Connect with us
Klacken sjunger snapsvisan: Foto: David Nilsson Hamne
Klacken sjunger snapsvisan: Foto: David Nilsson Hamne

Andreas Häggström

Glöm premiärförlusten – SSK är mer lovande än på flera år

Uppdragsport.se:s krönikör Andreas Häggström förstår att folk tänker ”det är som vanligt” för att vi förlorade premiären. Men efter att ha sett säsongspremiären i repris vill han förklara varför nu är helt fel tillfälle att ge upp i förtid.

Supporterskapet är en dysfunktionell, stundtals osund, relation.

Maktbalansen är ristad i sten.

När föreningen kallar lyssnar man. För vi lyssnar inte till några andra läten. Men med åren har supportrarnas stubiner blivit allt mer lättantändliga samtidigt som brinntiden inte längre är vad den en gång var.

Vi har blivit så bräckliga.

Det räcker med en förlust eller två, eller en plats i tabellens skugga i ett par omgångar, för att intresset ska börja dala. Färre går på matcherna. Fan, ibland känns det som att det räcker med en felpass för att 50% av surgubbarna ska stanna hemma.

Surgubbarna som innerst inne brinner för sitt SSK och säkert har begravt många tårar i händernas fåror genom åren.

Illojala medgångssupportrar eller ren försvarsmekanism? För det första – medgång? När då? Det är, rent teoretisk, omöjligt att vara medgångssupporter i Södertälje. Du är supporter och tar vad du får. I Södertälje tycks brödsmulorna smaka guldnougat år efter år.

Nej, det är antagligen en försvarsmekanism. Kroppens sätt att säga åt oss att det räcker nu. Mängden strålning som psyket utsätts för under vissa hockeymatcher överstiger allt som oftast myndigheternas rekommenderade nivåer.

Jag har viss förståelse, och har själv vacklat ibland.

Men det är samtidigt sorgligt.

När slutsignalen gick i Oskarshamn i fredags var min allra första tanke:

”Fan, där dog hemmapremiären på söndag”.

Visst, tre tappade poäng.

Men tanken på ett ödsligt Scaniarinken i hemmapremiären på söndag – alltså i dag, 17:30 mot Pantern – på grund av en sur,  knapp och onödig förlust ger mig ångestpåslag när jag vet att vi tillhör landets bästa festfixare när vi verkligen vill. Jag hade sett fram emot raka besked och tre poäng mot Oskarshamn, och sedan tusentals glödheta fotsteg till Scaniarinken på söndag för att följa upp succépremiären.

Men jag vet att det, oavsett hur bra det ser ut på isen, enbart är resultatet på tavlan som betyder något för de som alltid dansar på gränsen till om de ska gå på matcher eller inte.

För jag vet att det, som i år, räcker med en svag försäsong och en förlust i premiären för att den kemiska balansen i hjärnan ska blanda en ny cocktail och säga åt människor att stanna hemma.

Att ”det är ingen idé”.

Att ”det spelar ingen roll”.

Att ”jaha, det är som vanligt”, för du tror dig känna igen mönster. Vilket du säkert gör. Men vad säger att det här laget inte kan vara det lag som bryter samma mönster? Eller att du borde ge dig själv chansen att bryta dina egna?

På lördagskvällen ägnade jag ett par timmar åt att se säsongspremiären i repris. Jag såg ett stundtals svajigt försvarsspel, ett förvånansvärt uselt boxplay, onödiga misstag, och ett par sällan skådat feltajmade utvisningar när vi behövde som flest spelare på isen.

Ni vet, sådana där ögonblick som får oss att tvivla.

Men samtidigt såg jag en målvakt som gjorde det omöjliga och tillhör seriens allra bästa. Backar som hade en dålig dag på jobbet men besitter betydligt mer. Jag såg ett tempo, en fart, som man inte direkt har varit bortskämd med. Och en förstakedja som skulle kunna pollinera ett helt plommonträd om den fick göra ett byte i ett getingbo en sommar. Sebastian Dyk, Nikolai Meyer och Christopher Liljewall är tre nyttodjur som kan bana väg. Lägg därtill ett kanadensiskt nyförvärv som kan vara både fågel och fisk men förhoppningsvis rymdraket.

Rubriken kanske är intetsägande med tanke på hur det har sett ut de senaste åren.

Men det finns något ovanligt i årets lag: Potential, på såväl kollektiv som individuell nivå. Premiären sådde ett frö i mig.

Och det vore förbaskat synd att inte ge det chansen att växa.

Nedsläpp i Scaniarinken 17:30.

Andreas är skribent på Uppdragsport.se. Arbetar till vardags som journalist. Har säsongskort på K, rad 12, plats 7.

1 kommentar

1 Comment

  1. Håkan Sundin

    23 september, 2018 at 9:17 f m

    Fint skrivet, självklar närvaro idag!

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Mer på samma ämne Andreas Häggström