Trots att det gått två år har jag fortfarande köldskador efter att ha rest runt till den ena igloon efter den andra för att se SSK spela i hockeyettan.

Ett spretigt lag med en flera meter sylvass spjutspets som såg bra ut på papperet men som väckte vissa frågetecken inför säsongen.

– Hur ska de här killarna dra åt samma håll och spela SSK tillbaka till Hockeyallsvenskan? frågade man sig.

Sedan degraderingen från hockeyallsvenskan har vi aldrig riktigt fått andas ut.

Visst, vi vann matcher i hockeyettan. Men vinner du 100 meter i överlägsen stil i OS får du ändå sår runt halsen med en kniv mot strupen. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer. Hur försiktigt du springer. Hur rutinerad du är. Kniven finns där. Den gnuggar, den gnider, den sårar ditt skinn.

Hockeyettan var ett stormigt hav med ett 20-tal oprövade matroser på övre däck.

Kaptenen hette Mats Waltin, och det var långtifrån den första skutan han styrt. Mats Waltins båtar kanske inte alltid har seglat framåt, men de har åtminstone hållit sig över ytan.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

”Mats Waltin tar oss tillbaka”, sjöng vi oss hesa i ishall efter ishall.

I Hudiksvall, i Sollentuna, i Tierp, i Vimmerby, i Haninge.

Men framför allt i Sundsvall i kvalserien.

Det var där och då som vi förstod att vi kan greja det här. Att det går. Att vi håller. Leif Strömberg kallade SSK:s klapp-klapp-spel för ”turmål” efteråt men på reprisen, som i sig förtjänade tusen repriser, kunde man tydligt se att Mats Waltins fartyg trots allt hade kontroll på samtliga intilliggande isberg.

Det fanns bara en väg: Framåt. Uppåt.

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Drygt ett år tidigare hade vi suttit i samma Sundsvall.

Vi hade precis åkt ur Hockeyallsvenskan.

Det där som inte skulle kunna ske hade precis skett.

Vi grät över misslyckandet. Vi grät på grund av känslan av hjälplöshet. Att vi inget kunde göra. Att ingen kunde göra något. Att spiralen bara fortsatte borra sig ner i våra hjärtan. Vi tröstade varandra, och vi tröstade oss själva. Vi grät tårar värda en butelj i Janne Karlssons bokhylla.

Den där kvällen blev på sätt och vis traumatisk.

Bara tanken på en spiral får det att krypa i kroppen på mig. Den där känslan av hopplöshet. Den där känslan av att det helt enkelt inte går. Det finns inget hopp. Det finns inget ljus i tunneln. Nej, inte ens tunneln står kvar. Känslan av att tunneln har rasat, blivit asfalterad och agerar E4:a åt våra motståndarlag.

Jag vill rikta ett evigt tack till Mats Waltin för säsongen 2015/2016.

Du var den där rösten vi behövde. Den där navigeringsnålen som vårt rangliga psyke behövde. En trygg hand i en otrygg situation. Egentligen borde du ha tackats av redan efter avancemanget. Jag tycker att du kändes klar då. Du kom, du ledde, du vann, du segrade.

Du gjorde det du skulle.

Jag kommer, helt ärligt, aldrig att glömma det.

Än i dag bär vi runt på den klassiska banderollen från den säsongen.

Så mycket betydde den.

Att klubben nu, efter sex omgångar, tvingas ge Mats Waltin sparken är inte Mats Waltins fel. Det är klubbens fel. Det är flera faktorer och komponenter, och säkert en hel del utnötta tapeter på gamla väggar, som tillsammans är ett bra mycket större problem än Mats Waltin. Och visst känns historien med Anton Holm extra onödig en dag som denna, då antagonisten fått lämna efter blott sex matcher.

Efter en på flera vis historiskt dålig säsong 2016/2017 fanns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det fanns ett facit. Det fanns spelare som vittnade om saker som inte fungerade. Det fanns en spelidé som inte höll för hockeyallsvenskan av i dag.

Det fanns svart på vitt då, men färgen hann knappt torka innan klubben valde att tuffa på.

Och i dag fick vi svart på vitt att det var helt fel väg att gå.

Nu behöver SSK en ung, hungrig tränare som förstår dagens hockey och spelare. Som vill uppåt. Som ser SSK som ett steg på vägen mot en högre nivå. Som har ambitioner, som har sina bästa år framför sig.

Precis som klubben ska ha.

Nicklas Grossmann (85:a), Niclas Bergfors och Tom Wandell (87:a) har tidigare spelat ihop i SSK och tycks vara goda vänner.

Bland annat redan i J18 2002/2003, då även Christofer Blid fanns i laget. Och 2004/2005 spelade Grossmann och Bergfors ihop med SSK i SHL, bland annat. Och sedan dess har alla tre spelat i NHL, även om Wandell och Bergfors har skrinnat runt i KHL på senare år.

Nu är dock Grossmann tillbaka i SSK, efter flera år i NHL, samt en vända hos Örebro i SHL.

Och i en lång intervju med LT får den nye SSK-kaptenen frågan: När vänder Wandell och Bergfors, som båda är födda och fostrade i Södertälje, hem för att göra honom sällskap?

– Haha, jag visste att den där frågan skulle komma. Nej, det får man fråga dem om. Men det vore häftigt med en reunion i SSK, men… jag känner ju båda ganska väl, men jag vet inte hur deras framtid ser ut. Det vore häftigt att kriga tillsammans med dem som vi gjorde i juniorerna en gång i tiden. Vi får se, man kanske kan locka hem dem, säger Grossmann till Länstidningen.

I den långa intervjun, som publiceras i nästa vecka, svarar Grossmann även på frågan var han ser sig själv om tre år. Som hockeyspelare i SSK, alltså.

– Jag hoppas på SHL, självklart. Vi har höga mål, det är dit vi vill.

Håll utkik på LT.se och Länstidningens papperstidning för att läsa intervjun, som ska vara ett slags hemma hos-reportage, i sin helhet när den publiceras.

Men redan nu finns ett litet smakprov där Grossmann svarar på fansens frågor.

Han är bara i Södertälje på try-out – men har gjort ett rejält avtryck redan.

Hårdföre backen Sebastian Owuya hamnade i rampljuset under lägret i Sheffield nyligen. Det efter att ha hamnat i bråk med hemmalagets beryktade buse från Nordamerika, Zach Fitzgerald, varpå Fitzgerald signalerade att han ville skära halsen av Owuya, vilket man kan se här:

Zack Fitzgerald ville skära halsen av Sebastian Owuya. Men fick sedan lämna isen pga tacklad in i sargen och fick ont. Så kan det gå. pic.twitter.com/hzYsMAeeeD

— Andreas (@Materialspelare) 13 augusti 2017

Det var i match 1 lagen emellan, inför match 2 var Sebastian Owuya redo.

– Absolut, jag backar inte, sa han till Länstidningen inför matchen.

Och i träningsmatch tre, hemma mot AIK, stod den 25-årige backen för två assistpoäng.

Än så länge trivs han i SSK – på flera plan.

– Det är en sjukt proffsig förening. När jag skrev på kontraktet ringde fem, sex olika personer. Jag ansvar för det här och nästa ansvarade för det där, tjena, tjena, säger Sebastian Owuya till Hockeysverige.se och fortsätter:

– Tidigare har det varit så att jag pratat med tränare och sportchefen. När jag sedan kommer hit blir jag omhändertagen riktigt bra. Jag vet att det inte är många klubbar i Hockeyallsvenskan som har det så här bra. Jag är riktigt imponerad och inte vad jag förväntade mig. Visst trodde jag att det skulle vara bra men, det här är långt över vad jag hade förväntat mig.

I samma intervju berättar Sebastian Owuya om när han fick samtalet från SSK.

Han hade precis arbetat på sitt vanliga, civila arbete, när det ringde.

Det var assisterande tränaren Nichlas Falk – en man som han känner till väl.

– Jag var på Willys, hade jobbat natt och var väldigt seg. Jag träffade en kollega där och när jag står och snackar med honom ringer telefonen. Eftersom vi stod och surrade tryckte jag upptaget. Efter en stund tar jag upp telefonen och slår upp numren, Nichlas Falk. Vad i helvete. Snabbt som ögat ringde jag upp. Han var en djurgårdshjälte när jag var liten men spelade även någon säsong med brorsan (Mark Owuya). Han sa att av det hade han sett av mig så kunde jag vara en intressant pjäs att bygga SSK på nästa säsong, vilket jag tyckte lät as-kul. Han sa också att det kunde krävas en try-out och frågade om jag var villig att komma på den eller om jag skulle skita i det i så fall, säger Sebastian Owuya till Hockeysverige.se.

Sebastian Owuya hoppas och räknar med att bli kvar i SSK.

Det finns inget annat, menar han.

– Jag kände efter förra säsongen att spelar jag som jag kan så ska jag spela i Hockeyallsvenskan. Jag sa det, men också att jag kommer se till att ta en plats i laget. Det är med den inställningen jag åker hit, för att ta en plats. Jag har inte planerat vad jag ska göra om jag inte får den. Jag har ingen plan B, säger Sebastian Owuya till Hockeysverige.se.

På söndagen, 15:00, spelar SSK mot Färjestad i Eskilstuna. Matchen går att se live via nätet här. Ska du se matchen live, på plats, finner du all matchinfo här.

Trots att det gått två år har jag fortfarande köldskador efter att ha rest runt till den ena igloon efter den andra för att se SSK spela i hockeyettan.

Ett spretigt lag med en flera meter sylvass spjutspets som såg bra ut på papperet men som väckte vissa frågetecken inför säsongen.

– Hur ska de här killarna dra åt samma håll och spela SSK tillbaka till Hockeyallsvenskan? frågade man sig.

Sedan degraderingen från hockeyallsvenskan har vi aldrig riktigt fått andas ut.

Visst, vi vann matcher i hockeyettan. Men vinner du 100 meter i överlägsen stil i OS får du ändå sår runt halsen med en kniv mot strupen. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer. Hur försiktigt du springer. Hur rutinerad du är. Kniven finns där. Den gnuggar, den gnider, den sårar ditt skinn.

Hockeyettan var ett stormigt hav med ett 20-tal oprövade matroser på övre däck.

Kaptenen hette Mats Waltin, och det var långtifrån den första skutan han styrt. Mats Waltins båtar kanske inte alltid har seglat framåt, men de har åtminstone hållit sig över ytan.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

”Mats Waltin tar oss tillbaka”, sjöng vi oss hesa i ishall efter ishall.

I Hudiksvall, i Sollentuna, i Tierp, i Vimmerby, i Haninge.

Men framför allt i Sundsvall i kvalserien.

Det var där och då som vi förstod att vi kan greja det här. Att det går. Att vi håller. Leif Strömberg kallade SSK:s klapp-klapp-spel för ”turmål” efteråt men på reprisen, som i sig förtjänade tusen repriser, kunde man tydligt se att Mats Waltins fartyg trots allt hade kontroll på samtliga intilliggande isberg.

Det fanns bara en väg: Framåt. Uppåt.

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Drygt ett år tidigare hade vi suttit i samma Sundsvall.

Vi hade precis åkt ur Hockeyallsvenskan.

Det där som inte skulle kunna ske hade precis skett.

Vi grät över misslyckandet. Vi grät på grund av känslan av hjälplöshet. Att vi inget kunde göra. Att ingen kunde göra något. Att spiralen bara fortsatte borra sig ner i våra hjärtan. Vi tröstade varandra, och vi tröstade oss själva. Vi grät tårar värda en butelj i Janne Karlssons bokhylla.

Den där kvällen blev på sätt och vis traumatisk.

Bara tanken på en spiral får det att krypa i kroppen på mig. Den där känslan av hopplöshet. Den där känslan av att det helt enkelt inte går. Det finns inget hopp. Det finns inget ljus i tunneln. Nej, inte ens tunneln står kvar. Känslan av att tunneln har rasat, blivit asfalterad och agerar E4:a åt våra motståndarlag.

Jag vill rikta ett evigt tack till Mats Waltin för säsongen 2015/2016.

Du var den där rösten vi behövde. Den där navigeringsnålen som vårt rangliga psyke behövde. En trygg hand i en otrygg situation. Egentligen borde du ha tackats av redan efter avancemanget. Jag tycker att du kändes klar då. Du kom, du ledde, du vann, du segrade.

Du gjorde det du skulle.

Jag kommer, helt ärligt, aldrig att glömma det.

Än i dag bär vi runt på den klassiska banderollen från den säsongen.

Så mycket betydde den.

Att klubben nu, efter sex omgångar, tvingas ge Mats Waltin sparken är inte Mats Waltins fel. Det är klubbens fel. Det är flera faktorer och komponenter, och säkert en hel del utnötta tapeter på gamla väggar, som tillsammans är ett bra mycket större problem än Mats Waltin. Och visst känns historien med Anton Holm extra onödig en dag som denna, då antagonisten fått lämna efter blott sex matcher.

Efter en på flera vis historiskt dålig säsong 2016/2017 fanns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det fanns ett facit. Det fanns spelare som vittnade om saker som inte fungerade. Det fanns en spelidé som inte höll för hockeyallsvenskan av i dag.

Det fanns svart på vitt då, men färgen hann knappt torka innan klubben valde att tuffa på.

Och i dag fick vi svart på vitt att det var helt fel väg att gå.

Nu behöver SSK en ung, hungrig tränare som förstår dagens hockey och spelare. Som vill uppåt. Som ser SSK som ett steg på vägen mot en högre nivå. Som har ambitioner, som har sina bästa år framför sig.

Precis som klubben ska ha.

Nicklas Grossmann (85:a), Niclas Bergfors och Tom Wandell (87:a) har tidigare spelat ihop i SSK och tycks vara goda vänner.

Bland annat redan i J18 2002/2003, då även Christofer Blid fanns i laget. Och 2004/2005 spelade Grossmann och Bergfors ihop med SSK i SHL, bland annat. Och sedan dess har alla tre spelat i NHL, även om Wandell och Bergfors har skrinnat runt i KHL på senare år.

Nu är dock Grossmann tillbaka i SSK, efter flera år i NHL, samt en vända hos Örebro i SHL.

Och i en lång intervju med LT får den nye SSK-kaptenen frågan: När vänder Wandell och Bergfors, som båda är födda och fostrade i Södertälje, hem för att göra honom sällskap?

– Haha, jag visste att den där frågan skulle komma. Nej, det får man fråga dem om. Men det vore häftigt med en reunion i SSK, men… jag känner ju båda ganska väl, men jag vet inte hur deras framtid ser ut. Det vore häftigt att kriga tillsammans med dem som vi gjorde i juniorerna en gång i tiden. Vi får se, man kanske kan locka hem dem, säger Grossmann till Länstidningen.

I den långa intervjun, som publiceras i nästa vecka, svarar Grossmann även på frågan var han ser sig själv om tre år. Som hockeyspelare i SSK, alltså.

– Jag hoppas på SHL, självklart. Vi har höga mål, det är dit vi vill.

Håll utkik på LT.se och Länstidningens papperstidning för att läsa intervjun, som ska vara ett slags hemma hos-reportage, i sin helhet när den publiceras.

Men redan nu finns ett litet smakprov där Grossmann svarar på fansens frågor.

Han är bara i Södertälje på try-out – men har gjort ett rejält avtryck redan.

Hårdföre backen Sebastian Owuya hamnade i rampljuset under lägret i Sheffield nyligen. Det efter att ha hamnat i bråk med hemmalagets beryktade buse från Nordamerika, Zach Fitzgerald, varpå Fitzgerald signalerade att han ville skära halsen av Owuya, vilket man kan se här:

Zack Fitzgerald ville skära halsen av Sebastian Owuya. Men fick sedan lämna isen pga tacklad in i sargen och fick ont. Så kan det gå. pic.twitter.com/hzYsMAeeeD

— Andreas (@Materialspelare) 13 augusti 2017

Det var i match 1 lagen emellan, inför match 2 var Sebastian Owuya redo.

– Absolut, jag backar inte, sa han till Länstidningen inför matchen.

Och i träningsmatch tre, hemma mot AIK, stod den 25-årige backen för två assistpoäng.

Än så länge trivs han i SSK – på flera plan.

– Det är en sjukt proffsig förening. När jag skrev på kontraktet ringde fem, sex olika personer. Jag ansvar för det här och nästa ansvarade för det där, tjena, tjena, säger Sebastian Owuya till Hockeysverige.se och fortsätter:

– Tidigare har det varit så att jag pratat med tränare och sportchefen. När jag sedan kommer hit blir jag omhändertagen riktigt bra. Jag vet att det inte är många klubbar i Hockeyallsvenskan som har det så här bra. Jag är riktigt imponerad och inte vad jag förväntade mig. Visst trodde jag att det skulle vara bra men, det här är långt över vad jag hade förväntat mig.

I samma intervju berättar Sebastian Owuya om när han fick samtalet från SSK.

Han hade precis arbetat på sitt vanliga, civila arbete, när det ringde.

Det var assisterande tränaren Nichlas Falk – en man som han känner till väl.

– Jag var på Willys, hade jobbat natt och var väldigt seg. Jag träffade en kollega där och när jag står och snackar med honom ringer telefonen. Eftersom vi stod och surrade tryckte jag upptaget. Efter en stund tar jag upp telefonen och slår upp numren, Nichlas Falk. Vad i helvete. Snabbt som ögat ringde jag upp. Han var en djurgårdshjälte när jag var liten men spelade även någon säsong med brorsan (Mark Owuya). Han sa att av det hade han sett av mig så kunde jag vara en intressant pjäs att bygga SSK på nästa säsong, vilket jag tyckte lät as-kul. Han sa också att det kunde krävas en try-out och frågade om jag var villig att komma på den eller om jag skulle skita i det i så fall, säger Sebastian Owuya till Hockeysverige.se.

Sebastian Owuya hoppas och räknar med att bli kvar i SSK.

Det finns inget annat, menar han.

– Jag kände efter förra säsongen att spelar jag som jag kan så ska jag spela i Hockeyallsvenskan. Jag sa det, men också att jag kommer se till att ta en plats i laget. Det är med den inställningen jag åker hit, för att ta en plats. Jag har inte planerat vad jag ska göra om jag inte får den. Jag har ingen plan B, säger Sebastian Owuya till Hockeysverige.se.

På söndagen, 15:00, spelar SSK mot Färjestad i Eskilstuna. Matchen går att se live via nätet här. Ska du se matchen live, på plats, finner du all matchinfo här.