Trots att det gått två år har jag fortfarande köldskador efter att ha rest runt till den ena igloon efter den andra för att se SSK spela i hockeyettan.

Ett spretigt lag med en flera meter sylvass spjutspets som såg bra ut på papperet men som väckte vissa frågetecken inför säsongen.

– Hur ska de här killarna dra åt samma håll och spela SSK tillbaka till Hockeyallsvenskan? frågade man sig.

Sedan degraderingen från hockeyallsvenskan har vi aldrig riktigt fått andas ut.

Visst, vi vann matcher i hockeyettan. Men vinner du 100 meter i överlägsen stil i OS får du ändå sår runt halsen med en kniv mot strupen. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer. Hur försiktigt du springer. Hur rutinerad du är. Kniven finns där. Den gnuggar, den gnider, den sårar ditt skinn.

Hockeyettan var ett stormigt hav med ett 20-tal oprövade matroser på övre däck.

Kaptenen hette Mats Waltin, och det var långtifrån den första skutan han styrt. Mats Waltins båtar kanske inte alltid har seglat framåt, men de har åtminstone hållit sig över ytan.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

”Mats Waltin tar oss tillbaka”, sjöng vi oss hesa i ishall efter ishall.

I Hudiksvall, i Sollentuna, i Tierp, i Vimmerby, i Haninge.

Men framför allt i Sundsvall i kvalserien.

Det var där och då som vi förstod att vi kan greja det här. Att det går. Att vi håller. Leif Strömberg kallade SSK:s klapp-klapp-spel för ”turmål” efteråt men på reprisen, som i sig förtjänade tusen repriser, kunde man tydligt se att Mats Waltins fartyg trots allt hade kontroll på samtliga intilliggande isberg.

Det fanns bara en väg: Framåt. Uppåt.

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Drygt ett år tidigare hade vi suttit i samma Sundsvall.

Vi hade precis åkt ur Hockeyallsvenskan.

Det där som inte skulle kunna ske hade precis skett.

Vi grät över misslyckandet. Vi grät på grund av känslan av hjälplöshet. Att vi inget kunde göra. Att ingen kunde göra något. Att spiralen bara fortsatte borra sig ner i våra hjärtan. Vi tröstade varandra, och vi tröstade oss själva. Vi grät tårar värda en butelj i Janne Karlssons bokhylla.

Den där kvällen blev på sätt och vis traumatisk.

Bara tanken på en spiral får det att krypa i kroppen på mig. Den där känslan av hopplöshet. Den där känslan av att det helt enkelt inte går. Det finns inget hopp. Det finns inget ljus i tunneln. Nej, inte ens tunneln står kvar. Känslan av att tunneln har rasat, blivit asfalterad och agerar E4:a åt våra motståndarlag.

Jag vill rikta ett evigt tack till Mats Waltin för säsongen 2015/2016.

Du var den där rösten vi behövde. Den där navigeringsnålen som vårt rangliga psyke behövde. En trygg hand i en otrygg situation. Egentligen borde du ha tackats av redan efter avancemanget. Jag tycker att du kändes klar då. Du kom, du ledde, du vann, du segrade.

Du gjorde det du skulle.

Jag kommer, helt ärligt, aldrig att glömma det.

Än i dag bär vi runt på den klassiska banderollen från den säsongen.

Så mycket betydde den.

Att klubben nu, efter sex omgångar, tvingas ge Mats Waltin sparken är inte Mats Waltins fel. Det är klubbens fel. Det är flera faktorer och komponenter, och säkert en hel del utnötta tapeter på gamla väggar, som tillsammans är ett bra mycket större problem än Mats Waltin. Och visst känns historien med Anton Holm extra onödig en dag som denna, då antagonisten fått lämna efter blott sex matcher.

Efter en på flera vis historiskt dålig säsong 2016/2017 fanns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det fanns ett facit. Det fanns spelare som vittnade om saker som inte fungerade. Det fanns en spelidé som inte höll för hockeyallsvenskan av i dag.

Det fanns svart på vitt då, men färgen hann knappt torka innan klubben valde att tuffa på.

Och i dag fick vi svart på vitt att det var helt fel väg att gå.

Nu behöver SSK en ung, hungrig tränare som förstår dagens hockey och spelare. Som vill uppåt. Som ser SSK som ett steg på vägen mot en högre nivå. Som har ambitioner, som har sina bästa år framför sig.

Precis som klubben ska ha.