Connect with us

David Hamne

Hamne: Vem orkar bli piskad varenda jäkla vinter?

David N Hamne

, den

Jesper Wikström täcker av isen. Foto; David Nilsson Hamne

Svaret på frågan är given. Till slut pallar inte ens en SSK:are. Jag, Jonny Ishak och Bernardo Grinblatt satt och käka lunch häromdagen i Södertälje och började räkna upp alla fullblodsfans som slutat gå på matcher. Ni vet de där killarna och tjejerna som älskar SSK och gör det mesta för klubben.

De köper säsongskort, åker på bortamatcher, sjunger, läser, funderar och spenderar stora mängder stålar.

SSK:s supporterskara är relativt trofast. Man har inte valt Sportklubben för att man är en tabbelgluttare utan av helt andra anledningar, unika för varje person.

Nu börjar som sagt den här säkra supporterbasen krackelera, och så har det varit ett par säsonger. Det gör mig mer orolig än spelet, även om det är just resultatet och prestationen på isen som är huvudanledningen till problemet.

Exempelvis ser jag sällan bloggaren ”Klimpen” eller förra hejarklacksledaren ”Sassabrassa” på plats särskilt ofta samt en massa annat välbekant folk – och jag förstår dem.

Jag fyller snart 35 år och har följt det här laget sedan jag gick i fyran. Har sett de flesta hemmamatcher sedan dess men frågan är om det är något att skryta med.

I vinter blir jag pappa, jag tänker inte låta det stoppa mig. Det har istället klubben redan lyckats med. Jag såg inte matchen mot Troja. Brukar alltid sitta hos pappa med brorsan och kolla bortafighter, oavsett hur risigt de ligger till. Men inte denna gång, inte förra bortamatchen heller och jag vet att jag inte är ensam i detta.

Mitt i fem raka torsk (plus försäsong) hör vi hur klubbens representanter tycker att man ska fortsätta stötta, inte ge upp, knyta näven. Självklart är det rätt… och totalt orimligt.

De borde säga: Förlåt för all skit vi låter er gå igenom. Vi ber om ursäkt för att vi inte tagit tillvara på alla pengar ni har spenderat. Det är vårat fel att ni blivit piskade varenda jäkla vinter.

Okej, okej. Dagens ledning är långtifrån skyldig till allt de senaste 30 åren och dessutom har det varit några fina säsonger. Men det är de som har makten nu, i klubbens historiskt sett sämsta epok sedan hockeystarten 1925.

Vi är ganska många som inte har total insyn i klubben och därför tänker jag inte komma med någon personlig kritik. Istället ska det ju vara så att någon i SSK gör vad som behöver göras för att vända trenden, men på något sätt känns det som att alla tuggar samma gummi som Waltin. Jag blir uppblåst i magen bara jag tänker på det.

En sak är dock säker. Sedan Mats Waltin bejublat tog upp SSK i hockeyallsvenskan har han inte lyckats. Jag tror inte han är ensamt ansvarig i detta, men på pappret är han det och därför borde han ställa sina tjänster till förfogande.

Till detta borde ordföranden yttra sig om situationen, innan det är för sent. Hur ser hon och styrelsen på en katastrofal säsongsinledning och vad tänker de göra?

Klubben har tillsatt en informationsansvarig, bra, han behövs mer än någonsin just nu. Styr upp uttalanden, transparens och insyn – Det är denna supporterskara värd.

SSK, kom nu inte med floskler om att ”inte ge upp”. Visa istället respekt för supportrarna och allt de gjort år ut och år in. Det är en kunnig supporterskara som har koll på det mesta som klubben åstadkommit. Prata på deras nivå och ta dem på allvar innan de försvinner.

Kommentera artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

David Hamne

Hamne: Varför känns det som att folk gav upp redan för en vecka sen?

David N Hamne

Publicerat

, den

Trojaspelarnaljublar efter vinst mot SSK. Foto: David Nilsson

Jag vet att ni har lagt märke till det också. Det är något som saknas. Jag vet inte vad, men det är något helt avgörande och det håller på att dra ner SSK i bråddjupet.

För exakt ett år sedan vann SSK hemma mot Borlänge och blev klara för Hockeyallsvenskan. Alla pratade om att klubben var som pånyttfödd. Att året i division ett med facit i hand hade varit positivt. Fansen hade kommit närmare laget och man hade en grupp spelare och tränare man trodde på och stöttade.

Jubel och fest är nu bytt mot det omvända. Det sportsliga resultatet är orsaken, men problemet är simplare än så.

Årets grundserie var den absolut tråkigaste den här klubben någonsin spelat, om ni frågar mig. Ganska tidigt var det tydligt att laget inte kunde mäta sig mot det hockeyallsvenska motståndet och frustrationen blev stor i supporterleden. Kritiken riktades främst mot klubbens alltiallo Mats Waltin.

Men när alla sedan förstod att styrelsen trots protester denna gång inte tänkte ändra i lagledningen uppstod någon form av likgiltighet – Då uppstod problemet som är kvar idag.

Problemet handlar om något som saknas. Nu tänker jag inte på en rutinerad back, självförtroende eller en sportchef – för det är redan uppenbart. Det här är något annat, i luften, i halsgropen och i bakhuvudet

Klubben håller på att ramla ur, men trots det är folk förhållandevis knappt nervösa. Det kändes långt mycket värre att missa ett elitserieslutspel på 00-talet än vad det gjorde att förlora mot Troja, trots att klubbens överskådliga framtid kan stå på spel.

På isen ser det likadant ut. Förra säsongen däremot var det här ett gäng som täckte skott för varandra, bombarderade i powerplay, hade drömpassningar i rockärmen och målvaktsdanser i världsklass. Det är påtagligt att spelsystemet inte klaffar men det är något annat som är ännu mer alarmerande.

Så vad är det då som saknas? Jag frågade Patrik Kallmert efter Trojamatchen.

– Ja du, om jag visste det hade vi inte varit i den här situationen.

Vad var det exempelvis som hände i tredje perioden, man trodde ju att ni skulle komma ut efter pausen och trycka tillbaka Troja och jaga febrilt efter ett kvitteringsmål? Men det blev tvärt om.

– Vi försökte komma ut med den inställningen, bara köra, trycka på och få publiken med oss men istället blev det en massa slarv. Jag vet inte, det känns som vi jobbade för mycket en och en. Vi var på tok för dåliga.

Jag tror det är många som känner sympati med spelarna den här säsongen, trots att det har gått så dåligt. Vi vet att de i många fall spelat på en hög nivå som de inte har tillräckligt med rutin ifrån.

Patrik Kallmert är en av de i laget som har en hög lägstanivå sett till arbetsmoral, skridskoåkning och energi. Nu har han förvisso varit skadad i över en månad, men inte ens han går att känna igen. Den där pusselbiten fattas även hos honom.

Jag tror det som saknas runt SSK är relativt simpelt. Bästa ordet jag kan finna för det är Hänförelse.

Ingen gillar att spela en negativ kvalserie. Men för att gå vinnande ur den måste man hitta någon form av Hänförelse, alltså någon form av entusiasm till vad man håller på med.
De rätta vibbarna måste dock börja någonstans innan det är försent, bland spelarna på isen, hos lagledningen eller hos supportrarna.

Fortsätt läsa

David Hamne

Den omaka ”Strumpan”: ”Det påverkar mig inte ett skit”

David N Hamne

Publicerat

, den

"Leffe" i Sundsvalls bås. Foto: David Nilsson Hamne

Leif Strömberg berör. För en SSK:are är han kvalseriernas härförare, men också en uppseendeväckande åsiktsmaskin. Nu senast verkar han alltså vilja ta avstånd från SSK: ”De bryr sig inte om mig, och jag bryr mig inte om dem.”.

Antagligen är jag en av de reportrar i landet som gjort flest intervjuer med Leif Strömberg under hans tränarkarriär. Först för Fan-TV 2005 till 2008 och sedermera under tiden jag arbetade för TT och Länstidningen fram tills han lämnade klubben 2009.

Jag har nog bortåt 150 intervjuer med ”Strumpan”. Inget att skriva på mitt CV kanske, men det har utan tvekan utvecklat min intervjuteknik. Man vet ju aldrig vad man får av herr Strömberg, precis som igår kväll.

– Nu får vi tjura i en halvtimme, sen får det vara bra, sade han efter att Sundsvall blev straffat av SSK.

Han verkade ganska besvärad av att svara på frågor. Och att vara tillbaka i Södertälje var inte heller särskilt upplyftande.

Hur kändes det att vara tillbaka och möta SSK i en kvalserie?
– Det berörde mig inte alls, inte ett skit faktiskt, allvarligt talat.

Men är det inte lite konstigt med tanke på att du var här under en betydande del av din tränarkarriär?
– Nej, jag har ju inget att göra med SSK längre. De bryr sig inte om mig, och jag bryr mig inte om dem.

Inför matchen var han inne på samma linje. Då sa han till LT att: ”Det är ingen som kommer ihåg mig och jag kommer inte ihåg dem”.

Varför sa du det?
– Om jag säger såhär. Jag tror faktiskt inte ens klubben vet vilka år jag var här.

Och för er som glömt, här är en påminnelse.

Leif Strömberg kom till SSK mitt under kvalserien 2006 efter att han fått sparken av Färjestad. Han kunde dock inte rädda kvar Sportklubben men året därpå värvade han ihop ett gäng favoritspelare, främst från sin tid i Bofors, och tog upp SSK till SHL våren 2007. Därefter var han huvudtränare fram till han fick sparken i december 2008.

Men det gick inte bättre med Jim Brithén och klubben beslutade att ta tillbaka ”Strumpan” inför kvalet. SSK höll sig kvar och en lyrisk hemmapublik ville tacka av honom efter sista kvalseriematchen och sjöng om att han skulle tillbaka in på isen.

Samtidigt stod jag och ett gäng andra reportrar utanför omklädningsrummet. ”Strumpan” passerade några gånger och tillslut frågade Marie Hallman: ”Leffe, fansen ropar ju på dig, ska du inte gå ut och tacka?”.

Hans svar var kort men koncist:
”Varför ska jag tacka dom, det är ju dom som ska tacka mig?”.

Jag skrev en text om hans uttalandet. Folk var besvikna på ”Strumpans” arrogans, samtidigt som andra tyckte att jag var en idiot som gav laget negativ publicitet när de lyckats hålla sig kvar.

Tillslut gick det så långt att Strömberg kom med ett uttalande på SSK:s hemsida där han förklarade att det hela var sagt med ”glimten i ögat”.

Om det stämmer eller ej vet bara han.

Sedan dess har han ryktats till klubben som tränare samt sportchef. I samband med att han var expertkommentator åt Viasat möttes vi ofta i hallarna. Oftast var han glad och trevlig, så också i våras när vi skrapade bilrutorna bredvid varandra en kall natt efter en SSK-förlust.

Självklart passade jag på att fråga om alla rykten, och fick till svar.

”Ja, egentligen är jag ju en perfekt sportchef. Tänk på alla matcher jag ser per säsong. Jag skulle vara beredd att lägga ner all min energi i det här.”

Antagligen hade han rätt. Det hade funnits få personer som haft större tillgivenhet och hjärta på den posten.

Men trots att han erbjöd SSK sina tjänster nappade aldrig klubben. Antagligen är det också därför han nu, ett år senare, inte längre vill kännas vid sin tidigare förening.

Efter gårdagsmatchen sa han dock till slut något positivt om SSK sedan jag ställt en minst sagt ledande fråga.

Åren du hade i Södertälje var väl ändå en bra tid för dig?
– Ja… Alltså. Jag tog över ett lag som hade åkt ur SHL. Jag tog upp dem direkt och etablerade SSK i SHL, och det får jag ju vara nöjd med. Sen är det andra tränare som har skickat ut dem ur seriesystemen, och det misstänker jag att klubben är mindre nöjd med.

David Nilsson Hamne

Fortsätt läsa

Mest läst

Krönikor

Hejar du på SSK? Bra. Då har du ett uppdrag idag.

”I framtiden kanske vi pratar om den där kvällen på Hovet, efter att SSK inlett serien med sex raka förluster, låg hjälplöst sist men bragdartat vände och lyfte i tabellen. Eller så pratar vi inte om den alls”.

Andreas Häggström

, den

Foto: David Nilsson.
Foto: David Nilsson.

Man har vandrat många vägar som SSK:are.

Från 758:ans hållplats i minusgrader.

Ilsket från soffan till sängen med tusen grå men tappra hårstrån på skallen.

Tunnlarna i Scaniarinken, som ena kvällen är vägen till paradiset, men andra dagar känns som tunga steg mot galgbacken.

Och så har vi asfalten utanför Hovet.

Johanneshovs isstadion, en av Hockeysveriges kanska bästa ishallar men som ska rivas. Där har SSK deltagit i många strider genom åren, på såväl isen som läktaren.

Som finalserien mot Djurgården 1985 som slutade i SM-guld.

Thom Eklund, Anders Eldebrink och Peter Wallin mot Arto Blomsten och Roffe Ridderwall. 1985 års SM-final var inte bara ett hett länsderby.

Conny Janssons äkta hattrick i den andra perioden i match ett.

SSK vann med 6-0.

Matchserien gick till fem matcher och den avgörande matchen spelades i Norrköping.

Peter Wallin stod för ett klassiskt mål i den sista finalmatchen när han snurrade upp Arto Blomsten med två underbara dragningar och lade in pucken med en backhand bakom Rolf Ridderwall.

Glenn Johansson var kung det året.

Eller vad sägs om en tillbakablick till säsongen 1976/1977, då även i gula tröjor.

När #25, Karl-Erik Lilja, mosade en gnagare mot sargen enligt alla regler i en SSK:ares handbok.

När #8 Anders Kallur och #11 Glenn Johansson klev in framför AIK:s målbur.

Den säsongen gjorde Glenn Johansson 27 pinnar på 35 matcher. Med 21 assist blev han lagets passningskung, likt dagens Fredric Weigel. Men vann poängligan gjorde Kjell-Arne Vikström med sina 21 mål, 9 assist och totalt 30 poäng. 15 poäng fler än Mats Waltin, för övrigt.

Och ett par år senare slog SSK samma AIK med 15-3.

I modern tid, eller under 2000-talet, finns det enstaka ögonblick att minnas från Hovet men de är förhållandevis få.

Det där är dock något man kan ändra på.

Historieböcker är till för att skrivas och läsas av framtida generationer.

I framtiden kanske vi pratar om den där kvällen på Hovet, efter att SSK inlett serien med sex raka förluster, låg hjälplöst sist men bragdartat vände och lyfte i tabellen.

Hur vi motade topplaget AIK i Hovets grind.

Eller så kanske vi inte pratar om den alls.

Vi kanske rentav vill glömma den, placera den i ett kapitel långt, långt bak i framtida böcker.

Men låt oss åtminstone ge det en chans.

För den som håller på SSK finns det bara en enda sak att göra i dag: Ta sig till Hovet. Sjunga fram spelarna som mer än väl visat vad de vill. Att de vill hjälpa SSK uppåt.

Pucken släpps 15:15 och enligt hemmalaget väntas mycket publik.

Biljetter till bortasektionen köper du här eller i luckan.

David Hamne

Hamne: Varför känns det som att folk gav upp redan för en vecka sen?

David N Hamne

Publicerat

, den

Trojaspelarnaljublar efter vinst mot SSK. Foto: David Nilsson

Jag vet att ni har lagt märke till det också. Det är något som saknas. Jag vet inte vad, men det är något helt avgörande och det håller på att dra ner SSK i bråddjupet.

För exakt ett år sedan vann SSK hemma mot Borlänge och blev klara för Hockeyallsvenskan. Alla pratade om att klubben var som pånyttfödd. Att året i division ett med facit i hand hade varit positivt. Fansen hade kommit närmare laget och man hade en grupp spelare och tränare man trodde på och stöttade.

Jubel och fest är nu bytt mot det omvända. Det sportsliga resultatet är orsaken, men problemet är simplare än så.

Årets grundserie var den absolut tråkigaste den här klubben någonsin spelat, om ni frågar mig. Ganska tidigt var det tydligt att laget inte kunde mäta sig mot det hockeyallsvenska motståndet och frustrationen blev stor i supporterleden. Kritiken riktades främst mot klubbens alltiallo Mats Waltin.

Men när alla sedan förstod att styrelsen trots protester denna gång inte tänkte ändra i lagledningen uppstod någon form av likgiltighet – Då uppstod problemet som är kvar idag.

Problemet handlar om något som saknas. Nu tänker jag inte på en rutinerad back, självförtroende eller en sportchef – för det är redan uppenbart. Det här är något annat, i luften, i halsgropen och i bakhuvudet

Klubben håller på att ramla ur, men trots det är folk förhållandevis knappt nervösa. Det kändes långt mycket värre att missa ett elitserieslutspel på 00-talet än vad det gjorde att förlora mot Troja, trots att klubbens överskådliga framtid kan stå på spel.

På isen ser det likadant ut. Förra säsongen däremot var det här ett gäng som täckte skott för varandra, bombarderade i powerplay, hade drömpassningar i rockärmen och målvaktsdanser i världsklass. Det är påtagligt att spelsystemet inte klaffar men det är något annat som är ännu mer alarmerande.

Så vad är det då som saknas? Jag frågade Patrik Kallmert efter Trojamatchen.

– Ja du, om jag visste det hade vi inte varit i den här situationen.

Vad var det exempelvis som hände i tredje perioden, man trodde ju att ni skulle komma ut efter pausen och trycka tillbaka Troja och jaga febrilt efter ett kvitteringsmål? Men det blev tvärt om.

– Vi försökte komma ut med den inställningen, bara köra, trycka på och få publiken med oss men istället blev det en massa slarv. Jag vet inte, det känns som vi jobbade för mycket en och en. Vi var på tok för dåliga.

Jag tror det är många som känner sympati med spelarna den här säsongen, trots att det har gått så dåligt. Vi vet att de i många fall spelat på en hög nivå som de inte har tillräckligt med rutin ifrån.

Patrik Kallmert är en av de i laget som har en hög lägstanivå sett till arbetsmoral, skridskoåkning och energi. Nu har han förvisso varit skadad i över en månad, men inte ens han går att känna igen. Den där pusselbiten fattas även hos honom.

Jag tror det som saknas runt SSK är relativt simpelt. Bästa ordet jag kan finna för det är Hänförelse.

Ingen gillar att spela en negativ kvalserie. Men för att gå vinnande ur den måste man hitta någon form av Hänförelse, alltså någon form av entusiasm till vad man håller på med.
De rätta vibbarna måste dock börja någonstans innan det är försent, bland spelarna på isen, hos lagledningen eller hos supportrarna.

Fortsätt läsa

David Hamne

Den omaka ”Strumpan”: ”Det påverkar mig inte ett skit”

David N Hamne

Publicerat

, den

"Leffe" i Sundsvalls bås. Foto: David Nilsson Hamne

Leif Strömberg berör. För en SSK:are är han kvalseriernas härförare, men också en uppseendeväckande åsiktsmaskin. Nu senast verkar han alltså vilja ta avstånd från SSK: ”De bryr sig inte om mig, och jag bryr mig inte om dem.”.

Antagligen är jag en av de reportrar i landet som gjort flest intervjuer med Leif Strömberg under hans tränarkarriär. Först för Fan-TV 2005 till 2008 och sedermera under tiden jag arbetade för TT och Länstidningen fram tills han lämnade klubben 2009.

Jag har nog bortåt 150 intervjuer med ”Strumpan”. Inget att skriva på mitt CV kanske, men det har utan tvekan utvecklat min intervjuteknik. Man vet ju aldrig vad man får av herr Strömberg, precis som igår kväll.

– Nu får vi tjura i en halvtimme, sen får det vara bra, sade han efter att Sundsvall blev straffat av SSK.

Han verkade ganska besvärad av att svara på frågor. Och att vara tillbaka i Södertälje var inte heller särskilt upplyftande.

Hur kändes det att vara tillbaka och möta SSK i en kvalserie?
– Det berörde mig inte alls, inte ett skit faktiskt, allvarligt talat.

Men är det inte lite konstigt med tanke på att du var här under en betydande del av din tränarkarriär?
– Nej, jag har ju inget att göra med SSK längre. De bryr sig inte om mig, och jag bryr mig inte om dem.

Inför matchen var han inne på samma linje. Då sa han till LT att: ”Det är ingen som kommer ihåg mig och jag kommer inte ihåg dem”.

Varför sa du det?
– Om jag säger såhär. Jag tror faktiskt inte ens klubben vet vilka år jag var här.

Och för er som glömt, här är en påminnelse.

Leif Strömberg kom till SSK mitt under kvalserien 2006 efter att han fått sparken av Färjestad. Han kunde dock inte rädda kvar Sportklubben men året därpå värvade han ihop ett gäng favoritspelare, främst från sin tid i Bofors, och tog upp SSK till SHL våren 2007. Därefter var han huvudtränare fram till han fick sparken i december 2008.

Men det gick inte bättre med Jim Brithén och klubben beslutade att ta tillbaka ”Strumpan” inför kvalet. SSK höll sig kvar och en lyrisk hemmapublik ville tacka av honom efter sista kvalseriematchen och sjöng om att han skulle tillbaka in på isen.

Samtidigt stod jag och ett gäng andra reportrar utanför omklädningsrummet. ”Strumpan” passerade några gånger och tillslut frågade Marie Hallman: ”Leffe, fansen ropar ju på dig, ska du inte gå ut och tacka?”.

Hans svar var kort men koncist:
”Varför ska jag tacka dom, det är ju dom som ska tacka mig?”.

Jag skrev en text om hans uttalandet. Folk var besvikna på ”Strumpans” arrogans, samtidigt som andra tyckte att jag var en idiot som gav laget negativ publicitet när de lyckats hålla sig kvar.

Tillslut gick det så långt att Strömberg kom med ett uttalande på SSK:s hemsida där han förklarade att det hela var sagt med ”glimten i ögat”.

Om det stämmer eller ej vet bara han.

Sedan dess har han ryktats till klubben som tränare samt sportchef. I samband med att han var expertkommentator åt Viasat möttes vi ofta i hallarna. Oftast var han glad och trevlig, så också i våras när vi skrapade bilrutorna bredvid varandra en kall natt efter en SSK-förlust.

Självklart passade jag på att fråga om alla rykten, och fick till svar.

”Ja, egentligen är jag ju en perfekt sportchef. Tänk på alla matcher jag ser per säsong. Jag skulle vara beredd att lägga ner all min energi i det här.”

Antagligen hade han rätt. Det hade funnits få personer som haft större tillgivenhet och hjärta på den posten.

Men trots att han erbjöd SSK sina tjänster nappade aldrig klubben. Antagligen är det också därför han nu, ett år senare, inte längre vill kännas vid sin tidigare förening.

Efter gårdagsmatchen sa han dock till slut något positivt om SSK sedan jag ställt en minst sagt ledande fråga.

Åren du hade i Södertälje var väl ändå en bra tid för dig?
– Ja… Alltså. Jag tog över ett lag som hade åkt ur SHL. Jag tog upp dem direkt och etablerade SSK i SHL, och det får jag ju vara nöjd med. Sen är det andra tränare som har skickat ut dem ur seriesystemen, och det misstänker jag att klubben är mindre nöjd med.

David Nilsson Hamne

Fortsätt läsa

Mest läst