Connect with us
Ulf Hammarlund.
Ulf Hammarlund.

Ulf Hammarlund

“Han var kung i Södertälje”

Ulf Hammarlund väljer ut sitt absoluta SSK dream team från 1978 och framåt – då han började att följa Södertälje. Håller ni med Hammarlund? Tyck till i kommentarsfältet.

Jag har sett SSK vinna SM-guld.

Jag har sett SSK förlora avgörande matcher mot storheter som Pantern och Östervåla.

Från det roligaste av alla minnen, till det absolut värsta jag varit med om (inom idrott). Jag återkommer till detta senare under säsongen.

Men nu något roligt.

Mitt eget All Star Team under de år jag följt SSK från 1978.

I förra krönikan skrev jag om det All Star Team som 2000 LT-läsare röstade fram i början av 80-talet: Kjell Svensson – Mats Waltin, Sven Thunman – Erik ”Epa” Johansson, ”Sura-Pelle” Pettersson, ”Stisse” Johansson.

Två av dessa spelare finns med i mitt lag. Den ene given. Den andra inte alls lika klar.

I mitt lag ingår de bästa spelarna. Och några som kanske inte var bäst, men som betydde så oerhört mycket för laget.

Målvakt: Magnus Lindquist
SSK har ju en alldeles fantastisk målvaktstradition och skapade under en period landslagsmålvakter på löpande band. Ändå väljer jag en spelare som inte gjort en enda A-landskamp. ”Linkan” var hjärtat i SSK under många år. Han ställde alltid upp. Och han var bäst när det gällde. När SSK återvände till elitserien 1996 efter några års ökenvandring i division ett var ”Linkan” den som bar laget. Han fick Telgebragden för den insatsen.

Back: Anders Eldbrink
I min bok är han tidernas bäste spelare i SSK och en av tidernas bästa svenska spelare, alla kategorier. För mig är den en total gåta att han aldrig lyckades i NHL. Det kan ha berott på att han var skadad halva sin debutsäsong i Vancouver Canucks. Han fick i varje fall uppleva final i Stanley Cup 1982, där New York Islanders vann i fyra raka matcher. Säsongen därpå såldes han till Quebec. Men han fick mest hålla till i farmarlaget Fredericton högt upp på den kanadensiska östkusten. Sedan återvände han hem till SSK och var med och vann guld 1985. En anledning till att Anders inte riktigt lyckades i NHL kan också ha varit att klubbarna där borta aldrig förstod vilken stor ledare han var. Han kanske inte själv tog för sig tillräckligt mycket.

Back: Mats Waltin
Mats Waltin tog hand om Anders Eldebrink när han debuterade i A-laget 1977. Mats fick aldrig chansen i NHL. Kanske var han för mycket finlirare, för mycket skridskoåkare för att NHL-scouterna skulle jubla. Som lagspelare var han outstanding. En bolltalang utan dess like. Han kunde lika gärna blivit allsvensk fotbollsspelare. Mats spelade i SSK 1973-1978, och avslutade sedan sin karriär i SSK 1991. Han spelade säsongens samtliga 42 matcher. En värdig avslutning för en stor spelare.

Forward: Thom Eklund
Thom kunde gå genom berg för att lyckas. Han var stenhård. En modernare ”Stisse” fast med många mera kilo muskler. Thom var färdig elitspelare när Nisse Andersson (legendarisk ordförande) värvade honom från Björklöven. Men det var i SSK han utvecklades. Han var med och tog SM-guld 1985 och en viktig kugge i VM-laget 1987. Thom var den typ av spelare som publiken älskade. Han gav allt i alla situationer.

Forward: Glenn Johansson
Glenn Johansson var kung i SSK och kung i Scaniarinken. Glenn var i mina ögon den största bollbegåvningen som någonsin spelat i SSK. Han hade precis lika mycket i sig som Kenta Nilsson. Skillnaden mellan de båda var att Kenta hade större självförtroende. Det var det som gjorde honom till superstjärna, medan Glenna fick nöja sig med att vara king i SSK. Glenn gjorde en säsong i Djurgården, men det funkade inte alls och han återvände hem. Han gjorde 16 A-landskamper, men det ville sig inte där heller. Det var bara i SSK det funkade riktigt bra. Han var som bäst i mitten av 80-talet då mycket av spelet kretsade kring honom.

Forward: ”Stisse” Johansson
Det logiska hade kanske varit att ha Conny Jansson här. Conny var tredje länken i kedjan med Thom och Glenn. Det var oftast Conny som gjorde målen.
Men konkurrensen är stenhård, och jag väljer ändå ”Stisse”. Jag har egentligen ingen relation till ”Stisse” som spelare. Han hade gjort sin sista säsong när jag kom till Södertälje. Men jag hade genom åren sett honom i tv och han blev direkt min favorit i landslaget. Jag såg honom också live i VM i Stockholm 1970 då han bildade Tre Kronors bästa kedja med Uffe Sterner och Lars-Göran Nilsson. Han var oftast minst, men alltid som den var tuffast. Det spelade ingen roll vilka jättar motståndarna släppte fram mot ”Stisse”, han körde över dem ändå. Han var en urkraft. En spelare som alla ville ha sitt eget lag.

Vad säger ni själva?
Har jag rätt? Eller fel?
Tyck till, det blir roligare då.

181 kommentarer

181 Comments

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mer på samma ämne Ulf Hammarlund