Connect with us

Andreas Häggström

SSK har större problem än Grossmanns vara eller icke vara

Uppdragsport.se:s Andreas Häggström om hockeyhösten, Nicklas Grossmann, nyförvärv och framtiden.

Foto: David Nilsson Hamne.

Foto: David Nilsson Hamne.

November.

Vanligtvis en tuff tid för oss SSK:are. Vi befinner oss allt som oftast, med få undantag, just nu i stormens öga. Ni vet den där minimala luftfickan mellan den förväntansfulla seriestarten, den tunga inledningen och årsskiftet – ”då vi ska vara som bäst”.

9, 12, 14, 14.

Det är SSK:s placeringar i hockeyallsvenskan sedan degraderingen från elitserien, om vi räknar bort lockoutsäsongen och det gör jag, samt räknar med vår nuvarande placering. 14:e lag.

Det är där vi befinner oss nu.

SSK är inte ett topplag i hockeyallsvenskan och har heller aldrig varit det under hela 2010-talet. Trots det finns det förväntningar från vissa håll att SSK ska spela om topp-placeringar från ingenstans, och delar av publiken ställer oerhörda krav för att ens fundera på att komma till Scaniarinken. Utan några som helst förutsättningar eller indikationer, en grund, på att man ska kunna vara ett topplag.

Vi ska bara vara det, oavsett om vi kommer från elitserien eller avancerar från division 1. Hur det sker och vad som krävs kollektivt för att nå dit är inte alltid lika intressant eller viktigt.

Vi ska bara vara ett topplag och så är det.

Det är farligt, det där.

Men det är likväl farligt att vara naiv och hittills har det funnits en viss naivitet kring säsongsinledningen 16/17.

Nu tror jag visserligen att vi som klubb möjligtvis är något på spåren på sikt – ja, jag tror verkligen det – förutsatt att vi överlever den här säsongen. Det är verkligen nyckeln. Att ta oss över den hockeyallsvenska tröskeln igen, andas för en stund, och sedan försöka smita upp till SHL via vindsluckan till slut.

Överleva den här säsongen, ja.

Enligt några röster ska vi ”bara” klara oss kvar, som vore det en ursäkt för att ha ett obefintligt grundspel, noll leverans framåt och en oroväckande oförmåga att vinna de matcher vi måste vinna. Som vore det sportslig och mental avlastning för alla inblandade. Det är det inte. Det finns inget ”bara” klara sig kvar.

Att klara sig kvar är ett helvete.

I kvalserien skulle SSK vara den blodiga köttbiten som någon kastat in i lejonkulan.

Alla vill äta upp dig och blir SSK uppätna ännu en gång vågar jag inte gissa var klubben befinner sig om ett par år.

9, 12, 14, 14.

Smaka på de där siffrorna igen.

Just därför är det svårt att anklaga Nicklas Grossmann för något nu när han uppges hamna i Djurgården. SSK-killen Grossmann fick kontrakt med Calgary i NHL i sista stund inför säsongen men blev inte långvarig. Nu vänder han hem till Sverige och sportchef Jocke Eriksson i Djurgården var klok nog att slå Grossmanns agent en signal.

Jag förstår Grossmann – hur gärna jag än vill se honom i SSK, för det vill jag.

Killen är 31 år gammal, har ett hus i Trosa som han gärna vill bo i. Samtidigt som han vill spela ishockey på en nivå som faktiskt motsvarar var han fortfarande befinner sig. AIK? Nej, ska han spela i hockeyallsvenskan är det nog med SSK. SSK? Nej, från NHL till botten av hockeyallsvenskan kan inte vara aktuellt i nuläget. Han är bara 31 år. Djurgården? Ja, varför inte. Då kan han bo kvar i Trosa och pendla till Hovet.

Det sticker givetvis i SSK-ögon – det gör det alltid när våra spelare hamnar i klubbar som vi… avskyr – men vi måste inse vår plats i näringskedjan.

Killen vill bara spela ishockey efter ett par ganska struliga år i Nordamerika.

Vi måste skifta fokus. Vi måste sluta kritisera hemvändare för att de inte väljer bort liv och karriärer för SSK i 31-årsåldern. Inse att alla misslyckanden fram tills nu, och alla beslut som har tagits, har försatt oss i en situation där inte ens ”våra” egna spelare ser SSK som ett rimligt alternativ förrän de verkligen har nått slutet av sina respektive karriärer.

Kan man verkligen klandra dem? Och som sagt, vem bär ansvaret för att vi befinner oss i den situationen? Vi kanske ska börja där.

Men ponera att vi hade spelat i SHL nu. Då hade vi kunnat drömma om Grossmann… Videll… Enroth…

I stället har vi värvat Victor Andersson från Huddinge.

En bra värvning, tror jag.

SSK:s lagbygge har balanserat på en tråd sedan säsongens första match och huvuden började att hänga oroväckande tidigt. Omgång 6 och 7 kändes snarare som omgång 30 och 31.

Med Victor Andersson får vi inte in någon spets. Nej, vi får en spelare som… antagligen inte kommer att göra bort sig i hockeyallsvenskan. Det vill säga precis den typ av spelare som utgör truppen i övrigt. En kategori spelare som vi redan har. Det SSK har saknat och fortfarande saknar är en spelare som garanterat kan leverera i hockeyallsvenskan. Som sticker ut på såväl papper som is. Men sådana garantier växer inte på träd. I synnerhet inte i Södertälje den här säsongen. Men kanske i Västervik, som verkar plocka in förra säsongens hockeyallsvenska poängkung Mitch Wahl.

Men vi måste ge Victor Andersson en chans.

I Victor Andersson får SSK ett par viktiga saker: En hockeyhjärna som är intakt. Ett psyke utan skavanker. Och formstarka handleder. Victor Andersson har smällt in 24 poäng, 12+12, på 14 matcher för Huddinge den här säsongen. Han har redan gjort två fler mål än han gjorde på 35 matcher förra säsongen.

Och jag tror att det kvittar om målen har kommit mot Valbo, Tumba och Vallentuna. Det här är en kille som har smaken för mål just nu. Ni vet, det där stimmet som Anton Holm befann sig i förra säsongen.

Och det kanske är det vi behöver.

Någon som kan förvalta en passning utan att behöva förlita sig på högre makter och att Vintergatans alla stjärnor och planeter ligger i rätt läge och omloppsbanor runt jorden för att pucken ska sitta i nätet.

Rickard Palmberg kom in i SSK under säsongen då vi åkte ur och visade att steget från division 1:s poängligatopp inte behöver vara så stort mitt under brinnande säsong. Samma Palmberg är numera en stjärna i Vita Hästen.

Om Victor Anderssons självförtroende kan bli en behövlig genväg och kompass till nätkänning ser jag ingen anledning att inte chansa.

Det här var tänkt som en positiv krönika och det är fortfarande tanken. Men jag kan inte släppa tanken på att SSK harvar på i bottenskiktet av landets näst högsta serie medan lag som Karlskoga, Tingsryd, Almtuna, Oskarshamn och Västervik har sprungit om oss.

Hur och varför.

Organisatoriskt och varumärkesmässigt är SSK ett storlag i hockeyallsvenskan men faktum är att: 1) våra motståndare, med mindre kostymer, får ut mer med mindre och 2) sportsligt är vi ingenting.

Däremot har vi enorma förutsättningar för att komma ikapp och gå om igen. Vi har något som övriga lag i serien inte har. Vi har tradition, vi har erfarenheten av att gå ut i strid och överleva det ena helvetet efter det andra. Vi har ärren som krävs. Vi har sponsorer. Vi har en hygglig ekonomi. Vi har en fin arena. Vi har en stad. Vi har supportrar som, när de verkligen vill, tillhör landets bästa. Och vi har junior- och ungdomslag som lag i hockeyallsvenskan bara kan drömma om.

Ett par teskedar ödmjukhet adderat till det och jag tror att vi kan hitta hem igen.

Först ska vi ”bara” klara oss kvar.

Kommentera

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

J18 & J20

Krönikor

SSK på Twitter

Mer: Andreas Häggström