Connect with us

Krönikor

Krönika: “Det är något med SSK. Något som alltid kittlar.”

SSK-supportern Roert Hammarbring skriver om hur det var att växa upp utan ett favoritlag i Dalarna – och hur och varför valet föll på SSK. Och varför han aldrig kunde släppa taget om Södertäljes stolthet. “Det är något med SSK. Något som alltid kittlar”. Och så den där magiska säsongen i Hockeyettan… då laget blev ett lag på riktigt.

Robert Hammarbring utanför Scaniarinken innan matchen mot Borlänge våren 2016.
Robert Hammarbring utanför Scaniarinken innan matchen mot Borlänge våren 2016.

Jag är ingen känd människa för Er som går till Templet regelbundet då jag bor i Dalarna.

En liten lätt uppdatering varför det blev SSK för mig.

Mars 1985. En 11-åring hamnar i en liten by i Dalarna. Aldrig brytt sig om hockey tidigare och kommer till en skola där första frågan i princip blir:

– Vilket hockeylag håller du på?

– Ehhh… Inget?!

– Jo, men det måste du!

– Nä, det måste jag väl inte!?

– Jo. Man håller endera på Leksand, Brynäs, Djurgården eller AIK så vilka håller du på?

Jag envisas med att inte hålla på någon….tills! SSK vinner SM-guld! Vilka är det, tänker jag? Ingen har pratat om Södertälje ens och de är bäst i Sverige?!

Jag gick med stolta steg till skolan och berättade för alla att jag håller på SSK!

Jag har berättat denna historia ett gäng gånger då jag fortfarande ofta får frågan hur i hela helvete jag kan bo i Dalarna och hålla på SSK?! Det komiska i min berättelse då blir slutklämmen att, och typiskt nog är det senast dom vann någonting också.

Jag trodde faktiskt att mitt intresse för hockey och Södertälje skulle avta med åren. Dels på grund av att jag alltid spelat fotboll men aldrig haft ett favoritlag. Inte ens i dag. Dels för att jag blev vald först när vi skulle till och spela hockeybockey på uterinken i byn.

Varför?

Jag är helt jävla värdelös på skridskor och var den enda som frivilligt stod i mål. Så jag har liksom inget naturligt i mig själv att vara intresserad av hockey egentligen.

Men det är något med SSK.

Det är något som alltid kittlar.

Jag säger Ni, trots att jag själv tillhör fansen men på grund av avstånd, jobb, familj, tränaruppdrag, med mera, så känner man sig inte delaktig på det sättet som “Ni” som kan vara på plats jämnt är.

Ändå är jag delaktig…

Jag sitter och skriker “Ja! Ja!” till krokiga näsor och starka såser här hemma så jag blir idiotförklarad.

Jag deltar på mitt sätt genom att varit med i Fansens lirare, 10-öringen och nu senast säsong 14/15. Året vi skulle tillbaka till SHL. Jag lovar att det är första gången jag tänkt tanken på att ta skilsmässa från hockeyn. Det gör för ont när det gjorde så ont då. Det är ju inte ens sunt och jag kan inte ens åka baklänges på ett par skridskor.

Vad fan håller jag på med? Börja titta på schack eller något annat som inte gör att hjärtat hoppar ur kroppen och vill gömma sig i Död mans kista.

Säsongen 15/16 börjar och nog sjutton har man hängt med på sommarens nyförvärv och träning, träningsmatcher och så småningom om tävlingsmatcher. Men jag känner att jag vill inte lägga in hela mitt hjärta i detta. Vinst mot Huddinge och Åkers kittlar inte riktigt i mig. Jag gläds oerhört åt Er, fans, som stöttar och följer dom i lada efter lada. Stort! Och jag gläds även över vinsterna men jag är inte “där”.

Det går till Allettan börjar så börjar jag titta på lite matcher via Solidtango. Det har gått så långt att jag måste streama matcher via Solidtango, något som jag aldrig hört talas om, och jag påminns om hur lågt vi sjunkit om än… det sänds i alla fall.

Men jag får se något jag inte kan minnas att jag någonsin sett.

Jag såg ett LAG!

Jag såg killar som jobbade för varandra.

Som ofta låg under i början av matcherna men inte ett huvud var sänkt. Alla kedjor trodde på något gemensamt och det slutade ofta med vinst. Jag missade inte en match från Playoff 1 – oftast via detta Solidtango jag kommer vara evigt tacksam för – tills jag själv fick uppleva avancemanget på plats i Scaniarinken mot Borlänge. Vi hade aldrig gått upp om vi inte gått via Playoff är min enda ståndpunkt. Den gjorde att alla steppade upp det där sista som krävdes för att ta sig förbi två Allsvenska lag.

Jag sa tidigt att jag ville se ett SSK som lät dessa killar få chansen i Allsvenskan och satan vad glad jag är över att få se största delen av laget gå in och göra en sån match man gjorde igår.

Första gången jag dessutom tagit ett abonnemang för att kunna följa laget hela säsongen. C Mores produktion påminner lite väl mycket om Solidtango, tyvärr, men det struntar jag i.

Jag får se ett LAG igen!

Ett lag som innebär en Marcus Bohman som käkar puck på slutet av matchen som om det betydde liv och död. En Mats Pernhem som inte kan stå still på läktaren.

Ett LAG som i 60 minuter ger allt för alla varandra byte efter byte.

Vi kommer åka på många plumpar i vinter. Vi kommer inte gå upp i SHL. Det skiter jag fullständigt. Får jag bara se hälften så mycket hjärta resten av säsongen så är jag nöjd så länge man håller ovanför plats 12. Med gårdagens spel förvånar det mig inte om man när topp 8 men det är inget jag varken vill lägga på mig själv eller grabbarna. Jag kommer dock att vara på plats på lördag och bara tanken att få komma tillbaka till Templet, där jag senast fällde en tår av lycka ger mig gåshud. Det kittlar igen!! Mer än någonsin. 31 år senare.

Tack alla grabbar!

Tack Mats och Mats!

Tack ända ner till den som förmodligen säljer Bingolotto på någon mack. Vad vet jag?

Tack alla för att jag får tillhöra Er!

EN GÄSTKRÖNIKA AV ROBERT HAMMARBRING

Uppdragsport.se-redaktionen består av ett flertal skribenter.

1 kommentar

1 Comment

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mer på samma ämne Krönikor