Connect with us

Hi, what are you looking for?

Krönikor

Berättelsen om när Södertälje åkte berg- och dalbana genom Hockeysverige

Uppdragsport.se:s Andreas Häggström minns en säsong som ingen någonsin lär glömma. Om spelare som blev odödliga. Och hjärtan som stannade och vaknade.

”Hur fan ska det här gå?” tänkte jag.

SSK hade precis förlorat mot Kumla, 3-4, hemma i Scaniarinken och ansiktet mötte återigen fårorna i mina handflator.

”Helvete”.

Det var den fjärde av totalt sex träningsmatcher och vi kom att förlora en gång till, 3-1, borta mot samma Kumla och det finns anledning att återkomma till den matchen längre fram.

I seriepremiären reste vi med pendeltåg till Huddinge.

En resa i första klass.

Jag minns att jag satt i ett av sätena och såg hur mina vänner hade glöd i ögonen.

”Kom igen Tälje!”

”…kom igen Tälje!”

Den skräckblandade förtjusningen inför vad som komma skall.

Polisernas suckande blickar.

Ett hundratal supporterdrägg på väg till förlossningen.

Det ”nya SSK” hade fått värkar och nedkomst var beräknad till Björkängshallen 2,5 mil bort.

Vi var där. Också.

Vi var där. Också.

Vi var drygt 900 supportrar på plats för att bevittna när Karl Olofsson, passande nog uppflyttad från J20, skar navelsträngen och gjorde SSK:s första mål i hockeyettan.

Huddinge – SSK, 0-1.

Minns ni jublet?

Ögonen?

Kramarna?

Ljudvågorna.

Vi kanske jublade på riktigt för första gången sedan degraderingen från SHL 2011.

När Jakob Wallin senare slog in 1-4 gick han ned på knä likt fotbollshjältar i Tipsextra på 1990-talet.

Jakob Wallin blev odödlig. Foto: Per Eliasson, fler bilder: www-whiteeaglephoto.blogspot.se.

Jakob Wallin blev odödlig. Foto: Per Eliasson, fler bilder: www.whiteeaglephoto.blogspot.se.

Och vilken stjärna han var, Wallin. Han och alla andra som under de kommande månaderna ena dagen spelade inför 3000 i Scaniarinken, och andra dagen fick dela omklädningsrum med korvkiosken i Sollentuna.

För första gången i klubbens historia kom både spelare och supportrar till jobbet varje dag.

Vi var överallt.

En av oss – en av er

Jag minns när båten anlade i Visby hamn ett par månader senare, i oktober. Vi hade vunnit nio matcher i rad och på det tionde skulle det ske.

”Rauka spåret”, skojade någon.

Lokaltidningen skrev om SSK-fansen, och Uppdragsports "kampanj".

Lokaltidningen skrev om SSK-fansen, och Uppdragsports ”kampanj”.

Hundratals supportrar hade abonnerat flygplan och fyllt båtar till bristningsgränsen.

På vägen av en av båtarna bildades en ringlande kö av SSK-supportrar som ivrigt ville stiga i land med svärdet i handen och skölden på bröstet.

”Kom igen Tälje!”

”…kom igen Tälje!”

Återigen den skräckblandade förtjusningen inför vad som komma skall.

Återigen polisernas suckande blickar.

Och så backen Paul Eriksson som log och sträckte upp näven i luften.

En av oss.

För första gången i klubbens historia delade spelare och supportrar även transportmedel till matchen.

Jag minns, efter en tvåsiffrig vinst i Tierp, när supporterbussen stannade i Stockholm för att släppa av supportrar i exil.

I samma stund anlände även spelarbussen för att släppa av de spelare som bor i huvudstaden.

– Tack för i dag, grabbar, hälsade Fredric Weigel och vinkade.

Som om vi lämnade ännu en arbetsvecka bakom oss.

På återseende på måndag.

Han såg trött ut, Weigel.

Och det var inte så konstigt.

Weigel hade dittills fört en anonym tillvaro i Haninge och fram tills där och då var det mer eller mindre enbart redaktörerna på Eliteprospects som noterat hans framfart i tunnelbaneserien.

I SSK blev Weigel nålen i kompassen.

Han for fram och tillbaka.

Med Weigel i laget hittade vi hela tiden framåt.

Fredric weigel. Foto: David Nilsson Hamne.

Fredric weigel. Foto: David Nilsson Hamne.

Han hämtade puck i egen zon och lämnade över samma puck i offensiv zon.

För första gången sedan SM-guldet 1985 hade SSK en passningsspelare.

En spelare som droppar puck till närmaste lagkamrat även när han kommer fri.

En budbärare med ett enda budskap: Gör mål, kompis. Jag bjuder på den.

En spelare som skivar fisk i Hötorgshallen dagtid och limmar ihop hjärtan i Scaniarinken kvällstid.

En spelare som får de mest bittra, gråhåriga och ärrade hockeygubbar att öppna ögonlocken för första gången sedan 1985.

”Han, 22:an där…”

Men egentligen finns det inga ord som kan beskriva Weigels betydelse för SSK, publiken, medspelarna och målprotokollet.

Uppvaknandet

– Varför står du här ute? frågade en i SSK:s säkerhetslag som kom fram för att kolla läget.

Jag vet inte hur mycket klockan var men den var garanterat närmare solnedgång än någonsin tidigare.

Det var snö på marken.

Någon kissade mot en vägg trots att toaletten bara stod två meter bort.

Det var en sådan kväll.

Vi befann oss i Västervik och en entrédörr bort lekte hemmalaget cirkus med gästande SSK i tigerburen.

1-0, 2-0, 3-0, 4-0, 20-0.

Jag orkade inte vara kvar i ishallen.

”Hur fan ska det här gå?” tänkte jag ännu en gång.

Västervik hade blottat SSK:s mest vitala kroppsdelar och lagt upp dem på skärbrädan.

Allettanmatchen i Västervik blev ett båda delar missfall och uppvaknande.

Vi hade klivit in i allettan som nederlagstippade.

Ingen visste var vi stod.

Inte ens Mats Waltin.

Vi inledde allettan med fyra raka segrar som lika gärna hade kunnat vara två om det inte vore för puckar som studsade rätt och hjärtan som klappade i takt.

SSK höll på att tappa matchen borta mot Kallinge/Ronneby och vände, till slut, borta mot Vimmerby.

Bra lag har tur, sägs det, men SSK har sällan varit ett värst bra lag och därför visste inte glädjen några gränser när Christofer Blid (4-3), Johan Skinnars (4-4), Johan Lorrain (4-5) och återigen Johan Skinnars (4-6) vände på biffen bara minuter innan den blev överstekt.

Vimmerby – SSK, 4-6, till slut.

– Vi har städat undan matchen och klarat ut ett par saker, sa tränare Mats Waltin efteråt.

Diamanten från Tierp

SSK slutade två i allettan bakom kustjägarna från Västervik och klev in i playoff.

Man spelade ut Halmstad fullständigt i den första omgången och ställdes mot Piteå i den andra.

– Vad i helvete? sa jag när vi klev in i mitt vardagsrum, med var sin pizza i handen, och tittade på den påslagna tv:n.

Varken pizzan eller nervositeten hade hunnit svalna innan Piteå slog in 1-0 efter ett par sekunder av matchen.

”Hur fan ska det här gå?” tänkte jag ännu en gång och satte mig i soffan.

En capricciosa med bearnaisesås. Lite extra underhudsfett för att överleva vintern som SSK:are. Det är standard.

SSK förlorade mot Piteå med 6-2 och krönikörerna i Norrland vässade sin pennor efter att stadens lag brottat ner de sjufaldiga mästarna från Södertälje.

”Skrällen som ger eko i Hockeysverige”, skrev Piteå-Tidningen.

I match två tappade SSK 4-0 till 4-4 i Scaniarinken och med bara sekunder kvar till hjärtinfarkt slog Petter Lindberg in 5-4.

Tv-puckshög.

Adrenalinhög.

Glädje efter suddenvinst. Foto: David Nilsson Hamne.

Glädje efter suddenvinst. Foto: David Nilsson Hamne.

Dagen efter städade SSK undan Piteå med 2-0 och ställdes mot Kristianstad.

Handbollsstaden i Skåne upplevde sin största stund någonsin och matchen mot SSK beskrevs som den största i klubbens historia.

Den blev ännu större när Kristianstad vann med 6-3.

”Ett besök som Mats Waltin aldrig kommer att glömma”, skrev en krönikör i Kristianstadbladet dagen efter.

”SSK är ett överhajpat dynggäng”, skrev en supporter till ett annat lag.

Men det enda som Mats Waltin glömde den där kvällen var vad alla tyckte och skrev.

Mats Waltin hade en plan.

Och han hade Sebastian Höglund.

Höglund kom till SSK från Tierp där han hade fått styra och ställa.

Power play, box play, förstafemman, straffläggare, ismaskinist, korvkioskansvarig.

Men när färgen väl hade torkat innanför Mats Waltins tydliga ramar visade sig värvningen av Höglund vara ett mästerverk.

Under den opolerade ytan fanns en vilja av stål.

Om det är något som Mats Waltin aldrig lär glömma så är det Sebastian Höglunds 4-4-mål borta mot Asplöven.

höglundEtt av säsongens viktigaste mål.

Som ett frimärke på brevet hem till finrummet:

”Hej där hemma. Vi har det bra här i solen. Vi ses snart”.

Men allt kändes fortfarande på låtsas när SSK först klev in i kvalserien.

Matchen i Västervik gjorde sig påmind.

Vi visste ju, innerst inne, att vi inte var det bästa laget.

Poetisk rättvisa i Sundsvall

– JAAAA! utbrast klubbdirektör Mats Pernhem när backen Robin Nilsson slog in 1-4 borta mot Troja-Ljungby i kvalseriepremiären.

Ingen är lika snabb på att rätta till kavajen efter ett målvrål som Mats Pernhem.

Klubbdirektör Pernhem dök upp var än SSK spelade och suddade ut gränsen mellan klubben och supportrarna på ståplats.

SSK vann i Ljungby och Alexander Sahlin var ännu en gång matchens spelare.

I kvalserien fortsatte supportrarna att resa land och rike för att vara den sjätte spelaren i byte efter byte.

I Sundsvall byggde Södertälje-borna upp en kuliss som långsamt fick Leif Strömbergs sjunkande skepp att segla ut ur bild.

– SSK fick ett par skitmål, sa Strömberg efter att gästerna snurrat upp hemmalaget och fick kommentatorerna att glömma sina lagsympatier för en sekund.

”Vilket mål av SSK!”

Det var poetisk rättvisa att se SSK spänna musklerna på samma skådeplats som degraderingen ett år tidigare.

Vi var tillbaka på banan och drog svärdet ur stenen hemma mot Borlänge i omgången efter.

Sebastian Höglunds vykort kom fram.

Och vi skickade det tillsammans.

Men låt oss återvända till den 16 september 2015.

SSK hade precis förlorat mot Kumla med 3-1 och tillvaron kändes ganska mörk inför seriestarten.

”Ja, hur fan ska det här gå egentligen?” frågade vi oss när vi lämnade den åker som Kumlas hockeylada stod uppsnickrad på.

Under bilresan hem kändes det som att bli skjutsad till akuten.

Jag såg framför mig hur läkarna noterade: Knappt någon puls. Chocktillstånd. Hjärtat på väg att stanna.

Men läkarna hade fel.

Hjärtat hade precis vaknat.

Scaniarinken som vi är van vid att se den.

Scaniarinken som vi är van vid att se den.

1 kommentar

1 kommentar

  1. Profilbild

    Maria Ho

    2 maj, 2016 at 2:05 e m

    Poesi på hög nivå :)! Mycket roligare läsning än analyserna av förra säsongen :).

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Läs också:

Silly season

Det blev spel i Almtuna, Modo och med Linköping i SHL förra säsongen. Nu är SSK intresserade.

Analys

SSK har värvat två bärande spelare från succélaget Tingsryd. Med tiden har SSK blivit en mer attraktiv klubb. Men vad är skillnaden nu mot...

Silly season

Han var framträdande under Västerviks succésäsong. Nu ser det ut att bli spel med SSK nästa säsong.

SSK-siffror

Många supportrar hoppas på en comeback i SSK för Tom Wandell – medan andra menar att det vore bättre att titta på andra centeralternativ....

Facebook

Senaste nytt

Silly season

Han var framträdande under Västerviks succésäsong. Nu ser det ut att bli spel med SSK nästa säsong.

Nyheter

Jacob Dahlström kanske inte är lagets mest flashiga spelare. Men hans popularitet bland lagkamraterna är tydlig.

Analys

Uppdragsports Andreas Häggström går igenom turerna rörande Dennis Bozic och undrar försiktigt: Blir 30-åringen verkligen kvar som tränare?

Silly season

Det blev spel i Almtuna, Modo och med Linköping i SHL förra säsongen. Nu är SSK intresserade.

Nyheter

Lucas Carlsson behövde en nytändning i ny miljö. Och det blir i AIK.