Connect with us

Andreas Häggström

Om SSK spelar sina kort rätt kan nästa säsong bli riktigt rolig

Uppdragsport.se:s Andreas Häggström sammanfattar sina känslor kring läget där klubben befinner sig nu. Om vad som måste hända, vad som måste lösas och vad som är bäst för framtiden gällande de viktiga kontraktsförlängningar som just nu hänger i luften.

Andreas Häggström

, den

Waltin, Hansen, Weigel och Holm. Foto: David Nilsson Hamne.
Waltin, Hansen, Weigel och Holm. Foto: David Nilsson Hamne.

Jag är precis hemkommen från en långresa till ett par afrikanska länder. Dels fick jag följa kvalserien från ett tält i Namibia, dels fick jag sjunga snapsvisan i Zambia, och dels blev jag biten av en dödlig spindel i Botswana – varpå huden på mitt ben började att dö och mitt reseförsäkringsbolag beslöt sig för att flyga hem mig till Sverige för vidare vård.

Ständigt denna dramatik på våren för SSK:are.

Ja, det har varit en tung säsong.

Det började bra med bortaseger mot Tingsryd i premiären och allt kändes ljuvligt. Den perfekta fortsättningen på resan. Att inleda med seger på bortaplan är som whisky för bröstkorgen, även om det lätt kan sluta med en kallsup.

Jag vill minnas att jag redan innan säsongen resonerade kring att vi nog behöver en ny, yngre och mer modern tränare för att ta nästa steg. En tränare som, precis som klubben, vill se framåt, uppåt och vidare och förstår sig på vad som krävs för det i dag. Och en del var tveksamma kring de värvningar som Mats Waltin hade gjort. Med allt rätt, till papperet sett. Men jag tyckte ändå personligen att det kändes bra att vi hade med oss manskapet från säsongen innan. Inte för att de på något vis var ”värda det”, eller hade förtjänat det, utan för att klubben la ribban på en viss nivå – och då kunde vi lika gärna satsa på en fungerande kärna som bevisligen kunde dra åt samma håll och kände varandra utan och innan.

Jag tror nämligen att harmoni, glädje och trivsel är tre viktiga ingredienser i dagens hockey, där spelare förväntas vara lika professionella och hängivna oavsett om de tjänar 275 000 eller 15 000 i månaden.

Och visst är det så.

Efter en säsong i kris. Med floppande nyförvärv, sparkade nyförvärv och flyktande nyförvärv landade vi i ännu en negativ kvalserie och väl där gick spelarna samman och gjorde vad som krävdes.

En slags förvandling.

Det hade aldrig hänt med en annan grupp spelare.

Tidigt i höstas rapporterades det om sprickor i truppen mellan Mats Waltin och ett par spelare. Sprickor som sedermera vuxit sig starkare och inkluderat fler och fler spelare längs vägen.

Marcus Bohmans och Johan Skinnars respektive intervjuer med Länstidningen efter säsongen var ingen munter läsning. En lagkapten som kände sig tystad. Som inte längre såg någon mening att föra spelargruppens talan eller ens påbörja en dialog med lag- och klubbledning.

– Det finns alltid spelare som vill att något ska ändras. Det är det dagliga tugget, och det är jag fullt införstådd med. Men när det blir gång på gång, med saker som jag själv kan hålla med om, då blir det otroligt svårt för mig att motivera att vi lägger locket på. Förstår du? Det kommer problem som jag håller med om. Men som jag inte får hålla med om. För det blir inget bra om vi börjar diskutera saken, med styrelsen eller Mats. För det leder inte till något bra, sa Skinnars till Länstidningen, bland annat.

Så kan man inte ha det.

Eller spelare som tjänar 15-20 000 i månaden som inte får det mentala, eller sitt övriga liv, att gå ihop på grund av hockeyn i Södertälje.

Spelare som mår dåligt.

– Helt klart behövs en helt annan harmoni i laget nästa säsong. Jag hoppas att det kan bli lite lugnare då, säger en spelare, säger en spelare till LT.

– Det blir inte så bra harmoni på arbetsplatsen om du hela tiden är orolig för att bli bestraffad om du har en åsikt om något, säger en annan.

Spelare i Västervik bor inte på en camping för att det är kul, gör dem lyckliga eller för att det är så värst bra betalt. Utan för att det finns ambitioner och förhoppningar, och för att den kuliss som klubben byggt upp i övrigt, och att det som sker bakom kulissen, gör att det fungerar.

Man ger, tar och får.

Det går inte att kräva att alla i ett lag ska gilla varandra. Eller att tränaren ska vara bästa vän med alla spelare. Nej, det ska finnas en viss dynamik. Det är nyttigt. Däremot kan man kräva att alla, ledare och spelare, gör sitt yttersta för att skapa bästa möjliga förutsättningar för att ta föreningen framåt och uppåt 2017. Förutsättningar som står över dammiga principer och pärmar från 1998.

Man skapar en dynamisk enhet ämnad för resmålet.

En maskin, om man så vill.

Men när bränslet tar slut, maskinen stannar och det är dags för besiktning är det viktigt att man undersöker alla delar för att upptäcka fel i tid.

Vissa delar byts ut, andra inte.

Och där befinner sig SSK nu.

Jag kan inte minnas att SSK någonsin har tappat en spelare till en konkurrent i hockeyallsvenskan och det vore oerhört förnedrande att se Anton Holm jubla för AIK i Scaniarinken nästa säsong. Eller se Fredric Weigel göra piruetter i Karlskoga. Jag vill inte se en till spelare, likt Skinnars, lämna vår förening med en tår i ögat och en uppmaning om att saker måste förändras.

Jag vill att saker ska fungera.

För vilket annan bottenklubb som helst hade Holm och Weigel antagligen varit förlorade vid det här laget. Men SSK är inte vilken annan klubb som helst, även om det är lätt att glömma det i tider som dessa. Vi är SSK. Södertälje. Mats Waltin blir kvar i klubben och nu är alla införstådda med det. Det är så det blir. Min förhoppning är nu att SSK och Mats Waltin sätter sig ner, lyssnar, tar in, kommer överens, reflekterar, har en dialog, ger ris, men också ros, och ser till att skapa en enhet som har bästa möjliga förutsättningar för att ta nästa steg tillsammans.

Vi behöver det.

I den enheten ingår ett par av de spelare som har och har haft synpunkter på hur saker fungerar. Spelare som anslöt 2015 eller senare och hela tiden har ingått i en plan. En plan där ambitionen har varit att slipa, skala av och tillföra kompetens till dess att laget är vasst nog för att snegla uppåt.

Vi ska inte kasta bort det arbetet.

Vi ska ta tillvara på det.

Det handlar om ett par av de spelare med mest förtroende. Om spelare som utan problem skulle kunna lägga locket på, packa väskan, lämna allt bakom sig och få ett hockeyjobb i en annan miljö. Det handlar även om några av de spelare med mest hjärta och vars rötter finns i staden. Spelare med en röst som har valt att använda den.

Varken Anton Holm eller Fredric Weigel, eller Adam Hansen som också haft synpunkter på hur saker gått till, har förlängt med SSK än.

Men jag har fått tydliga signaler om att de vill.

De gillar SSK. De vill att klubben ska framåt. De vill ta nästa steg. De tycker att fansen förtjänar det.

Men den öppenhjärtige lagkaptenen Skinnars, ständige krigaren Bohman, rekordmålskytten Holm, frispråkige spelgeniet Weigel och det övriga kollektivet har talat: Saker måste förändras, annars riskerar den här maskinen att få körförbud.

– Klubben måste se till att det här aldrig händer igen. En klubb som SSK ska inte ligga i botten av Hockeyallsvenskan, det är för dåligt. Det behövs mer lugn och ro, lite annat ledarskap, det går att få ut mer av ett lag än så här. För mig är det bara en lättnad, att vi klarade oss. Jag vill aldrig uppleva det här igen, säger en spelare till LT.

Lös det, SSK. Spela korten rätt. Det kan sluta med jackpot. Och helt plötsligt skulle nästa säsong kunna bli riktigt intressant på riktigt.

Tillägg: Efter denna krönika skrevs har SSK meddelat att Adam Hansen inte får förlängt.

Läs LT:s granskning av säsongen här:

Del 1 – SSK-säsongen, del 1: Ett lag präglat av konflikter och missnöje: ”Det blev en irritation”
Del 2 – SSK-säsongen, del 2: Vändpunkterna som kan ha räddat säsongen: ”Waltin gjorde klart för alla att han inte tänkte lämna”
Del 3 – SSK-säsongen, del 3: Krav på ett nytt ledarskap: ”Behövs en annan harmoni”

Kommentarer

Andreas Häggström

”Varning: Den som inte går och tittar på SSK:s matcher just nu missar något”

Uppdragsport.se:s skribent Andreas Häggström vågar äntligen se ljuset i tunneln. Framtiden kan vara vår. Och matchen mot Leksand på onsdagen blir allt annat än ”serielunk” – är man inte på plats så missar man något.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Sebastian Owuya tackar laget efter vinst. Foto: David Nilsson Hamne
Sebastian Owuya tackar laget efter vinst. Foto: David Nilsson Hamne

Sex vinster på de sju senaste matcherna – samt elva mål på de två senaste.

Du kanske har missat att SSK är på gång.

Det är förståeligt.

Avståndet till publiken har varit gigantiskt det senaste året. 

Klubben fick ett gyllene läge att rida vidare på vågen efter avancemanget tillbaka till hockeyallsvenskan men tog aldrig riktigt chansen.

Det har stått klubben dyrt, mycket dyrt.

Men sedan Mats Waltin lämnade över rodret har det blåst njutbara orkanvindar runtomkring Scaniarinken. I såväl omklädningsrummet som styrelserummet, vad det verkar, och på isen.

Nya tränare med ett modernt förhållningssätt till dagens hockey och dagens spelare.

Tränare med en idé, samt en reservplan om det inte skulle fungera.

Tränare som bryter mönster.

Tränare som, likt klubben, tittar uppåt och tänker göra allt i sin makt för att ta sig dit.

Vi har en huvudtränare som är 38 år och en assisterande tränare som är 27.

Vi har nyligen kontrakterat en juniorback över de kommande två åren.

Vi har spelare som visar glädje såväl på som utanför isen.

Och vi är hockeyallsvenskan formstarkaste lag.

Tabellen i hockeyallsvenskan efter sex omgångar kontra från omgång 6 till 12. Bild: LT.se.

Tabellen i hockeyallsvenskan efter sex omgångar kontra från omgång 6 till 12. Bild: LT.se.

Flera saker som man inte hade trott vore möjligt för en månad sedan.

Efter att ha inlett serien med sex raka förluster, ett obefintligt spel, cirka noll gjorda mål framåt men vansinnigt många bakåt har SSK nu vunnit de sex av de sju senaste matcherna – och man hotar äntligen uppåt.

Från 0 poäng efter de sex första matcherna – till att hota om platserna för fortsättningsspel.

Från 0 poäng efter de sex första matcherna – till att hota om platserna för fortsättningsspel.

För första gången på ett år är SSK ovanför det nedre strecket.

Och för dig som checkade ut från årets säsong för en månad sedan är det dags att vakna upp och gnugga ögonen.

Senast, mot Karlskoga, var det förhållandevis god stämning i Scaniarinken och inför onsdagens match mot Leksand pekar det mesta på en publiksiffra över 5 000. Med en stor dos tur kan vi nå 5 500, och kanske närmare 6 000 för första gången sedan 2012 när vi slog Djurgården med 4-2 under lock-out-säsongen.

Ja, på sätt och vis lever hockeyn igen.

Folk snackar hockey igen.

Personer som vägrat sätta sina fötter i Scaniarinken innan något radikalt sker har åtminstone snörat på sig ena skon igen.

Det vilar nämligen ett pånyttfött hopp i horisonten.

Om än inte den här säsongen så kanske nästa eller säsongen efter den. De tidigare så nedtrampade spåren har ersatts av visserligen ojämn asfalt men som med gediget arbete kan jämnas till och bära den här föreningen framåt för första gången på många, många år.

Stor biljettåtgång inför SSK-Leksand.

Stor biljettåtgång inför SSK-Leksand.

Men det är viktigt att komma ihåg att en vinst hemma mot Leksand inför 5 500 åskådare en bister novemberkväll 2017 är en en av flera beståndsdelar i det vägarbetet.

Den som inte går och ser SSK spela hockey just nu missar något som mer och mer framstår som en skänk från ovan sett till förutsättningarna och var vi stod efter sex matcher.

Vi har all anledning att mysa just nu, oavsett hur det går mot Leksand på onsdagskvällen.

Framtiden är vår.

Än finns det plats inför onsdagens match mot Leksand – säkra din biljett här så slipper du chansa i dörren.

Kommentarer
Fortsätt läsa

Andreas Häggström

”Helt rätt att Waltin får lämna – men det finns en sak vi aldrig får glömma”

Det finns inga som helst frågetecken, ingen som helst tvekan, att det var dags för Mats Waltin att lämna över rodret. Men det finns flera anledningar att hylla den rutinerade mannen som stod upp när vi andra knappt orkade resa oss.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne
Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Trots att det gått två år har jag fortfarande köldskador efter att ha rest runt till den ena igloon efter den andra för att se SSK spela i hockeyettan.

Ett spretigt lag med en flera meter sylvass spjutspets som såg bra ut på papperet men som väckte vissa frågetecken inför säsongen.

– Hur ska de här killarna dra åt samma håll och spela SSK tillbaka till Hockeyallsvenskan? frågade man sig.

Sedan degraderingen från hockeyallsvenskan har vi aldrig riktigt fått andas ut.

Visst, vi vann matcher i hockeyettan. Men vinner du 100 meter i överlägsen stil i OS får du ändå sår runt halsen med en kniv mot strupen. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer. Hur försiktigt du springer. Hur rutinerad du är. Kniven finns där. Den gnuggar, den gnider, den sårar ditt skinn.

Hockeyettan var ett stormigt hav med ett 20-tal oprövade matroser på övre däck.

Kaptenen hette Mats Waltin, och det var långtifrån den första skutan han styrt. Mats Waltins båtar kanske inte alltid har seglat framåt, men de har åtminstone hållit sig över ytan.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

”Mats Waltin tar oss tillbaka”, sjöng vi oss hesa i ishall efter ishall.

I Hudiksvall, i Sollentuna, i Tierp, i Vimmerby, i Haninge.

Men framför allt i Sundsvall i kvalserien.

Det var där och då som vi förstod att vi kan greja det här. Att det går. Att vi håller. Leif Strömberg kallade SSK:s klapp-klapp-spel för ”turmål” efteråt men på reprisen, som i sig förtjänade tusen repriser, kunde man tydligt se att Mats Waltins fartyg trots allt hade kontroll på samtliga intilliggande isberg.

Det fanns bara en väg: Framåt. Uppåt.

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Drygt ett år tidigare hade vi suttit i samma Sundsvall.

Vi hade precis åkt ur Hockeyallsvenskan.

Det där som inte skulle kunna ske hade precis skett.

Vi grät över misslyckandet. Vi grät på grund av känslan av hjälplöshet. Att vi inget kunde göra. Att ingen kunde göra något. Att spiralen bara fortsatte borra sig ner i våra hjärtan. Vi tröstade varandra, och vi tröstade oss själva. Vi grät tårar värda en butelj i Janne Karlssons bokhylla.

Den där kvällen blev på sätt och vis traumatisk.

Bara tanken på en spiral får det att krypa i kroppen på mig. Den där känslan av hopplöshet. Den där känslan av att det helt enkelt inte går. Det finns inget hopp. Det finns inget ljus i tunneln. Nej, inte ens tunneln står kvar. Känslan av att tunneln har rasat, blivit asfalterad och agerar E4:a åt våra motståndarlag.

Jag vill rikta ett evigt tack till Mats Waltin för säsongen 2015/2016.

Du var den där rösten vi behövde. Den där navigeringsnålen som vårt rangliga psyke behövde. En trygg hand i en otrygg situation. Egentligen borde du ha tackats av redan efter avancemanget. Jag tycker att du kändes klar då. Du kom, du ledde, du vann, du segrade.

Du gjorde det du skulle.

Jag kommer, helt ärligt, aldrig att glömma det.

Än i dag bär vi runt på den klassiska banderollen från den säsongen.

Så mycket betydde den.

Att klubben nu, efter sex omgångar, tvingas ge Mats Waltin sparken är inte Mats Waltins fel. Det är klubbens fel. Det är flera faktorer och komponenter, och säkert en hel del utnötta tapeter på gamla väggar, som tillsammans är ett bra mycket större problem än Mats Waltin. Och visst känns historien med Anton Holm extra onödig en dag som denna, då antagonisten fått lämna efter blott sex matcher.

Efter en på flera vis historiskt dålig säsong 2016/2017 fanns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det fanns ett facit. Det fanns spelare som vittnade om saker som inte fungerade. Det fanns en spelidé som inte höll för hockeyallsvenskan av i dag.

Det fanns svart på vitt då, men färgen hann knappt torka innan klubben valde att tuffa på.

Och i dag fick vi svart på vitt att det var helt fel väg att gå.

Nu behöver SSK en ung, hungrig tränare som förstår dagens hockey och spelare. Som vill uppåt. Som ser SSK som ett steg på vägen mot en högre nivå. Som har ambitioner, som har sina bästa år framför sig.

Precis som klubben ska ha.

Kommentarer
Fortsätt läsa

Andreas Häggström

”SSK:s inledning är oacceptabel – men läs detta innan du stannar hemma ikväll”

Uppdragsport.se:s skribent Andreas Häggström är inte naiv. Han är rentav arg. Men det finns så mycket mer med i bilden som gör att vi inte kan ge upp. Vi måste gå och se SSK mot AIK i kväll. Vi måste förvalta det vi har.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Foto: David Nilsson Hamne.
Foto: David Nilsson Hamne.

Sensommaren övergick snabbt till permafrost för alla SSK:are i år.

Men vi är vana.

Det är längesen vi klev in i en hockeysäsong med sandalerna på. Det är numera tunga, otympliga kängor som gäller om man ska klara terrängen i tabellens nedre regioner.

Mats Waltin förtjänar antagligen bragdguldet efter att ha lyckats behålla jobbet i Södertälje trots den historiskt usla säsongen i fjol.

Det ska egentligen inte gå.

Men laget byttes ut och man motiverade varför. Man pekade på vad som var fel och vad som ska bli rätt. Det flaggades för förändringar. En gammal hund skulle lära sig att sitta. Och det lovades vitt och brett om att ta verksamheten till nästa nivå.

Nu står vi här med tre raka förluster, tre gjorda och elva insläppta mål, sämst effektivitet i hela serien, och har mer eller mindre ena fingret på numret till psykakuten – och det är inte ens oktober än.

Hur orkar man?

”Bara tre matcher, serien är lång”, säger någon.

Men det är inte ”bara tre matcher”.

Med förra säsongen inräknad har Mats Waltin nu haft över 50 matcher på sig att lyfta SSK över nedre strecket i tabellen. SSK klev ner på sistaplatsen den 28 oktober 2016 – jodå, jag minns – och jag kan inte minnas att vi befann oss över ytan någon gång efter det.

Därför klandrar jag ingen som redan gråter blod.

I tisdags skrev jag till en vän att jag får se hur jag gör på fredag.

AIK hemma en fredag i omgång fyra ska vanligtvis vara lika självklart som ost på pizza. Publikfest. En kall öl eller fyra. Snacka skit med vänner och bekanta. 

Men det kändes inte lika självklart längre.

Och om inte personer som alltid går på matcherna ens känner lust att förnedra AIK hemma – att se Nicklas Grossmann sänka Jonas Almtorp – en fredag… 

Då har klubben ett problem.

Ett stort problem.

Motgångar i idrott kan förvandla vem som helst till en deprimerad alzheimerspatient på nolltid.

Man glömmer fort varför man står där match efter match. Varför man reser land och rike runt för att vara med och föra skölden in i framtiden. Varför man investerar såväl pengar som tid, ölkalorier och engagemang med minimal avkastning.

Det kanske rentav är Hockeysveriges just nu sämsta aktie.

Men jag har kommit på flera anledningar till att infinna sig i Scaniarinken i kväll.

I går när vi satt och beklagade oss över misslyckade värvningar, pusslande med kedjeformationer, brutna löften, Anton Holms succé i AIK, Mats Waltins oförmåga att få ihop laget och den oacceptabla inledningen på säsongen satt ett par tappra själar och tillverkade ett tifo i Scaniarinken.

När det mesta andra har havererat har SSK:s supporterklubb ställt sig upp, motat döden i dörren och arbetat på.

Vilka fan är vi då att stanna hemma när AIK kommer på besök för att försöka förpesta vår tillvaro ytterligare?

Med en sportslig elefant i rummet redan ska inte ett par råttor få skrämma bort oss.

Supporterklubben förtjänar vår närvaro.

Man har utlovat ett tifo utöver det vanliga. 

Hur många tabelljumbos har tifon utöver det vanliga?

– Jag vill inte avslöja allt för mycket men jag hoppas att alla kommer bli nöjda. Det är det här vi lagt absolut mest tid på och folk verkar ganska nöjda med det vi gjorde i Leksand och i hemmapremiären, då tror jag de kommer bli väldigt nöjda med det här. Jag kan väl säga så mycket som att både SSK och staden är involverat i tifo, säger Fredrik ”Flinta” Andersson från Supporterklubben.

Supporterklubben kämpar med tifo, trots motgångar. Trots allt.

Supporterklubben kämpar med tifo, trots motgångar. Trots allt.

Fredagar har en tendens att göra en lycklig eller olycklig.

Jag vågar säga att alla någon gång har blivit antingen olycklig eller lycklig på just en fredagskväll.

Någon gör slut, någon finner sitt livs kärlek. Någon ringer ett samtal som inte borde ringas. Någon tar ett beslut som förändrar livet på gott eller ont. Någon skapar ögonblick. Det skrattas. Och det gråts.

Det fina med i kväll är att vi knappast kan bli mer olyckliga och därmed har allt att vinna. Det finns inga samtal att ringa längre. Beslut har tagits. Vissa redan i samband med att vi föddes till SSK:are.

Och framför allt har vi redan hittat vår livs kärlek och insett att vi aldrig kommer att göra slut.

Det handlar om att genomlida och se ljus i tunnlar.

Vi vet det.

Att gå och se SSK i kväll är en investering i klubbens supporterverksamhet, i framtiden, i våra ungdomsspelare, i vårt lovande J18-lag, i möjligheten att locka hem fler hemvändande proffs, en möjlighet att visa att vi fortfarande kan, att vi inte ger upp, och framför allt möjligheten att trycka dit AIK när vi behöver det som mest.

En investering i en för klubben behövlig krycka.

Jag tror att vi alla är överens om att det måste ske något i det sportsliga ledet. Kanske på högre plan än så, om man får vara lite bitter. 

Men vi tar det i morgon.

För i kväll är det fredag.

I kväll ska vi få vara lyckliga. 

Kommentarer
Fortsätt läsa

SSK på Twitter

Mest läst

Spelarkollen

Dragan Umicevic funderar på återkomst till SSK – men frågan är när det blir

Nytt hus utanför Södertälje. En kärlek till SSK. Möten med klubbens tränare och sportchef i somras. Och ett kontrakt som snart går ut. När återvänder Dragan Umicevic till SSK?
– Hoppas han kommer hem. I grym form och med hjärtat på rätt plats, säger Dragan Umicevic bror till Uppdragsport.se.

Andreas Häggström

, den

Dragan Umicevic.
Dragan Umicevic.

En spelare som nog lär spela i SSK igen, förutsatt att inget oväntat händer, är Dragan Umicevic.

33-åringen, som spelade i SSK:s J18-lag 2000/2001, och senare klev över till J20-laget och slutligen a-laget, lämnade Södertälje för Djurgården efter degraderingen till allsvenskan 2005/2006. Det blev sedan ytterligare två säsonger i SSK 2007/2008 och 2008/2009 och därefter spel i en rad klubbar i Sverige men också Finland, Schweiz och Tyskland.

2008/2009 var Dragan Umicevic poängbäst i SSK, med tre poäng fler än Linus Klasen och sex poäng fler än Petri Pakaslahti. Han var även en gigant i kvalserien den säsongen med 19 poäng, 7+12, på 10 matcher – en kvalserie som SSK vann med tre poängs marginal till tvåan Rögle.

Och nu är alltså siktet inställt på SSK den dagen Dragan Umicevic återvänder till Sverige.

– SSK är min klubb, sa Dragan själv till Hockeypuls.se i vintras.

Och det är en bra spelare, i bra form, och som inte ser ut att vara på någon större nedgång.

Den här säsongen har Dragan Umicevic snittat runt en poäng per match för bottenlaget Krefeld i den tyska högstaligan med 8+27, 35, på 34 matcher.

– Hoppas han kommer hem. I grym form och med hjärtat på rätt plats, säger Dusan Umicevic, bror till Dragan och känd sport- och hockeyprofil i SVT, till Uppdragsport.se.

Kedjekompisarna ryktas bort

Det har rapporterats om att Leksand är intresserade av den tyska duon Marcel Müller och Daniel Pietta – som bildar en framgångsrik kedja med just Dragan Umicevic i Krefeld. Tillsammans har trion producerat 128 poäng under grundserien och gissningsvis jagas Müller och Pietta även av högstaserielag i andra länder än Sverige.

Enligt tyska uppgifter till Hockeypuls.se stannar Müller och Pietta kvar till senast den 2 februari, då den sista matchen inför OS-uppehållet spelas. Duon kan lämna tidigare om eller när det är teoretiskt omöjligt för klubben att nå slutspel.

Krefeld är på god väg att missa slutspelet i DEL.

Med blott sex matcher kvar ligger laget 10 poäng efter.

Den 2 februari lär det stå klart officiellt, och 13 dagar senare stänger det så kallade ”fönstret” för värvningar.

Då den tyska ligan är stängd brukar de lag som missar slutspel låna ut spelare för att spara pengar – även om de har kontrakt över nästkommande säsonger. Det var därför Krefeld lånade ut Marcel Müller till Linköping våren 2017. Och det är därför lagkaptenen Daniel Pietta omgärdas med utlåningsrykten. Men till skillnad från kedjekamraterna går alltså Dragan Umicevic kontrakt ut efter nuvarande säsong.

Dragan Umicevic träffade SSK:s assisterande tränare Nichlas Falk och Andreas Appelgren, som ingår i SSK:s så kallade sportgrupp i en sportchefsliknande roll på konsultbasis, i somras.

Det var ett bra snack och enligt Dragan Umicevic själv skulle Appelgren ”ringa igen efter jul”, vilket rimligtvis borde vara nu, i januari.

”Det vore kul att komma hem”

Dragan Umicevic har tidigare bott i Stockholm men har köpt en tomt i Nykvarn, väst om Södertälje, då det passar bättre och familjen har sina flesta vänner och bekanta i Södertäljeområdet.

Familjen Umicevic flyttar förmodligen in i sitt nya hus i Nykvarn i vår.

Frågan är bara när Dragan Umicevic flyttar hem på heltid.

Redan i vår, inför nästa säsong eller om ett par år?

Och när har SSK råd med en spelare som bevisligen producerar i DEL fortfarande?

– Vi får se, mitt kontrakt med Krefeld går ut efter säsongen, det är väl lite svårt att styra själv vad som händer. Vi får se vad som dyker upp, min tanke är väl att spela några år till, sen vet jag inte var. Jag är öppen för allting. Det vore kul att komma hem och spela nån gång, men det är svårt att säga om det blir nästa säsong eller senare, om det fortfarande är möjligt då, har Dragan tidigare sagt till Hockeypuls.se.

– Jag gillar ju SSK, det är min klubb. Det skulle vara kul att avsluta karriären där.

Familjen har två små barn att ta hänsyn till. Barnen är tysktalande, vilket gör att familjen kan tänka sig att stanna i något tysktalande land ett eller ett par år till.

– De går på dagis, pratar tyska. Så därför kan vi nog tänka oss att vara kvar utomlands i något år till, i något tysktalande land. För barnens skull, inte börja om igen för deras del, säger Dragan i samma intervju.

Andreas Häggström

”Varning: Den som inte går och tittar på SSK:s matcher just nu missar något”

Uppdragsport.se:s skribent Andreas Häggström vågar äntligen se ljuset i tunneln. Framtiden kan vara vår. Och matchen mot Leksand på onsdagen blir allt annat än ”serielunk” – är man inte på plats så missar man något.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Sebastian Owuya tackar laget efter vinst. Foto: David Nilsson Hamne
Sebastian Owuya tackar laget efter vinst. Foto: David Nilsson Hamne

Sex vinster på de sju senaste matcherna – samt elva mål på de två senaste.

Du kanske har missat att SSK är på gång.

Det är förståeligt.

Avståndet till publiken har varit gigantiskt det senaste året. 

Klubben fick ett gyllene läge att rida vidare på vågen efter avancemanget tillbaka till hockeyallsvenskan men tog aldrig riktigt chansen.

Det har stått klubben dyrt, mycket dyrt.

Men sedan Mats Waltin lämnade över rodret har det blåst njutbara orkanvindar runtomkring Scaniarinken. I såväl omklädningsrummet som styrelserummet, vad det verkar, och på isen.

Nya tränare med ett modernt förhållningssätt till dagens hockey och dagens spelare.

Tränare med en idé, samt en reservplan om det inte skulle fungera.

Tränare som bryter mönster.

Tränare som, likt klubben, tittar uppåt och tänker göra allt i sin makt för att ta sig dit.

Vi har en huvudtränare som är 38 år och en assisterande tränare som är 27.

Vi har nyligen kontrakterat en juniorback över de kommande två åren.

Vi har spelare som visar glädje såväl på som utanför isen.

Och vi är hockeyallsvenskan formstarkaste lag.

Tabellen i hockeyallsvenskan efter sex omgångar kontra från omgång 6 till 12. Bild: LT.se.

Tabellen i hockeyallsvenskan efter sex omgångar kontra från omgång 6 till 12. Bild: LT.se.

Flera saker som man inte hade trott vore möjligt för en månad sedan.

Efter att ha inlett serien med sex raka förluster, ett obefintligt spel, cirka noll gjorda mål framåt men vansinnigt många bakåt har SSK nu vunnit de sex av de sju senaste matcherna – och man hotar äntligen uppåt.

Från 0 poäng efter de sex första matcherna – till att hota om platserna för fortsättningsspel.

Från 0 poäng efter de sex första matcherna – till att hota om platserna för fortsättningsspel.

För första gången på ett år är SSK ovanför det nedre strecket.

Och för dig som checkade ut från årets säsong för en månad sedan är det dags att vakna upp och gnugga ögonen.

Senast, mot Karlskoga, var det förhållandevis god stämning i Scaniarinken och inför onsdagens match mot Leksand pekar det mesta på en publiksiffra över 5 000. Med en stor dos tur kan vi nå 5 500, och kanske närmare 6 000 för första gången sedan 2012 när vi slog Djurgården med 4-2 under lock-out-säsongen.

Ja, på sätt och vis lever hockeyn igen.

Folk snackar hockey igen.

Personer som vägrat sätta sina fötter i Scaniarinken innan något radikalt sker har åtminstone snörat på sig ena skon igen.

Det vilar nämligen ett pånyttfött hopp i horisonten.

Om än inte den här säsongen så kanske nästa eller säsongen efter den. De tidigare så nedtrampade spåren har ersatts av visserligen ojämn asfalt men som med gediget arbete kan jämnas till och bära den här föreningen framåt för första gången på många, många år.

Stor biljettåtgång inför SSK-Leksand.

Stor biljettåtgång inför SSK-Leksand.

Men det är viktigt att komma ihåg att en vinst hemma mot Leksand inför 5 500 åskådare en bister novemberkväll 2017 är en en av flera beståndsdelar i det vägarbetet.

Den som inte går och ser SSK spela hockey just nu missar något som mer och mer framstår som en skänk från ovan sett till förutsättningarna och var vi stod efter sex matcher.

Vi har all anledning att mysa just nu, oavsett hur det går mot Leksand på onsdagskvällen.

Framtiden är vår.

Än finns det plats inför onsdagens match mot Leksand – säkra din biljett här så slipper du chansa i dörren.

Kommentarer
Fortsätt läsa

Andreas Häggström

”Helt rätt att Waltin får lämna – men det finns en sak vi aldrig får glömma”

Det finns inga som helst frågetecken, ingen som helst tvekan, att det var dags för Mats Waltin att lämna över rodret. Men det finns flera anledningar att hylla den rutinerade mannen som stod upp när vi andra knappt orkade resa oss.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne
Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Trots att det gått två år har jag fortfarande köldskador efter att ha rest runt till den ena igloon efter den andra för att se SSK spela i hockeyettan.

Ett spretigt lag med en flera meter sylvass spjutspets som såg bra ut på papperet men som väckte vissa frågetecken inför säsongen.

– Hur ska de här killarna dra åt samma håll och spela SSK tillbaka till Hockeyallsvenskan? frågade man sig.

Sedan degraderingen från hockeyallsvenskan har vi aldrig riktigt fått andas ut.

Visst, vi vann matcher i hockeyettan. Men vinner du 100 meter i överlägsen stil i OS får du ändå sår runt halsen med en kniv mot strupen. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer. Hur försiktigt du springer. Hur rutinerad du är. Kniven finns där. Den gnuggar, den gnider, den sårar ditt skinn.

Hockeyettan var ett stormigt hav med ett 20-tal oprövade matroser på övre däck.

Kaptenen hette Mats Waltin, och det var långtifrån den första skutan han styrt. Mats Waltins båtar kanske inte alltid har seglat framåt, men de har åtminstone hållit sig över ytan.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

”Mats Waltin tar oss tillbaka”, sjöng vi oss hesa i ishall efter ishall.

I Hudiksvall, i Sollentuna, i Tierp, i Vimmerby, i Haninge.

Men framför allt i Sundsvall i kvalserien.

Det var där och då som vi förstod att vi kan greja det här. Att det går. Att vi håller. Leif Strömberg kallade SSK:s klapp-klapp-spel för ”turmål” efteråt men på reprisen, som i sig förtjänade tusen repriser, kunde man tydligt se att Mats Waltins fartyg trots allt hade kontroll på samtliga intilliggande isberg.

Det fanns bara en väg: Framåt. Uppåt.

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Drygt ett år tidigare hade vi suttit i samma Sundsvall.

Vi hade precis åkt ur Hockeyallsvenskan.

Det där som inte skulle kunna ske hade precis skett.

Vi grät över misslyckandet. Vi grät på grund av känslan av hjälplöshet. Att vi inget kunde göra. Att ingen kunde göra något. Att spiralen bara fortsatte borra sig ner i våra hjärtan. Vi tröstade varandra, och vi tröstade oss själva. Vi grät tårar värda en butelj i Janne Karlssons bokhylla.

Den där kvällen blev på sätt och vis traumatisk.

Bara tanken på en spiral får det att krypa i kroppen på mig. Den där känslan av hopplöshet. Den där känslan av att det helt enkelt inte går. Det finns inget hopp. Det finns inget ljus i tunneln. Nej, inte ens tunneln står kvar. Känslan av att tunneln har rasat, blivit asfalterad och agerar E4:a åt våra motståndarlag.

Jag vill rikta ett evigt tack till Mats Waltin för säsongen 2015/2016.

Du var den där rösten vi behövde. Den där navigeringsnålen som vårt rangliga psyke behövde. En trygg hand i en otrygg situation. Egentligen borde du ha tackats av redan efter avancemanget. Jag tycker att du kändes klar då. Du kom, du ledde, du vann, du segrade.

Du gjorde det du skulle.

Jag kommer, helt ärligt, aldrig att glömma det.

Än i dag bär vi runt på den klassiska banderollen från den säsongen.

Så mycket betydde den.

Att klubben nu, efter sex omgångar, tvingas ge Mats Waltin sparken är inte Mats Waltins fel. Det är klubbens fel. Det är flera faktorer och komponenter, och säkert en hel del utnötta tapeter på gamla väggar, som tillsammans är ett bra mycket större problem än Mats Waltin. Och visst känns historien med Anton Holm extra onödig en dag som denna, då antagonisten fått lämna efter blott sex matcher.

Efter en på flera vis historiskt dålig säsong 2016/2017 fanns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det fanns ett facit. Det fanns spelare som vittnade om saker som inte fungerade. Det fanns en spelidé som inte höll för hockeyallsvenskan av i dag.

Det fanns svart på vitt då, men färgen hann knappt torka innan klubben valde att tuffa på.

Och i dag fick vi svart på vitt att det var helt fel väg att gå.

Nu behöver SSK en ung, hungrig tränare som förstår dagens hockey och spelare. Som vill uppåt. Som ser SSK som ett steg på vägen mot en högre nivå. Som har ambitioner, som har sina bästa år framför sig.

Precis som klubben ska ha.

Kommentarer
Fortsätt läsa

Andreas Häggström

”SSK:s inledning är oacceptabel – men läs detta innan du stannar hemma ikväll”

Uppdragsport.se:s skribent Andreas Häggström är inte naiv. Han är rentav arg. Men det finns så mycket mer med i bilden som gör att vi inte kan ge upp. Vi måste gå och se SSK mot AIK i kväll. Vi måste förvalta det vi har.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Foto: David Nilsson Hamne.
Foto: David Nilsson Hamne.

Sensommaren övergick snabbt till permafrost för alla SSK:are i år.

Men vi är vana.

Det är längesen vi klev in i en hockeysäsong med sandalerna på. Det är numera tunga, otympliga kängor som gäller om man ska klara terrängen i tabellens nedre regioner.

Mats Waltin förtjänar antagligen bragdguldet efter att ha lyckats behålla jobbet i Södertälje trots den historiskt usla säsongen i fjol.

Det ska egentligen inte gå.

Men laget byttes ut och man motiverade varför. Man pekade på vad som var fel och vad som ska bli rätt. Det flaggades för förändringar. En gammal hund skulle lära sig att sitta. Och det lovades vitt och brett om att ta verksamheten till nästa nivå.

Nu står vi här med tre raka förluster, tre gjorda och elva insläppta mål, sämst effektivitet i hela serien, och har mer eller mindre ena fingret på numret till psykakuten – och det är inte ens oktober än.

Hur orkar man?

”Bara tre matcher, serien är lång”, säger någon.

Men det är inte ”bara tre matcher”.

Med förra säsongen inräknad har Mats Waltin nu haft över 50 matcher på sig att lyfta SSK över nedre strecket i tabellen. SSK klev ner på sistaplatsen den 28 oktober 2016 – jodå, jag minns – och jag kan inte minnas att vi befann oss över ytan någon gång efter det.

Därför klandrar jag ingen som redan gråter blod.

I tisdags skrev jag till en vän att jag får se hur jag gör på fredag.

AIK hemma en fredag i omgång fyra ska vanligtvis vara lika självklart som ost på pizza. Publikfest. En kall öl eller fyra. Snacka skit med vänner och bekanta. 

Men det kändes inte lika självklart längre.

Och om inte personer som alltid går på matcherna ens känner lust att förnedra AIK hemma – att se Nicklas Grossmann sänka Jonas Almtorp – en fredag… 

Då har klubben ett problem.

Ett stort problem.

Motgångar i idrott kan förvandla vem som helst till en deprimerad alzheimerspatient på nolltid.

Man glömmer fort varför man står där match efter match. Varför man reser land och rike runt för att vara med och föra skölden in i framtiden. Varför man investerar såväl pengar som tid, ölkalorier och engagemang med minimal avkastning.

Det kanske rentav är Hockeysveriges just nu sämsta aktie.

Men jag har kommit på flera anledningar till att infinna sig i Scaniarinken i kväll.

I går när vi satt och beklagade oss över misslyckade värvningar, pusslande med kedjeformationer, brutna löften, Anton Holms succé i AIK, Mats Waltins oförmåga att få ihop laget och den oacceptabla inledningen på säsongen satt ett par tappra själar och tillverkade ett tifo i Scaniarinken.

När det mesta andra har havererat har SSK:s supporterklubb ställt sig upp, motat döden i dörren och arbetat på.

Vilka fan är vi då att stanna hemma när AIK kommer på besök för att försöka förpesta vår tillvaro ytterligare?

Med en sportslig elefant i rummet redan ska inte ett par råttor få skrämma bort oss.

Supporterklubben förtjänar vår närvaro.

Man har utlovat ett tifo utöver det vanliga. 

Hur många tabelljumbos har tifon utöver det vanliga?

– Jag vill inte avslöja allt för mycket men jag hoppas att alla kommer bli nöjda. Det är det här vi lagt absolut mest tid på och folk verkar ganska nöjda med det vi gjorde i Leksand och i hemmapremiären, då tror jag de kommer bli väldigt nöjda med det här. Jag kan väl säga så mycket som att både SSK och staden är involverat i tifo, säger Fredrik ”Flinta” Andersson från Supporterklubben.

Supporterklubben kämpar med tifo, trots motgångar. Trots allt.

Supporterklubben kämpar med tifo, trots motgångar. Trots allt.

Fredagar har en tendens att göra en lycklig eller olycklig.

Jag vågar säga att alla någon gång har blivit antingen olycklig eller lycklig på just en fredagskväll.

Någon gör slut, någon finner sitt livs kärlek. Någon ringer ett samtal som inte borde ringas. Någon tar ett beslut som förändrar livet på gott eller ont. Någon skapar ögonblick. Det skrattas. Och det gråts.

Det fina med i kväll är att vi knappast kan bli mer olyckliga och därmed har allt att vinna. Det finns inga samtal att ringa längre. Beslut har tagits. Vissa redan i samband med att vi föddes till SSK:are.

Och framför allt har vi redan hittat vår livs kärlek och insett att vi aldrig kommer att göra slut.

Det handlar om att genomlida och se ljus i tunnlar.

Vi vet det.

Att gå och se SSK i kväll är en investering i klubbens supporterverksamhet, i framtiden, i våra ungdomsspelare, i vårt lovande J18-lag, i möjligheten att locka hem fler hemvändande proffs, en möjlighet att visa att vi fortfarande kan, att vi inte ger upp, och framför allt möjligheten att trycka dit AIK när vi behöver det som mest.

En investering i en för klubben behövlig krycka.

Jag tror att vi alla är överens om att det måste ske något i det sportsliga ledet. Kanske på högre plan än så, om man får vara lite bitter. 

Men vi tar det i morgon.

För i kväll är det fredag.

I kväll ska vi få vara lyckliga. 

Kommentarer
Fortsätt läsa

Mest läst