Connect with us

Andreas Häggström

”Jag längtar efter Gnesta ishall”

Uppdragsport.se:s Andreas Häggström njuter av de naiva sommarmånaderna men erkänner att han, mer än någonsin, längtar till dess att årets säsong inleds. Hur den kommer att sluta? Succé, så klart.

Jag minns så väl hur Jason Gregoire tog oss försäsongsresenärer med storm i augusti 2013.

Vi vet alla resans upplägg.

Hur mycket säger en seger mot Västerås? Hur lite betyder en seger mot Almtuna?

Någon har, med en skakig mobilkamera, dokumenterat Gregoires sista nätkänning i sista träningsmatchen och där och då föds en mytomspunnen stjärna.

Hur bra kan han bli?

På nätet har SSK aldrig varit bättre. Tomas Bokros är en chansning men ser resolut ut på de lågupplösta videoklipp som finns tillgängliga. Jake Marto må komma direkt från college men av Youtube att döma har han bra fart och bra känsla i handlederna. Frågan är inte om det blir bra, utan frågan är hur bra det blir. Det handlar inte om vem som når 40 poäng i grundserien – utan hur många av spelarna som gör det.

Jag hatälskar de där naiva resonemangen som kläcks en bit in på juni och möter döden framåt hösten.

Då när vi är oslagbara. När det inte finns några gränser. När vi vinner både VM och Stanley Cup. När inga nyförvärv floppar, när inga egna produkter misslyckas med att ta de där extra stegen. När frågetecken inte är en svaghet – utan en styrka. En möjlighet att överraska.

Sedan börjar serien.

Man förlorar ett par matcher och genast tröstar supportrarna varandra med att det trots allt inte har gått så många matcher. Det är ju först efter jul som vi ska vara bra. Och det är trots allt i vår som det gäller att vara allra bäst.

Årets sommarmånader är inget undantag.

På papperet är samtliga forwards kapabla att registrera minst 30 poäng. Robin Press kommer att växa ut till Erik Karlsson. Erik Lindhagen kommer inte alls att vara så där blek som han var i Västerås mot slutet av förra säsongen. Och det spelar ingen roll vad någon säger: Vi har seriens bästa backlinje.

Jag älskar det där, jag älskar SSK och jag älskar dess supportrar. Få är så ärrade, få är så bittra, som SSK:s supportrar. Och ytterst få är så hoppfulla, så i behov av bekräftelse, så i behov av en värmande plats i solen igen.

När jag promenerar genom förorten där jag bor, på väg till Ica, händer det att jag tänker på hur jag önskar att det vore snö under skosulorna. Att det är december och att jag med bestämda steg och knuten näve i fickan passerar Ica på väg till bussen. Att jag påbörjar den där en och en halv timme långa resan från söderort till Södertälje och hela livet står på spel. När man väl kommer fram behöver man inte beställa i baren för barpersonalen vet vad en vill ha. Man läser matchprogrammet. En stor klunk balsamerar den nervösa, darriga strupen. Man ser sig omkring. Hör sorlet av förväntansfulla gelikar. Ser strömmen av uppklädda älskare av vår gemensamma klubb. Känslan av den där sylvassa timmen innan nedsläpp. När allt handlar om då och bara då. När inget annat spelar roll. Den där stunden då hockey är allt annat än bara puck och klubba.

Uppvaknandet är dock abrupt.

När jag skriver det här rinner svetten i min panna. Det är juli månad och jag förväntas njuta av sommaren. Jag förväntas längta efter sol och bad, en picknick i solen och otaliga musikfestivaler. Det är nu mitt liv förväntas gestaltas i otaliga filter i motljus på Instagram.

Men det är svårt när kroppen befinner sig minst 30 dagar framåt i tiden.

Jag längtar så innerligt tills jag får bevittna frostskador i Gnesta ishall i augusti igen.

Lämna solen utanför och kliva in i en bubbla av försäsongsdramatik och nyspolad is. Samla på sig träflisor i jeanstyget när man finner sin plats under taket. Bli hypnotiserad av den ringrostiga ismaskinen som stått i spiltan hela sommaren. Med precision prepareras den där känslan att den här säsongen, den här säsongen har vi vinden i ryggen.

De första, förlösande skridskoskären.

Den första rubriken. Den första matchrapporten. De första intrycken.

När vi får bygga myter och konstatera att inget kan stoppa oss.

För i år – då jävlar.

Andreas är skribent på Uppdragsport.se. Arbetar till vardags som journalist. Har säsongskort på K, rad 12, plats 7.

2 kommentarer

2 Comments

  1. Daniel Österberg

    3 juli, 2014 at 12:40 f m

    Klockrent! Precis så är det, jag vill bara flytta fram till augusti så man får gå på ispasset och sedan ta sig till Gnesta och Åkers för att se nyförvärven för första gången.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Mer på samma ämne Andreas Häggström