säsongen.

Så mycket betydde den.

Att klubben nu, efter sex omgångar, tvingas ge Mats Waltin sparken är inte Mats Waltins fel. Det är klubbens fel. Det är flera faktorer och komponenter, och säkert en hel del utnötta tapeter på gamla väggar, som tillsammans är ett bra mycket större problem än Mats Waltin. Och visst känns historien med Anton Holm extra onödig en dag som denna, då antagonisten fått lämna efter blott sex matcher.

Efter en på flera vis historiskt dålig säsong 2016/2017 fanns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det fanns ett facit. Det fanns spelare som vittnade om saker som inte fungerade. Det fanns en spelidé som inte höll för hockeyallsvenskan av i dag.

Det fanns svart på vitt då, men färgen hann knappt torka innan klubben valde att tuffa på.

Och i dag fick vi svart på vitt att det var helt fel väg att gå.

Nu behöver SSK en ung, hungrig tränare som förstår dagens hockey och spelare. Som vill uppåt. Som ser SSK som ett steg på vägen mot en högre nivå. Som har ambitioner, som har sina bästa år framför sig.

Precis som klubben ska ha.

Fortsätt läsa

Andreas Häggström

”Säsongskortskampanjen tyder på 0% insikt om supporterskap”

Snart har det gått en månad sedan SSK senast marknadsförde sina säsongskort. Uppdragsport.se:s Andreas Häggström undrar hur man har tänkt kring sin ”kampanj” och arbete i sociala medier. ”Klubben måste berätta varför man ska vara en del av SSK och det kan omöjligt vara för att spara var tredje biljett”, skriver han.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Bilder från SSK:s säsong i hockeyettan.

Det råder ingen tvekan om att SSK:s supporterfölje stundtals är något utöver det vanliga.

Få skaror med människor har upplevt lika många fältslag. Till och med romarriket och de luttrade aztekerna i Mexiko pratade antagligen om supportrarna från Södertälje långt innan människan uppfunnit gummi och puck. Ja, få själar har så många ärr. Få supportrar lyckas samla ihop den enorma mängd energi som krävs för att överleva en säsong till.

Likt en kackerlacka klarar vi oss alltid kvar med livet i behåll efter kvalserier och dylika bombardemang, och likt en katt tycks vi ständigt ha nio liv även om det är över 30 år sedan vi var en mästerkatt.

Och i höst ska vi stå där igen, runt mjölkskålen.

Men med lojalitet och engagemang kommer även det som riskerar att krossa förhållanden på löpande band:

Man tar saker för givet.

Man tas för givet.

Och lite så känns det kring SSK och relationen till supportrarna just nu.

Låt mig prata lite om klubbens förmåga att skapa ett intresse kring sin, så kallade, ”produkt”.

När SSK trillade ner i hockeyettan var det supportrarna som var draglok när laget dundrade fram längs hockeyettans snåriga räls genom Hockeysverige.

Man invaderade Visby.

Man fyllde ishall efter ishall vid bortamatcher.

Man fick hockeyprofiler att hylla stödet i Scaniarinken. Det spreds bilder på tifon och läktarsång.

Foto: David Nilsson Hamne.

Foto: David Nilsson Hamne.

Inför hockeyallsvenskan såldes det visserligen många säsongskort, trots att man väntade en månad efter avancemanget med att ens påbörja försäljningen.

Det gläder mig.

Men jag undrar hur många kort vi ytterligare hade sålt om klubben valt att rida på den enorma framgångsvåg – den entusiasm som stal 90% av syret i Scaniarinken våren 2016 – och… låt säga… drog igång en kampanj till specialpris redan veckan efter kvalserien?

”Ingen tid att förlora – återtåget rullar vidare redan i dag”.

Men det är en högst hypotetisk fråga, om än relevant, och smått jävla irriterande.

Däremot står det klart att klubben inte tycks ha några ambitioner att skapa engagemang och entusiasm inför nästa säsong.

Spelare efter spelare säger i sina respektive intervjuer att de tycker att SSK har något spännande på gång. Att de vill vara med på den lilla satsning som klubben vill sätta i rullning. Den femårsplan som innebär att laget ska slåss mot SHL om två år.

Eller som Henrik Nyberg sa till Länstidningen i förra veckan:

– Vi har värvat en del intressanta spelare, det kan nog gå vägen detta. In köp säsongskort.

Där och då hade Nyberg även gjort mer marknadsarbete än SSK själva gjort hittills.

Henrik Nyberg och Robin Nilsson. Foto: David Nilsson Hamne.

Henrik Nyberg och Robin Nilsson. Foto: David Nilsson Hamne.

För av satsningar, spännande pusselbitar och visioner vet supportrarna just nu ingenting.

Den 24 maj släppte SSK årets säsongskort.  Det är även senaste gången klubben skrev något om det på Twitter.

Över en månad sedan.

Senast klubben skrev något om säsongskorten på Facebook var den 4 juni.

Snart en månad sedan.

Man kan tycka att även SSK borde få ha semester i juni – men då kanske man inte ska släppa säsongskorten i slutet av maj, en månad och åtta dagar sedan kvalserien tog slut.

Det jag saknar är någon slags kampanj.

En vilja att bygga upp något. En stämning. En jargong. En entusiasm. Lite energi. En känsla. Ett ledord.

Men i stället väljer klubben att som främsta försäljningsargument ha ”var tredje match på köpet”. I år lät man hockeyn kallna ännu mer än i fjol, och det fanns gott om tid att lansera någon slags kampanj men i stället fick vi något i stil med ”Grattis Södertälje! Nu öppnar Dressmann en butik nära er! Ta tre kalsonger, betala för två.”

Jag kanske talar för mig själv när jag säger att det viktiga för mig är inte priset eller hur många kronor jag tjänar på att göra si eller så. Kalsonger har jag redan.

Eller som den brittiske författaren och marknadsföringsexperten Simon Sinek en gång uttryckte det:

”The goal is not to do business with everybody who needs what you have. The goal is to do business with people who believe what you believe”.

Problemet är att SSK tror att folk behöver se hockey, men så är det inte. Mat behöver man. Sömn också. Hockey går man på därför att man bär på en passionerad övertygelse som ibland behöver gödas.

Klubben måste berätta varför man ska vara en del av SSK och det kan omöjligt vara för att spara var tredje biljett.

Klubben måste synas i sociala medier.

Öppna dörrarna, bjuda in supportrarna till bordet, visa vad det bjuds på.

Det här gör mig orolig och nedstämd av den enkla anledningen att jag brinner så fruktansvärt mycket för SSK och den atmosfär som omringar klubben.

Jag har givetvis köpt säsongskort – och det borde alla som kan göra, det är viktigt, boka här – men jag skulle säkert kunna lägga en tusenlapp eller två till på mitt kort om man kommunicerade någon slags ambition, angelägenhet, strävan, inriktning eller energi.

En vilja att dra igång något mycket större än en bokningslänk på Facebook.

En vi-känsla och gemensam dröm.

Tyder det på 0% insikt gällande supporterskap och vad som håller en förening vid liv?

För mig lockar nämligen var tredje match seger betydligt mer än var tredje match på köpet.

Fortsätt läsa

Andreas Häggström

Om SSK spelar sina kort rätt kan nästa säsong bli riktigt rolig

Uppdragsport.se:s Andreas Häggström sammanfattar sina känslor kring läget där klubben befinner sig nu. Om vad som måste hända, vad som måste lösas och vad som är bäst för framtiden gällande de viktiga kontraktsförlängningar som just nu hänger i luften.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Waltin, Hansen, Weigel och Holm. Foto: David Nilsson Hamne.

Jag är precis hemkommen från en långresa till ett par afrikanska länder. Dels fick jag följa kvalserien från ett tält i Namibia, dels fick jag sjunga snapsvisan i Zambia, och dels blev jag biten av en dödlig spindel i Botswana – varpå huden på mitt ben började att dö och mitt reseförsäkringsbolag beslöt sig för att flyga hem mig till Sverige för vidare vård.

Ständigt denna dramatik på våren för SSK:are.

Ja, det har varit en tung säsong.

Det började bra med bortaseger mot Tingsryd i premiären och allt kändes ljuvligt. Den perfekta fortsättningen på resan. Att inleda med seger på bortaplan är som whisky för bröstkorgen, även om det lätt kan sluta med en kallsup.

Jag vill minnas att jag redan innan säsongen resonerade kring att vi nog behöver en ny, yngre och mer modern tränare för att ta nästa steg. En tränare som, precis som klubben, vill se framåt, uppåt och vidare och förstår sig på vad som krävs för det i dag. Och en del var tveksamma kring de värvningar som Mats Waltin hade gjort. Med allt rätt, till papperet sett. Men jag tyckte ändå personligen att det kändes bra att vi hade med oss manskapet från säsongen innan. Inte för att de på något vis var ”värda det”, eller hade förtjänat det, utan för att klubben la ribban på en viss nivå – och då kunde vi lika gärna satsa på en fungerande kärna som bevisligen kunde dra åt samma håll och kände varandra utan och innan.

Jag tror nämligen att harmoni, glädje och trivsel är tre viktiga ingredienser i dagens hockey, där spelare förväntas vara lika professionella och hängivna oavsett om de tjänar 275 000 eller 15 000 i månaden.

Och visst är det så.

Efter en säsong i kris. Med floppande nyförvärv, sparkade nyförvärv och flyktande nyförvärv landade vi i ännu en negativ kvalserie och väl där gick spelarna samman och gjorde vad som krävdes.

En slags förvandling.

Det hade aldrig hänt med en annan grupp spelare.

Tidigt i höstas rapporterades det om sprickor i truppen mellan Mats Waltin och ett par spelare. Sprickor som sedermera vuxit sig starkare och inkluderat fler och fler spelare längs vägen.

Marcus Bohmans och Johan Skinnars respektive intervjuer med Länstidningen efter säsongen var ingen munter läsning. En lagkapten som kände sig tystad. Som inte längre såg någon mening att föra spelargruppens talan eller ens påbörja en dialog med lag- och klubbledning.

– Det finns alltid spelare som vill att något ska ändras. Det är det dagliga tugget, och det är jag fullt införstådd med. Men när det blir gång på gång, med saker som jag själv kan hålla med om, då blir det otroligt svårt för mig att motivera att vi lägger locket på. Förstår du? Det kommer problem som jag håller med om. Men som jag inte får hålla med om. För det blir inget bra om vi börjar diskutera saken, med styrelsen eller Mats. För det leder inte till något bra, sa Skinnars till Länstidningen, bland annat.

Så kan man inte ha det.

Eller spelare som tjänar 15-20 000 i månaden som inte får det mentala, eller sitt övriga liv, att gå ihop på grund av hockeyn i Södertälje.

Spelare som mår dåligt.

– Helt klart behövs en helt annan harmoni i laget nästa säsong. Jag hoppas att det kan bli lite lugnare då, säger en spelare, säger en spelare till LT.

– Det blir inte så bra harmoni på arbetsplatsen om du hela tiden är orolig för att bli bestraffad om du har en åsikt om något, säger en annan.

Spelare i Västervik bor inte på en camping för att det är kul, gör dem lyckliga eller för att det är så värst bra betalt. Utan för att det finns ambitioner och förhoppningar, och för att den kuliss som klubben byggt upp i övrigt, och att det som sker bakom kulissen, gör att det fungerar.

Man ger, tar och får.

Det går inte att kräva att alla i ett lag ska gilla varandra. Eller att tränaren ska vara bästa vän med alla spelare. Nej, det ska finnas en viss dynamik. Det är nyttigt. Däremot kan man kräva att alla, ledare och spelare, gör sitt yttersta för att skapa bästa möjliga förutsättningar för att ta föreningen framåt och uppåt 2017. Förutsättningar som står över dammiga principer och pärmar från 1998.

Man skapar en dynamisk enhet ämnad för resmålet.

En maskin, om man så vill.

Men när bränslet tar slut, maskinen stannar och det är dags för besiktning är det viktigt att man undersöker alla delar för att upptäcka fel i tid.

Vissa delar byts ut, andra inte.

Och där befinner sig SSK nu.

Jag kan inte minnas att SSK någonsin har tappat en spelare till en konkurrent i hockeyallsvenskan och det vore oerhört förnedrande att se Anton Holm jubla för AIK i Scaniarinken nästa säsong. Eller se Fredric Weigel göra piruetter i Karlskoga. Jag vill inte se en till spelare, likt Skinnars, lämna vår förening med en tår i ögat och en uppmaning om att saker måste förändras.

Jag vill att saker ska fungera.

För vilket annan bottenklubb som helst hade Holm och Weigel antagligen varit förlorade vid det här laget. Men SSK är inte vilken annan klubb som helst, även om det är lätt att glömma det i tider som dessa. Vi är SSK. Södertälje. Mats Waltin blir kvar i klubben och nu är alla införstådda med det. Det är så det blir. Min förhoppning är nu att SSK och Mats Waltin sätter sig ner, lyssnar, tar in, kommer överens, reflekterar, har en dialog, ger ris, men också ros, och ser till att skapa en enhet som har bästa möjliga förutsättningar för att ta nästa steg tillsammans.

Vi behöver det.

I den enheten ingår ett par av de spelare som har och har haft synpunkter på hur saker fungerar. Spelare som anslöt 2015 eller senare och hela tiden har ingått i en plan. En plan där ambitionen har varit att slipa, skala av och tillföra kompetens till dess att laget är vasst nog för att snegla uppåt.

Vi ska inte kasta bort det arbetet.

Vi ska ta tillvara på det.

Det handlar om ett par av de spelare med mest förtroende. Om spelare som utan problem skulle kunna lägga locket på, packa väskan, lämna allt bakom sig och få ett hockeyjobb i en annan miljö. Det handlar även om några av de spelare med mest hjärta och vars rötter finns i staden. Spelare med en röst som har valt att använda den.

Varken Anton Holm eller Fredric Weigel, eller Adam Hansen som också haft synpunkter på hur saker gått till, har förlängt med SSK än.

Men jag har fått tydliga signaler om att de vill.

De gillar SSK. De vill att klubben ska framåt. De vill ta nästa steg. De tycker att fansen förtjänar det.

Men den öppenhjärtige lagkaptenen Skinnars, ständige krigaren Bohman, rekordmålskytten Holm, frispråkige spelgeniet Weigel och det övriga kollektivet har talat: Saker måste förändras, annars riskerar den här maskinen att få körförbud.

– Klubben måste se till att det här aldrig händer igen. En klubb som SSK ska inte ligga i botten av Hockeyallsvenskan, det är för dåligt. Det behövs mer lugn och ro, lite annat ledarskap, det går att få ut mer av ett lag än så här. För mig är det bara en lättnad, att vi klarade oss. Jag vill aldrig uppleva det här igen, säger en spelare till LT.

Lös det, SSK. Spela korten rätt. Det kan sluta med jackpot. Och helt plötsligt skulle nästa säsong kunna bli riktigt intressant på riktigt.

Tillägg: Efter denna krönika skrevs har SSK meddelat att Adam Hansen inte får förlängt.

Läs LT:s granskning av säsongen här:

Del 1 – SSK-säsongen, del 1: Ett lag präglat av konflikter och missnöje: ”Det blev en irritation”
Del 2 – SSK-säsongen, del 2: Vändpunkterna som kan ha räddat säsongen: ”Waltin gjorde klart för alla att han inte tänkte lämna”
Del 3 – SSK-säsongen, del 3: Krav på ett nytt ledarskap: ”Behövs en annan harmoni”

Fortsätt läsa

Mest läst