Connect with us

Andreas Häggström

SSK har större problem än Grossmanns vara eller icke vara

Uppdragsport.se:s Andreas Häggström om hockeyhösten, Nicklas Grossmann, nyförvärv och framtiden.

Andreas Häggström

, den

Foto: David Nilsson Hamne.

November.

Vanligtvis en tuff tid för oss SSK:are. Vi befinner oss allt som oftast, med få undantag, just nu i stormens öga. Ni vet den där minimala luftfickan mellan den förväntansfulla seriestarten, den tunga inledningen och årsskiftet – ”då vi ska vara som bäst”.

9, 12, 14, 14.

Det är SSK:s placeringar i hockeyallsvenskan sedan degraderingen från elitserien, om vi räknar bort lockoutsäsongen och det gör jag, samt räknar med vår nuvarande placering. 14:e lag.

Det är där vi befinner oss nu.

SSK är inte ett topplag i hockeyallsvenskan och har heller aldrig varit det under hela 2010-talet. Trots det finns det förväntningar från vissa håll att SSK ska spela om topp-placeringar från ingenstans, och delar av publiken ställer oerhörda krav för att ens fundera på att komma till Scaniarinken. Utan några som helst förutsättningar eller indikationer, en grund, på att man ska kunna vara ett topplag.

Vi ska bara vara det, oavsett om vi kommer från elitserien eller avancerar från division 1. Hur det sker och vad som krävs kollektivt för att nå dit är inte alltid lika intressant eller viktigt.

Vi ska bara vara ett topplag och så är det.

Det är farligt, det där.

Men det är likväl farligt att vara naiv och hittills har det funnits en viss naivitet kring säsongsinledningen 16/17.

Nu tror jag visserligen att vi som klubb möjligtvis är något på spåren på sikt – ja, jag tror verkligen det – förutsatt att vi överlever den här säsongen. Det är verkligen nyckeln. Att ta oss över den hockeyallsvenska tröskeln igen, andas för en stund, och sedan försöka smita upp till SHL via vindsluckan till slut.

Överleva den här säsongen, ja.

Enligt några röster ska vi ”bara” klara oss kvar, som vore det en ursäkt för att ha ett obefintligt grundspel, noll leverans framåt och en oroväckande oförmåga att vinna de matcher vi måste vinna. Som vore det sportslig och mental avlastning för alla inblandade. Det är det inte. Det finns inget ”bara” klara sig kvar.

Att klara sig kvar är ett helvete.

I kvalserien skulle SSK vara den blodiga köttbiten som någon kastat in i lejonkulan.

Alla vill äta upp dig och blir SSK uppätna ännu en gång vågar jag inte gissa var klubben befinner sig om ett par år.

9, 12, 14, 14.

Smaka på de där siffrorna igen.

Just därför är det svårt att anklaga Nicklas Grossmann för något nu när han uppges hamna i Djurgården. SSK-killen Grossmann fick kontrakt med Calgary i NHL i sista stund inför säsongen men blev inte långvarig. Nu vänder han hem till Sverige och sportchef Jocke Eriksson i Djurgården var klok nog att slå Grossmanns agent en signal.

Jag förstår Grossmann – hur gärna jag än vill se honom i SSK, för det vill jag.

Killen är 31 år gammal, har ett hus i Trosa som han gärna vill bo i. Samtidigt som han vill spela ishockey på en nivå som faktiskt motsvarar var han fortfarande befinner sig. AIK? Nej, ska han spela i hockeyallsvenskan är det nog med SSK. SSK? Nej, från NHL till botten av hockeyallsvenskan kan inte vara aktuellt i nuläget. Han är bara 31 år. Djurgården? Ja, varför inte. Då kan han bo kvar i Trosa och pendla till Hovet.

Det sticker givetvis i SSK-ögon – det gör det alltid när våra spelare hamnar i klubbar som vi… avskyr – men vi måste inse vår plats i näringskedjan.

Killen vill bara spela ishockey efter ett par ganska struliga år i Nordamerika.

Vi måste skifta fokus. Vi måste sluta kritisera hemvändare för att de inte väljer bort liv och karriärer för SSK i 31-årsåldern. Inse att alla misslyckanden fram tills nu, och alla beslut som har tagits, har försatt oss i en situation där inte ens ”våra” egna spelare ser SSK som ett rimligt alternativ förrän de verkligen har nått slutet av sina respektive karriärer.

Kan man verkligen klandra dem? Och som sagt, vem bär ansvaret för att vi befinner oss i den situationen? Vi kanske ska börja där.

Men ponera att vi hade spelat i SHL nu. Då hade vi kunnat drömma om Grossmann… Videll… Enroth…

I stället har vi värvat Victor Andersson från Huddinge.

En bra värvning, tror jag.

SSK:s lagbygge har balanserat på en tråd sedan säsongens första match och huvuden började att hänga oroväckande tidigt. Omgång 6 och 7 kändes snarare som omgång 30 och 31.

Med Victor Andersson får vi inte in någon spets. Nej, vi får en spelare som… antagligen inte kommer att göra bort sig i hockeyallsvenskan. Det vill säga precis den typ av spelare som utgör truppen i övrigt. En kategori spelare som vi redan har. Det SSK har saknat och fortfarande saknar är en spelare som garanterat kan leverera i hockeyallsvenskan. Som sticker ut på såväl papper som is. Men sådana garantier växer inte på träd. I synnerhet inte i Södertälje den här säsongen. Men kanske i Västervik, som verkar plocka in förra säsongens hockeyallsvenska poängkung Mitch Wahl.

Men vi måste ge Victor Andersson en chans.

I Victor Andersson får SSK ett par viktiga saker: En hockeyhjärna som är intakt. Ett psyke utan skavanker. Och formstarka handleder. Victor Andersson har smällt in 24 poäng, 12+12, på 14 matcher för Huddinge den här säsongen. Han har redan gjort två fler mål än han gjorde på 35 matcher förra säsongen.

Och jag tror att det kvittar om målen har kommit mot Valbo, Tumba och Vallentuna. Det här är en kille som har smaken för mål just nu. Ni vet, det där stimmet som Anton Holm befann sig i förra säsongen.

Och det kanske är det vi behöver.

Någon som kan förvalta en passning utan att behöva förlita sig på högre makter och att Vintergatans alla stjärnor och planeter ligger i rätt läge och omloppsbanor runt jorden för att pucken ska sitta i nätet.

Rickard Palmberg kom in i SSK under säsongen då vi åkte ur och visade att steget från division 1:s poängligatopp inte behöver vara så stort mitt under brinnande säsong. Samma Palmberg är numera en stjärna i Vita Hästen.

Om Victor Anderssons självförtroende kan bli en behövlig genväg och kompass till nätkänning ser jag ingen anledning att inte chansa.

Det här var tänkt som en positiv krönika och det är fortfarande tanken. Men jag kan inte släppa tanken på att SSK harvar på i bottenskiktet av landets näst högsta serie medan lag som Karlskoga, Tingsryd, Almtuna, Oskarshamn och Västervik har sprungit om oss.

Hur och varför.

Organisatoriskt och varumärkesmässigt är SSK ett storlag i hockeyallsvenskan men faktum är att: 1) våra motståndare, med mindre kostymer, får ut mer med mindre och 2) sportsligt är vi ingenting.

Däremot har vi enorma förutsättningar för att komma ikapp och gå om igen. Vi har något som övriga lag i serien inte har. Vi har tradition, vi har erfarenheten av att gå ut i strid och överleva det ena helvetet efter det andra. Vi har ärren som krävs. Vi har sponsorer. Vi har en hygglig ekonomi. Vi har en fin arena. Vi har en stad. Vi har supportrar som, när de verkligen vill, tillhör landets bästa. Och vi har junior- och ungdomslag som lag i hockeyallsvenskan bara kan drömma om.

Ett par teskedar ödmjukhet adderat till det och jag tror att vi kan hitta hem igen.

Först ska vi ”bara” klara oss kvar.

Kommentera artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Andreas Häggström

”Helt rätt att Waltin får lämna – men det finns en sak vi aldrig får glömma”

Det finns inga som helst frågetecken, ingen som helst tvekan, att det var dags för Mats Waltin att lämna över rodret. Men det finns flera anledningar att hylla den rutinerade mannen som stod upp när vi andra knappt orkade resa oss.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Trots att det gått två år har jag fortfarande köldskador efter att ha rest runt till den ena igloon efter den andra för att se SSK spela i hockeyettan.

Ett spretigt lag med en flera meter sylvass spjutspets som såg bra ut på papperet men som väckte vissa frågetecken inför säsongen.

– Hur ska de här killarna dra åt samma håll och spela SSK tillbaka till Hockeyallsvenskan? frågade man sig.

Sedan degraderingen från hockeyallsvenskan har vi aldrig riktigt fått andas ut.

Visst, vi vann matcher i hockeyettan. Men vinner du 100 meter i överlägsen stil i OS får du ändå sår runt halsen med en kniv mot strupen. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer. Hur försiktigt du springer. Hur rutinerad du är. Kniven finns där. Den gnuggar, den gnider, den sårar ditt skinn.

Hockeyettan var ett stormigt hav med ett 20-tal oprövade matroser på övre däck.

Kaptenen hette Mats Waltin, och det var långtifrån den första skutan han styrt. Mats Waltins båtar kanske inte alltid har seglat framåt, men de har åtminstone hållit sig över ytan.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

”Mats Waltin tar oss tillbaka”, sjöng vi oss hesa i ishall efter ishall.

I Hudiksvall, i Sollentuna, i Tierp, i Vimmerby, i Haninge.

Men framför allt i Sundsvall i kvalserien.

Det var där och då som vi förstod att vi kan greja det här. Att det går. Att vi håller. Leif Strömberg kallade SSK:s klapp-klapp-spel för ”turmål” efteråt men på reprisen, som i sig förtjänade tusen repriser, kunde man tydligt se att Mats Waltins fartyg trots allt hade kontroll på samtliga intilliggande isberg.

Det fanns bara en väg: Framåt. Uppåt.

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Drygt ett år tidigare hade vi suttit i samma Sundsvall.

Vi hade precis åkt ur Hockeyallsvenskan.

Det där som inte skulle kunna ske hade precis skett.

Vi grät över misslyckandet. Vi grät på grund av känslan av hjälplöshet. Att vi inget kunde göra. Att ingen kunde göra något. Att spiralen bara fortsatte borra sig ner i våra hjärtan. Vi tröstade varandra, och vi tröstade oss själva. Vi grät tårar värda en butelj i Janne Karlssons bokhylla.

Den där kvällen blev på sätt och vis traumatisk.

Bara tanken på en spiral får det att krypa i kroppen på mig. Den där känslan av hopplöshet. Den där känslan av att det helt enkelt inte går. Det finns inget hopp. Det finns inget ljus i tunneln. Nej, inte ens tunneln står kvar. Känslan av att tunneln har rasat, blivit asfalterad och agerar E4:a åt våra motståndarlag.

Jag vill rikta ett evigt tack till Mats Waltin för säsongen 2015/2016.

Du var den där rösten vi behövde. Den där navigeringsnålen som vårt rangliga psyke behövde. En trygg hand i en otrygg situation. Egentligen borde du ha tackats av redan efter avancemanget. Jag tycker att du kändes klar då. Du kom, du ledde, du vann, du segrade.

Du gjorde det du skulle.

Jag kommer, helt ärligt, aldrig att glömma det.

Än i dag bär vi runt på den klassiska banderollen från den säsongen.

Så mycket betydde den.

Att klubben nu, efter sex omgångar, tvingas ge Mats Waltin sparken är inte Mats Waltins fel. Det är klubbens fel. Det är flera faktorer och komponenter, och säkert en hel del utnötta tapeter på gamla väggar, som tillsammans är ett bra mycket större problem än Mats Waltin. Och visst känns historien med Anton Holm extra onödig en dag som denna, då antagonisten fått lämna efter blott sex matcher.

Efter en på flera vis historiskt dålig säsong 2016/2017 fanns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det fanns ett facit. Det fanns spelare som vittnade om saker som inte fungerade. Det fanns en spelidé som inte höll för hockeyallsvenskan av i dag.

Det fanns svart på vitt då, men färgen hann knappt torka innan klubben valde att tuffa på.

Och i dag fick vi svart på vitt att det var helt fel väg att gå.

Nu behöver SSK en ung, hungrig tränare som förstår dagens hockey och spelare. Som vill uppåt. Som ser SSK som ett steg på vägen mot en högre nivå. Som har ambitioner, som har sina bästa år framför sig.

Precis som klubben ska ha.

Fortsätt läsa

Andreas Häggström

”SSK:s inledning är oacceptabel – men läs detta innan du stannar hemma ikväll”

Uppdragsport.se:s skribent Andreas Häggström är inte naiv. Han är rentav arg. Men det finns så mycket mer med i bilden som gör att vi inte kan ge upp. Vi måste gå och se SSK mot AIK i kväll. Vi måste förvalta det vi har.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Foto: David Nilsson Hamne.

Sensommaren övergick snabbt till permafrost för alla SSK:are i år.

Men vi är vana.

Det är längesen vi klev in i en hockeysäsong med sandalerna på. Det är numera tunga, otympliga kängor som gäller om man ska klara terrängen i tabellens nedre regioner.

Mats Waltin förtjänar antagligen bragdguldet efter att ha lyckats behålla jobbet i Södertälje trots den historiskt usla säsongen i fjol.

Det ska egentligen inte gå.

Men laget byttes ut och man motiverade varför. Man pekade på vad som var fel och vad som ska bli rätt. Det flaggades för förändringar. En gammal hund skulle lära sig att sitta. Och det lovades vitt och brett om att ta verksamheten till nästa nivå.

Nu står vi här med tre raka förluster, tre gjorda och elva insläppta mål, sämst effektivitet i hela serien, och har mer eller mindre ena fingret på numret till psykakuten – och det är inte ens oktober än.

Hur orkar man?

”Bara tre matcher, serien är lång”, säger någon.

Men det är inte ”bara tre matcher”.

Med förra säsongen inräknad har Mats Waltin nu haft över 50 matcher på sig att lyfta SSK över nedre strecket i tabellen. SSK klev ner på sistaplatsen den 28 oktober 2016 – jodå, jag minns – och jag kan inte minnas att vi befann oss över ytan någon gång efter det.

Därför klandrar jag ingen som redan gråter blod.

I tisdags skrev jag till en vän att jag får se hur jag gör på fredag.

AIK hemma en fredag i omgång fyra ska vanligtvis vara lika självklart som ost på pizza. Publikfest. En kall öl eller fyra. Snacka skit med vänner och bekanta. 

Men det kändes inte lika självklart längre.

Och om inte personer som alltid går på matcherna ens känner lust att förnedra AIK hemma – att se Nicklas Grossmann sänka Jonas Almtorp – en fredag… 

Då har klubben ett problem.

Ett stort problem.

Motgångar i idrott kan förvandla vem som helst till en deprimerad alzheimerspatient på nolltid.

Man glömmer fort varför man står där match efter match. Varför man reser land och rike runt för att vara med och föra skölden in i framtiden. Varför man investerar såväl pengar som tid, ölkalorier och engagemang med minimal avkastning.

Det kanske rentav är Hockeysveriges just nu sämsta aktie.

Men jag har kommit på flera anledningar till att infinna sig i Scaniarinken i kväll.

I går när vi satt och beklagade oss över misslyckade värvningar, pusslande med kedjeformationer, brutna löften, Anton Holms succé i AIK, Mats Waltins oförmåga att få ihop laget och den oacceptabla inledningen på säsongen satt ett par tappra själar och tillverkade ett tifo i Scaniarinken.

När det mesta andra har havererat har SSK:s supporterklubb ställt sig upp, motat döden i dörren och arbetat på.

Vilka fan är vi då att stanna hemma när AIK kommer på besök för att försöka förpesta vår tillvaro ytterligare?

Med en sportslig elefant i rummet redan ska inte ett par råttor få skrämma bort oss.

Supporterklubben förtjänar vår närvaro.

Man har utlovat ett tifo utöver det vanliga. 

Hur många tabelljumbos har tifon utöver det vanliga?

– Jag vill inte avslöja allt för mycket men jag hoppas att alla kommer bli nöjda. Det är det här vi lagt absolut mest tid på och folk verkar ganska nöjda med det vi gjorde i Leksand och i hemmapremiären, då tror jag de kommer bli väldigt nöjda med det här. Jag kan väl säga så mycket som att både SSK och staden är involverat i tifo, säger Fredrik ”Flinta” Andersson från Supporterklubben.

Supporterklubben kämpar med tifo, trots motgångar. Trots allt.

Supporterklubben kämpar med tifo, trots motgångar. Trots allt.

Fredagar har en tendens att göra en lycklig eller olycklig.

Jag vågar säga att alla någon gång har blivit antingen olycklig eller lycklig på just en fredagskväll.

Någon gör slut, någon finner sitt livs kärlek. Någon ringer ett samtal som inte borde ringas. Någon tar ett beslut som förändrar livet på gott eller ont. Någon skapar ögonblick. Det skrattas. Och det gråts.

Det fina med i kväll är att vi knappast kan bli mer olyckliga och därmed har allt att vinna. Det finns inga samtal att ringa längre. Beslut har tagits. Vissa redan i samband med att vi föddes till SSK:are.

Och framför allt har vi redan hittat vår livs kärlek och insett att vi aldrig kommer att göra slut.

Det handlar om att genomlida och se ljus i tunnlar.

Vi vet det.

Att gå och se SSK i kväll är en investering i klubbens supporterverksamhet, i framtiden, i våra ungdomsspelare, i vårt lovande J18-lag, i möjligheten att locka hem fler hemvändande proffs, en möjlighet att visa att vi fortfarande kan, att vi inte ger upp, och framför allt möjligheten att trycka dit AIK när vi behöver det som mest.

En investering i en för klubben behövlig krycka.

Jag tror att vi alla är överens om att det måste ske något i det sportsliga ledet. Kanske på högre plan än så, om man får vara lite bitter. 

Men vi tar det i morgon.

För i kväll är det fredag.

I kväll ska vi få vara lyckliga. 

Fortsätt läsa

Andreas Häggström

”Säsongskortskampanjen tyder på 0% insikt om supporterskap”

Snart har det gått en månad sedan SSK senast marknadsförde sina säsongskort. Uppdragsport.se:s Andreas Häggström undrar hur man har tänkt kring sin ”kampanj” och arbete i sociala medier. ”Klubben måste berätta varför man ska vara en del av SSK och det kan omöjligt vara för att spara var tredje biljett”, skriver han.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Bilder från SSK:s säsong i hockeyettan.

Det råder ingen tvekan om att SSK:s supporterfölje stundtals är något utöver det vanliga.

Få skaror med människor har upplevt lika många fältslag. Till och med romarriket och de luttrade aztekerna i Mexiko pratade antagligen om supportrarna från Södertälje långt innan människan uppfunnit gummi och puck. Ja, få själar har så många ärr. Få supportrar lyckas samla ihop den enorma mängd energi som krävs för att överleva en säsong till.

Likt en kackerlacka klarar vi oss alltid kvar med livet i behåll efter kvalserier och dylika bombardemang, och likt en katt tycks vi ständigt ha nio liv även om det är över 30 år sedan vi var en mästerkatt.

Och i höst ska vi stå där igen, runt mjölkskålen.

Men med lojalitet och engagemang kommer även det som riskerar att krossa förhållanden på löpande band:

Man tar saker för givet.

Man tas för givet.

Och lite så känns det kring SSK och relationen till supportrarna just nu.

Låt mig prata lite om klubbens förmåga att skapa ett intresse kring sin, så kallade, ”produkt”.

När SSK trillade ner i hockeyettan var det supportrarna som var draglok när laget dundrade fram längs hockeyettans snåriga räls genom Hockeysverige.

Man invaderade Visby.

Man fyllde ishall efter ishall vid bortamatcher.

Man fick hockeyprofiler att hylla stödet i Scaniarinken. Det spreds bilder på tifon och läktarsång.

Foto: David Nilsson Hamne.

Foto: David Nilsson Hamne.

Inför hockeyallsvenskan såldes det visserligen många säsongskort, trots att man väntade en månad efter avancemanget med att ens påbörja försäljningen.

Det gläder mig.

Men jag undrar hur många kort vi ytterligare hade sålt om klubben valt att rida på den enorma framgångsvåg – den entusiasm som stal 90% av syret i Scaniarinken våren 2016 – och… låt säga… drog igång en kampanj till specialpris redan veckan efter kvalserien?

”Ingen tid att förlora – återtåget rullar vidare redan i dag”.

Men det är en högst hypotetisk fråga, om än relevant, och smått jävla irriterande.

Däremot står det klart att klubben inte tycks ha några ambitioner att skapa engagemang och entusiasm inför nästa säsong.

Spelare efter spelare säger i sina respektive intervjuer att de tycker att SSK har något spännande på gång. Att de vill vara med på den lilla satsning som klubben vill sätta i rullning. Den femårsplan som innebär att laget ska slåss mot SHL om två år.

Eller som Henrik Nyberg sa till Länstidningen i förra veckan:

– Vi har värvat en del intressanta spelare, det kan nog gå vägen detta. In köp säsongskort.

Där och då hade Nyberg även gjort mer marknadsarbete än SSK själva gjort hittills.

Henrik Nyberg och Robin Nilsson. Foto: David Nilsson Hamne.

Henrik Nyberg och Robin Nilsson. Foto: David Nilsson Hamne.

För av satsningar, spännande pusselbitar och visioner vet supportrarna just nu ingenting.

Den 24 maj släppte SSK årets säsongskort.  Det är även senaste gången klubben skrev något om det på Twitter.

Över en månad sedan.

Senast klubben skrev något om säsongskorten på Facebook var den 4 juni.

Snart en månad sedan.

Man kan tycka att även SSK borde få ha semester i juni – men då kanske man inte ska släppa säsongskorten i slutet av maj, en månad och åtta dagar sedan kvalserien tog slut.

Det jag saknar är någon slags kampanj.

En vilja att bygga upp något. En stämning. En jargong. En entusiasm. Lite energi. En känsla. Ett ledord.

Men i stället väljer klubben att som främsta försäljningsargument ha ”var tredje match på köpet”. I år lät man hockeyn kallna ännu mer än i fjol, och det fanns gott om tid att lansera någon slags kampanj men i stället fick vi något i stil med ”Grattis Södertälje! Nu öppnar Dressmann en butik nära er! Ta tre kalsonger, betala för två.”

Jag kanske talar för mig själv när jag säger att det viktiga för mig är inte priset eller hur många kronor jag tjänar på att göra si eller så. Kalsonger har jag redan.

Eller som den brittiske författaren och marknadsföringsexperten Simon Sinek en gång uttryckte det:

”The goal is not to do business with everybody who needs what you have. The goal is to do business with people who believe what you believe”.

Problemet är att SSK tror att folk behöver se hockey, men så är det inte. Mat behöver man. Sömn också. Hockey går man på därför att man bär på en passionerad övertygelse som ibland behöver gödas.

Klubben måste berätta varför man ska vara en del av SSK och det kan omöjligt vara för att spara var tredje biljett.

Klubben måste synas i sociala medier.

Öppna dörrarna, bjuda in supportrarna till bordet, visa vad det bjuds på.

Det här gör mig orolig och nedstämd av den enkla anledningen att jag brinner så fruktansvärt mycket för SSK och den atmosfär som omringar klubben.

Jag har givetvis köpt säsongskort – och det borde alla som kan göra, det är viktigt, boka här – men jag skulle säkert kunna lägga en tusenlapp eller två till på mitt kort om man kommunicerade någon slags ambition, angelägenhet, strävan, inriktning eller energi.

En vilja att dra igång något mycket större än en bokningslänk på Facebook.

En vi-känsla och gemensam dröm.

Tyder det på 0% insikt gällande supporterskap och vad som håller en förening vid liv?

För mig lockar nämligen var tredje match seger betydligt mer än var tredje match på köpet.

Fortsätt läsa

Mest läst

Andreas Häggström

”Helt rätt att Waltin får lämna – men det finns en sak vi aldrig får glömma”

Det finns inga som helst frågetecken, ingen som helst tvekan, att det var dags för Mats Waltin att lämna över rodret. Men det finns flera anledningar att hylla den rutinerade mannen som stod upp när vi andra knappt orkade resa oss.

Andreas Häggström

, den

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Trots att det gått två år har jag fortfarande köldskador efter att ha rest runt till den ena igloon efter den andra för att se SSK spela i hockeyettan.

Ett spretigt lag med en flera meter sylvass spjutspets som såg bra ut på papperet men som väckte vissa frågetecken inför säsongen.

– Hur ska de här killarna dra åt samma håll och spela SSK tillbaka till Hockeyallsvenskan? frågade man sig.

Sedan degraderingen från hockeyallsvenskan har vi aldrig riktigt fått andas ut.

Visst, vi vann matcher i hockeyettan. Men vinner du 100 meter i överlägsen stil i OS får du ändå sår runt halsen med en kniv mot strupen. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer. Hur försiktigt du springer. Hur rutinerad du är. Kniven finns där. Den gnuggar, den gnider, den sårar ditt skinn.

Hockeyettan var ett stormigt hav med ett 20-tal oprövade matroser på övre däck.

Kaptenen hette Mats Waltin, och det var långtifrån den första skutan han styrt. Mats Waltins båtar kanske inte alltid har seglat framåt, men de har åtminstone hållit sig över ytan.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

”Mats Waltin tar oss tillbaka”, sjöng vi oss hesa i ishall efter ishall.

I Hudiksvall, i Sollentuna, i Tierp, i Vimmerby, i Haninge.

Men framför allt i Sundsvall i kvalserien.

Det var där och då som vi förstod att vi kan greja det här. Att det går. Att vi håller. Leif Strömberg kallade SSK:s klapp-klapp-spel för ”turmål” efteråt men på reprisen, som i sig förtjänade tusen repriser, kunde man tydligt se att Mats Waltins fartyg trots allt hade kontroll på samtliga intilliggande isberg.

Det fanns bara en väg: Framåt. Uppåt.

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Drygt ett år tidigare hade vi suttit i samma Sundsvall.

Vi hade precis åkt ur Hockeyallsvenskan.

Det där som inte skulle kunna ske hade precis skett.

Vi grät över misslyckandet. Vi grät på grund av känslan av hjälplöshet. Att vi inget kunde göra. Att ingen kunde göra något. Att spiralen bara fortsatte borra sig ner i våra hjärtan. Vi tröstade varandra, och vi tröstade oss själva. Vi grät tårar värda en butelj i Janne Karlssons bokhylla.

Den där kvällen blev på sätt och vis traumatisk.

Bara tanken på en spiral får det att krypa i kroppen på mig. Den där känslan av hopplöshet. Den där känslan av att det helt enkelt inte går. Det finns inget hopp. Det finns inget ljus i tunneln. Nej, inte ens tunneln står kvar. Känslan av att tunneln har rasat, blivit asfalterad och agerar E4:a åt våra motståndarlag.

Jag vill rikta ett evigt tack till Mats Waltin för säsongen 2015/2016.

Du var den där rösten vi behövde. Den där navigeringsnålen som vårt rangliga psyke behövde. En trygg hand i en otrygg situation. Egentligen borde du ha tackats av redan efter avancemanget. Jag tycker att du kändes klar då. Du kom, du ledde, du vann, du segrade.

Du gjorde det du skulle.

Jag kommer, helt ärligt, aldrig att glömma det.

Än i dag bär vi runt på den klassiska banderollen från den säsongen.

Så mycket betydde den.

Att klubben nu, efter sex omgångar, tvingas ge Mats Waltin sparken är inte Mats Waltins fel. Det är klubbens fel. Det är flera faktorer och komponenter, och säkert en hel del utnötta tapeter på gamla väggar, som tillsammans är ett bra mycket större problem än Mats Waltin. Och visst känns historien med Anton Holm extra onödig en dag som denna, då antagonisten fått lämna efter blott sex matcher.

Efter en på flera vis historiskt dålig säsong 2016/2017 fanns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det fanns ett facit. Det fanns spelare som vittnade om saker som inte fungerade. Det fanns en spelidé som inte höll för hockeyallsvenskan av i dag.

Det fanns svart på vitt då, men färgen hann knappt torka innan klubben valde att tuffa på.

Och i dag fick vi svart på vitt att det var helt fel väg att gå.

Nu behöver SSK en ung, hungrig tränare som förstår dagens hockey och spelare. Som vill uppåt. Som ser SSK som ett steg på vägen mot en högre nivå. Som har ambitioner, som har sina bästa år framför sig.

Precis som klubben ska ha.

Andreas Häggström

”Helt rätt att Waltin får lämna – men det finns en sak vi aldrig får glömma”

Det finns inga som helst frågetecken, ingen som helst tvekan, att det var dags för Mats Waltin att lämna över rodret. Men det finns flera anledningar att hylla den rutinerade mannen som stod upp när vi andra knappt orkade resa oss.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Trots att det gått två år har jag fortfarande köldskador efter att ha rest runt till den ena igloon efter den andra för att se SSK spela i hockeyettan.

Ett spretigt lag med en flera meter sylvass spjutspets som såg bra ut på papperet men som väckte vissa frågetecken inför säsongen.

– Hur ska de här killarna dra åt samma håll och spela SSK tillbaka till Hockeyallsvenskan? frågade man sig.

Sedan degraderingen från hockeyallsvenskan har vi aldrig riktigt fått andas ut.

Visst, vi vann matcher i hockeyettan. Men vinner du 100 meter i överlägsen stil i OS får du ändå sår runt halsen med en kniv mot strupen. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer. Hur försiktigt du springer. Hur rutinerad du är. Kniven finns där. Den gnuggar, den gnider, den sårar ditt skinn.

Hockeyettan var ett stormigt hav med ett 20-tal oprövade matroser på övre däck.

Kaptenen hette Mats Waltin, och det var långtifrån den första skutan han styrt. Mats Waltins båtar kanske inte alltid har seglat framåt, men de har åtminstone hållit sig över ytan.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

”Mats Waltin tar oss tillbaka”, sjöng vi oss hesa i ishall efter ishall.

I Hudiksvall, i Sollentuna, i Tierp, i Vimmerby, i Haninge.

Men framför allt i Sundsvall i kvalserien.

Det var där och då som vi förstod att vi kan greja det här. Att det går. Att vi håller. Leif Strömberg kallade SSK:s klapp-klapp-spel för ”turmål” efteråt men på reprisen, som i sig förtjänade tusen repriser, kunde man tydligt se att Mats Waltins fartyg trots allt hade kontroll på samtliga intilliggande isberg.

Det fanns bara en väg: Framåt. Uppåt.

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Drygt ett år tidigare hade vi suttit i samma Sundsvall.

Vi hade precis åkt ur Hockeyallsvenskan.

Det där som inte skulle kunna ske hade precis skett.

Vi grät över misslyckandet. Vi grät på grund av känslan av hjälplöshet. Att vi inget kunde göra. Att ingen kunde göra något. Att spiralen bara fortsatte borra sig ner i våra hjärtan. Vi tröstade varandra, och vi tröstade oss själva. Vi grät tårar värda en butelj i Janne Karlssons bokhylla.

Den där kvällen blev på sätt och vis traumatisk.

Bara tanken på en spiral får det att krypa i kroppen på mig. Den där känslan av hopplöshet. Den där känslan av att det helt enkelt inte går. Det finns inget hopp. Det finns inget ljus i tunneln. Nej, inte ens tunneln står kvar. Känslan av att tunneln har rasat, blivit asfalterad och agerar E4:a åt våra motståndarlag.

Jag vill rikta ett evigt tack till Mats Waltin för säsongen 2015/2016.

Du var den där rösten vi behövde. Den där navigeringsnålen som vårt rangliga psyke behövde. En trygg hand i en otrygg situation. Egentligen borde du ha tackats av redan efter avancemanget. Jag tycker att du kändes klar då. Du kom, du ledde, du vann, du segrade.

Du gjorde det du skulle.

Jag kommer, helt ärligt, aldrig att glömma det.

Än i dag bär vi runt på den klassiska banderollen från den säsongen.

Så mycket betydde den.

Att klubben nu, efter sex omgångar, tvingas ge Mats Waltin sparken är inte Mats Waltins fel. Det är klubbens fel. Det är flera faktorer och komponenter, och säkert en hel del utnötta tapeter på gamla väggar, som tillsammans är ett bra mycket större problem än Mats Waltin. Och visst känns historien med Anton Holm extra onödig en dag som denna, då antagonisten fått lämna efter blott sex matcher.

Efter en på flera vis historiskt dålig säsong 2016/2017 fanns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det fanns ett facit. Det fanns spelare som vittnade om saker som inte fungerade. Det fanns en spelidé som inte höll för hockeyallsvenskan av i dag.

Det fanns svart på vitt då, men färgen hann knappt torka innan klubben valde att tuffa på.

Och i dag fick vi svart på vitt att det var helt fel väg att gå.

Nu behöver SSK en ung, hungrig tränare som förstår dagens hockey och spelare. Som vill uppåt. Som ser SSK som ett steg på vägen mot en högre nivå. Som har ambitioner, som har sina bästa år framför sig.

Precis som klubben ska ha.

Fortsätt läsa

Andreas Häggström

”SSK:s inledning är oacceptabel – men läs detta innan du stannar hemma ikväll”

Uppdragsport.se:s skribent Andreas Häggström är inte naiv. Han är rentav arg. Men det finns så mycket mer med i bilden som gör att vi inte kan ge upp. Vi måste gå och se SSK mot AIK i kväll. Vi måste förvalta det vi har.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Foto: David Nilsson Hamne.

Sensommaren övergick snabbt till permafrost för alla SSK:are i år.

Men vi är vana.

Det är längesen vi klev in i en hockeysäsong med sandalerna på. Det är numera tunga, otympliga kängor som gäller om man ska klara terrängen i tabellens nedre regioner.

Mats Waltin förtjänar antagligen bragdguldet efter att ha lyckats behålla jobbet i Södertälje trots den historiskt usla säsongen i fjol.

Det ska egentligen inte gå.

Men laget byttes ut och man motiverade varför. Man pekade på vad som var fel och vad som ska bli rätt. Det flaggades för förändringar. En gammal hund skulle lära sig att sitta. Och det lovades vitt och brett om att ta verksamheten till nästa nivå.

Nu står vi här med tre raka förluster, tre gjorda och elva insläppta mål, sämst effektivitet i hela serien, och har mer eller mindre ena fingret på numret till psykakuten – och det är inte ens oktober än.

Hur orkar man?

”Bara tre matcher, serien är lång”, säger någon.

Men det är inte ”bara tre matcher”.

Med förra säsongen inräknad har Mats Waltin nu haft över 50 matcher på sig att lyfta SSK över nedre strecket i tabellen. SSK klev ner på sistaplatsen den 28 oktober 2016 – jodå, jag minns – och jag kan inte minnas att vi befann oss över ytan någon gång efter det.

Därför klandrar jag ingen som redan gråter blod.

I tisdags skrev jag till en vän att jag får se hur jag gör på fredag.

AIK hemma en fredag i omgång fyra ska vanligtvis vara lika självklart som ost på pizza. Publikfest. En kall öl eller fyra. Snacka skit med vänner och bekanta. 

Men det kändes inte lika självklart längre.

Och om inte personer som alltid går på matcherna ens känner lust att förnedra AIK hemma – att se Nicklas Grossmann sänka Jonas Almtorp – en fredag… 

Då har klubben ett problem.

Ett stort problem.

Motgångar i idrott kan förvandla vem som helst till en deprimerad alzheimerspatient på nolltid.

Man glömmer fort varför man står där match efter match. Varför man reser land och rike runt för att vara med och föra skölden in i framtiden. Varför man investerar såväl pengar som tid, ölkalorier och engagemang med minimal avkastning.

Det kanske rentav är Hockeysveriges just nu sämsta aktie.

Men jag har kommit på flera anledningar till att infinna sig i Scaniarinken i kväll.

I går när vi satt och beklagade oss över misslyckade värvningar, pusslande med kedjeformationer, brutna löften, Anton Holms succé i AIK, Mats Waltins oförmåga att få ihop laget och den oacceptabla inledningen på säsongen satt ett par tappra själar och tillverkade ett tifo i Scaniarinken.

När det mesta andra har havererat har SSK:s supporterklubb ställt sig upp, motat döden i dörren och arbetat på.

Vilka fan är vi då att stanna hemma när AIK kommer på besök för att försöka förpesta vår tillvaro ytterligare?

Med en sportslig elefant i rummet redan ska inte ett par råttor få skrämma bort oss.

Supporterklubben förtjänar vår närvaro.

Man har utlovat ett tifo utöver det vanliga. 

Hur många tabelljumbos har tifon utöver det vanliga?

– Jag vill inte avslöja allt för mycket men jag hoppas att alla kommer bli nöjda. Det är det här vi lagt absolut mest tid på och folk verkar ganska nöjda med det vi gjorde i Leksand och i hemmapremiären, då tror jag de kommer bli väldigt nöjda med det här. Jag kan väl säga så mycket som att både SSK och staden är involverat i tifo, säger Fredrik ”Flinta” Andersson från Supporterklubben.

Supporterklubben kämpar med tifo, trots motgångar. Trots allt.

Supporterklubben kämpar med tifo, trots motgångar. Trots allt.

Fredagar har en tendens att göra en lycklig eller olycklig.

Jag vågar säga att alla någon gång har blivit antingen olycklig eller lycklig på just en fredagskväll.

Någon gör slut, någon finner sitt livs kärlek. Någon ringer ett samtal som inte borde ringas. Någon tar ett beslut som förändrar livet på gott eller ont. Någon skapar ögonblick. Det skrattas. Och det gråts.

Det fina med i kväll är att vi knappast kan bli mer olyckliga och därmed har allt att vinna. Det finns inga samtal att ringa längre. Beslut har tagits. Vissa redan i samband med att vi föddes till SSK:are.

Och framför allt har vi redan hittat vår livs kärlek och insett att vi aldrig kommer att göra slut.

Det handlar om att genomlida och se ljus i tunnlar.

Vi vet det.

Att gå och se SSK i kväll är en investering i klubbens supporterverksamhet, i framtiden, i våra ungdomsspelare, i vårt lovande J18-lag, i möjligheten att locka hem fler hemvändande proffs, en möjlighet att visa att vi fortfarande kan, att vi inte ger upp, och framför allt möjligheten att trycka dit AIK när vi behöver det som mest.

En investering i en för klubben behövlig krycka.

Jag tror att vi alla är överens om att det måste ske något i det sportsliga ledet. Kanske på högre plan än så, om man får vara lite bitter. 

Men vi tar det i morgon.

För i kväll är det fredag.

I kväll ska vi få vara lyckliga. 

Fortsätt läsa

Andreas Häggström

”Säsongskortskampanjen tyder på 0% insikt om supporterskap”

Snart har det gått en månad sedan SSK senast marknadsförde sina säsongskort. Uppdragsport.se:s Andreas Häggström undrar hur man har tänkt kring sin ”kampanj” och arbete i sociala medier. ”Klubben måste berätta varför man ska vara en del av SSK och det kan omöjligt vara för att spara var tredje biljett”, skriver han.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Bilder från SSK:s säsong i hockeyettan.

Det råder ingen tvekan om att SSK:s supporterfölje stundtals är något utöver det vanliga.

Få skaror med människor har upplevt lika många fältslag. Till och med romarriket och de luttrade aztekerna i Mexiko pratade antagligen om supportrarna från Södertälje långt innan människan uppfunnit gummi och puck. Ja, få själar har så många ärr. Få supportrar lyckas samla ihop den enorma mängd energi som krävs för att överleva en säsong till.

Likt en kackerlacka klarar vi oss alltid kvar med livet i behåll efter kvalserier och dylika bombardemang, och likt en katt tycks vi ständigt ha nio liv även om det är över 30 år sedan vi var en mästerkatt.

Och i höst ska vi stå där igen, runt mjölkskålen.

Men med lojalitet och engagemang kommer även det som riskerar att krossa förhållanden på löpande band:

Man tar saker för givet.

Man tas för givet.

Och lite så känns det kring SSK och relationen till supportrarna just nu.

Låt mig prata lite om klubbens förmåga att skapa ett intresse kring sin, så kallade, ”produkt”.

När SSK trillade ner i hockeyettan var det supportrarna som var draglok när laget dundrade fram längs hockeyettans snåriga räls genom Hockeysverige.

Man invaderade Visby.

Man fyllde ishall efter ishall vid bortamatcher.

Man fick hockeyprofiler att hylla stödet i Scaniarinken. Det spreds bilder på tifon och läktarsång.

Foto: David Nilsson Hamne.

Foto: David Nilsson Hamne.

Inför hockeyallsvenskan såldes det visserligen många säsongskort, trots att man väntade en månad efter avancemanget med att ens påbörja försäljningen.

Det gläder mig.

Men jag undrar hur många kort vi ytterligare hade sålt om klubben valt att rida på den enorma framgångsvåg – den entusiasm som stal 90% av syret i Scaniarinken våren 2016 – och… låt säga… drog igång en kampanj till specialpris redan veckan efter kvalserien?

”Ingen tid att förlora – återtåget rullar vidare redan i dag”.

Men det är en högst hypotetisk fråga, om än relevant, och smått jävla irriterande.

Däremot står det klart att klubben inte tycks ha några ambitioner att skapa engagemang och entusiasm inför nästa säsong.

Spelare efter spelare säger i sina respektive intervjuer att de tycker att SSK har något spännande på gång. Att de vill vara med på den lilla satsning som klubben vill sätta i rullning. Den femårsplan som innebär att laget ska slåss mot SHL om två år.

Eller som Henrik Nyberg sa till Länstidningen i förra veckan:

– Vi har värvat en del intressanta spelare, det kan nog gå vägen detta. In köp säsongskort.

Där och då hade Nyberg även gjort mer marknadsarbete än SSK själva gjort hittills.

Henrik Nyberg och Robin Nilsson. Foto: David Nilsson Hamne.

Henrik Nyberg och Robin Nilsson. Foto: David Nilsson Hamne.

För av satsningar, spännande pusselbitar och visioner vet supportrarna just nu ingenting.

Den 24 maj släppte SSK årets säsongskort.  Det är även senaste gången klubben skrev något om det på Twitter.

Över en månad sedan.

Senast klubben skrev något om säsongskorten på Facebook var den 4 juni.

Snart en månad sedan.

Man kan tycka att även SSK borde få ha semester i juni – men då kanske man inte ska släppa säsongskorten i slutet av maj, en månad och åtta dagar sedan kvalserien tog slut.

Det jag saknar är någon slags kampanj.

En vilja att bygga upp något. En stämning. En jargong. En entusiasm. Lite energi. En känsla. Ett ledord.

Men i stället väljer klubben att som främsta försäljningsargument ha ”var tredje match på köpet”. I år lät man hockeyn kallna ännu mer än i fjol, och det fanns gott om tid att lansera någon slags kampanj men i stället fick vi något i stil med ”Grattis Södertälje! Nu öppnar Dressmann en butik nära er! Ta tre kalsonger, betala för två.”

Jag kanske talar för mig själv när jag säger att det viktiga för mig är inte priset eller hur många kronor jag tjänar på att göra si eller så. Kalsonger har jag redan.

Eller som den brittiske författaren och marknadsföringsexperten Simon Sinek en gång uttryckte det:

”The goal is not to do business with everybody who needs what you have. The goal is to do business with people who believe what you believe”.

Problemet är att SSK tror att folk behöver se hockey, men så är det inte. Mat behöver man. Sömn också. Hockey går man på därför att man bär på en passionerad övertygelse som ibland behöver gödas.

Klubben måste berätta varför man ska vara en del av SSK och det kan omöjligt vara för att spara var tredje biljett.

Klubben måste synas i sociala medier.

Öppna dörrarna, bjuda in supportrarna till bordet, visa vad det bjuds på.

Det här gör mig orolig och nedstämd av den enkla anledningen att jag brinner så fruktansvärt mycket för SSK och den atmosfär som omringar klubben.

Jag har givetvis köpt säsongskort – och det borde alla som kan göra, det är viktigt, boka här – men jag skulle säkert kunna lägga en tusenlapp eller två till på mitt kort om man kommunicerade någon slags ambition, angelägenhet, strävan, inriktning eller energi.

En vilja att dra igång något mycket större än en bokningslänk på Facebook.

En vi-känsla och gemensam dröm.

Tyder det på 0% insikt gällande supporterskap och vad som håller en förening vid liv?

För mig lockar nämligen var tredje match seger betydligt mer än var tredje match på köpet.

Fortsätt läsa

Mest läst