Connect with us

David Hamne

Hamne: Varför känns det som att folk gav upp redan för en vecka sen?

Trojaspelarnaljublar efter vinst mot SSK. Foto: David Nilsson

Trojaspelarna jublar efter vinst mot SSK. Foto: David Nilsson

Jag vet att ni har lagt märke till det också. Det är något som saknas. Jag vet inte vad, men det är något helt avgörande och det håller på att dra ner SSK i bråddjupet.

För exakt ett år sedan vann SSK hemma mot Borlänge och blev klara för Hockeyallsvenskan. Alla pratade om att klubben var som pånyttfödd. Att året i division ett med facit i hand hade varit positivt. Fansen hade kommit närmare laget och man hade en grupp spelare och tränare man trodde på och stöttade.

Jubel och fest är nu bytt mot det omvända. Det sportsliga resultatet är orsaken, men problemet är simplare än så.

Årets grundserie var den absolut tråkigaste den här klubben någonsin spelat, om ni frågar mig. Ganska tidigt var det tydligt att laget inte kunde mäta sig mot det hockeyallsvenska motståndet och frustrationen blev stor i supporterleden. Kritiken riktades främst mot klubbens alltiallo Mats Waltin.

Men när alla sedan förstod att styrelsen trots protester denna gång inte tänkte ändra i lagledningen uppstod någon form av likgiltighet – Då uppstod problemet som är kvar idag.

Problemet handlar om något som saknas. Nu tänker jag inte på en rutinerad back, självförtroende eller en sportchef – för det är redan uppenbart. Det här är något annat, i luften, i halsgropen och i bakhuvudet

Klubben håller på att ramla ur, men trots det är folk förhållandevis knappt nervösa. Det kändes långt mycket värre att missa ett elitserieslutspel på 00-talet än vad det gjorde att förlora mot Troja, trots att klubbens överskådliga framtid kan stå på spel.

På isen ser det likadant ut. Förra säsongen däremot var det här ett gäng som täckte skott för varandra, bombarderade i powerplay, hade drömpassningar i rockärmen och målvaktsdanser i världsklass. Det är påtagligt att spelsystemet inte klaffar men det är något annat som är ännu mer alarmerande.

Så vad är det då som saknas? Jag frågade Patrik Kallmert efter Trojamatchen.

– Ja du, om jag visste det hade vi inte varit i den här situationen.

Vad var det exempelvis som hände i tredje perioden, man trodde ju att ni skulle komma ut efter pausen och trycka tillbaka Troja och jaga febrilt efter ett kvitteringsmål? Men det blev tvärt om.

– Vi försökte komma ut med den inställningen, bara köra, trycka på och få publiken med oss men istället blev det en massa slarv. Jag vet inte, det känns som vi jobbade för mycket en och en. Vi var på tok för dåliga.

Jag tror det är många som känner sympati med spelarna den här säsongen, trots att det har gått så dåligt. Vi vet att de i många fall spelat på en hög nivå som de inte har tillräckligt med rutin ifrån.

Patrik Kallmert är en av de i laget som har en hög lägstanivå sett till arbetsmoral, skridskoåkning och energi. Nu har han förvisso varit skadad i över en månad, men inte ens han går att känna igen. Den där pusselbiten fattas även hos honom.

Jag tror det som saknas runt SSK är relativt simpelt. Bästa ordet jag kan finna för det är Hänförelse.

Ingen gillar att spela en negativ kvalserie. Men för att gå vinnande ur den måste man hitta någon form av Hänförelse, alltså någon form av entusiasm till vad man håller på med.
De rätta vibbarna måste dock börja någonstans innan det är försent, bland spelarna på isen, hos lagledningen eller hos supportrarna.

2 kommentarer

2 Comments

  1. Curre

    29 mars, 2017 at 4:01 e m

    Du menar förstås hängivenhet.

  2. Göran

    29 mars, 2017 at 8:10 e m

    David, där satt du fingret på de tankar jag har. Det är märkligt fenomen nu kring laget kan jag känna, som följt SSK sedan 1950-talet. Desperationen saknas på något konstigt sätt. Och detta trots att det bjuds till både på läktare och på isen. Vad detta kan bero på kräver en djupare analys.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

J18 & J20

Krönikor

SSK på Twitter

Mer: David Hamne