Jag kan fortfarande vakna på morgonen och känna det där pirret som bara uppstår på en matchdag. Ett jävlaranamma. En trummande balansgång mellan hopp och förtvivlan. Eller uppleva hur hjärtat slår ett par extra slag när klockan passerar 18:00 och tiden rusar mot nedsläpp. Uppsnacket på Twitter med en öl eller två innanför västen. Öl som visserligen smakar gott men som i sanningens namn har som enda funktion att stilla infekterade nerver. Och så den förlösande känslan när pucken släpps i säsongens viktigaste match.
Samtidigt frågar jag mig själv hur det är möjligt att sakna något som har flått en levande under säsongen. Hur något som förgripit sig på en kan få en att känna tomhet, saknad och separationsångest. SSK anno 2013/2014 var ett kaotiskt Stockholmssyndrom paketerat till en hockeyklubb med världens vackraste färger. Ett destruktivt förhållande hela vägen in i mål.
Vissa nätter drömmer jag om att det är september 2013. Säsongens mest oskuldsfulla tidpunkt. Jag sitter i en bil på väg till Ängelholm med förväntningar och vevande ångest om vartannat som enda drivmedel i kroppen. Det är dags för säsongens första match. SSK vinner med 1-2 och jag gråter till tonerna av hemmapublikens besvikelse.
”Vi gjorde det”.
Jag kommer aldrig att glömma den resan.
I höst gör vi det igen.
