Connect with us
Sång på stå- och sittplats. Foto. David Nilsson Hamne
Sång på stå- och sittplats. Foto. David Nilsson Hamne

Andreas Häggström

Fansen unnande enbart Pettersson att spela i SSK – det betyder att allt är som det ska

Skriver man på för SSK knyter man ett band med publiken. Bryter man det bandet i förtid finns det ingen återvändo. Det borde vara varje spelares dröm att spela i SSK. Och i Södertälje är drömmar basföda.

Det brinner i Sverige.

Skogsbränderna har dragit fram genom delar av landet och placerat ett svart täcke över all grönska. Det gröna. Den färg som skvallrar om återväxt. En färg som andas hopp.

Värmen har slagit trestegsrekord på termometrarna och i mina svagaste stunder har jag varit nära att falla dit och njutit av sommaren. Men i slutänden skymmer SSK solen oavsett vad det står på termometern och vi har inget val.

För det brinner även i bröstkorgen.

SSK:s järngrepp är en härskarteknik som jag föddes in i den 7 oktober 1982. Det var en välregisserad historia. Mamma träffade pappa på Scania, där båda jobbade, där hela min släkt jobbade. Kollegerna bestod mestadels av SSK-spelare som extraknäckte bland olja, skruvar, lastbilsdäck, smuts, utslagna tänder och skvaller.

Samma säsong gjorde SSK sin andra säsong i division 1, den dåvarande andradivisionen, efter degraderingen från högstaserien och man gjorde det bra. 13 segrar och en förlust under grundserien, och ytterligare elva segrar och två förluster under allsvenskan, kvalet upp till högstaserien.

SSK gick upp utan att jag visste om det men under dessa år marinerades jag i SSK-andan.

I hockeyn, i Södertälje.

Jag föddes på BB i Södertälje och föddes rakt in i SSK.

Min plastfarfar, Max Forgbert, var chef på Såab och storsponsor till SSK.

När jag var tillräckligt gammal för att kunna gå själv tog han med mig till Scaniarinken.

Det var han som började skriva den här krönikan.

Jag har fragmentariska minnen av svängkorsen vid biljettluckan. Av skylten som lät meddela att det var slutsålt. Av akustiken i den katakomb som jag senare insåg utgjorde hjärtat i klubben. Där klubbens alla organ samlades inför match för att bygga upp maskinen SSK.

– Dit upp ska vi, sa Max, och pekade upp mot ett radnummer jag var för ung för att kunna räkna till.

Jag minns bara att det var högt.

Jag knäppte kardborrebanden på skorna och besteg till slut Scaniarinkens innandöme.

Ibland tänker jag tillbaka på den tiden. Hur många från den tiden lever i dag? Hur många sitter på samma plats? Hur många har kvar glöden?

För det är det som är nyckeln i dagens hockey.

Glöden.

Det är det enda vi har kvar.

Rent krasst finns inte SM-gulden längre. Tröjorna i taket är trådar från en annan kostym från en annan tid. När hockeyn blir allt mer toppstyrd, med avtal, kompromisser och ryska rouletter, är det bara drömmarna som finns kvar. Det är det enda drivmedlet som fungerar i längden.

Så länge vi glöder kan ingen släcka hoppet, inte ens polska brandmän.

Därför blev jag extra glad nyligen, när Dan Pettersson lämnade SSK för Linköping och SHL ett par veckor innan årets isträning drog igång. Fram till dess hade han stått i SSK:s egen webb-tv och proklamerat hur glad han är att vara i SSK, hur bra stämning det är i Scaniarinken och hur kul det är att så många supportrar sluter upp bakom ”Fansens initiativ”, den insamling som i nuläget dragit in över halvmiljonen till SSK.

Han var nog en tilltänkt assisterande lagkapten.

En kugge inför kommande säsong.

För den vrede som uppstod i Södertälje i samband med Dan Petterssons kliv till Linköping gav mig ny energi. Nytt hopp. Nya fibrer i psyket, likt en laglig steroid.

Den storvuxne centern är givetvis inte välkommen tillbaka till SSK och så ska det vara.

Och det ÄR ett friskhetstecken.

Här pumpar vi in pengar i en klubb som vi älskar. Här planerar vi våra liv runt ett spelschema. Här drar våra tränare upp riktlinjer och passningar inför kommande säsong. Här lägger vi det pussel som ska ta klubben framåt.

Och så lämnar någon i en handvändning.

Då har man inte förstått konceptet SSK.

Visst, några menar att ”kul att han får chansen”. De menar att det inte är konstigt att en spelare vill testa på lyckan i högstaserien. För en spelare vill ju spela så högt upp som möjligt.

Man ska unna en spelare den chansen, tydligen.

Jag och många andra unnar Dan Pettersson chansen att få spela i SSK, inget annat. Att få flytta från Västerviks campingstugor till hockeygrytan i Södertälje. Vår gryta kanske inte når upp till kanten på kokkärlet varje match men ingredienserna finns. Vi kan när vi vill. Vi puttrar på och förbereder oss för en storslagen middag i hockeyns finrum i framtiden.

Den dagen vi når en punkt där vi unnar en tilltänkt toppspelare chansen att spela i SHL – för ”alla vill ju spela så högt upp som möjligt” – är vi dödsdömda.

Jag menar allvar. Då dör vår förening. Då släcks vår gedigna glödbädd.

Men glöden och framtidshoppet lever kvar i Södertälje.

Skriver man på för SSK åtar man sig en roll. Ett uppdrag. En del i något större.

En egen rad i den historiebok som våra släktingar skrev in oss i på BB.

Andreas är skribent på Uppdragsport.se. Arbetar till vardags som journalist. Har säsongskort på K, rad 12, plats 7.

3 kommentarer

3 Comments

  1. Mats

    26 juli, 2018 at 8:44 f m

    Helt rätt bra skrivit

  2. Daniel Bladh

    26 juli, 2018 at 4:11 e m

    👍 💙💛

  3. Who Knows

    26 juli, 2018 at 9:19 e m

    ”Den dagen vi når en punkt där vi unnar en tilltänkt toppspelare chansen att spela i SHL…”. Då kanske ni ska börja med att prata med klubbens värvare, som skriver in SHL-klausuler i kontraktet.
    Ta ett snack med dem innan ni glöder sönder…

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Mer på samma ämne Andreas Häggström