Connect with us
Glenn Johansson utmanar Djurgårdens målvakt Rolf Ridderwall.
Glenn Johansson utmanar Djurgårdens målvakt Rolf Ridderwall.

Andreas Häggström

Ett brev till ”Glenna”

Uppdragsport.se:s Andreas Häggström minns inte hockeyspelaren Glenn Johansson. Men han minns en uppväxt som präglades av ”Glenna” och han förstår vad han har betytt.

Du satt nästan alltid i stolen bredvid mig i supporterbaren i Scaniarinken.

Du var vaktmästare och vi delade på ett runt, litet bord.

Där, på samma stol, varje vecka, drack och dricker jag alltid en öl halvtimmen innan nedsläpp och bläddrar igenom matchprogrammet.

Det är en viktig stund för mig.

Ibland frågade du om du också fick läsa.

Du visste inte vem jag var, men jag visste vem du var. Och det var häftigt.

Jag minns din blick när det närmade sig matchstart. Du hade en särskild blick, ska du veta. Det fanns en viss glöd i den. Du hälsade människor välkomna och du nickade till bekanta. Ibland var det som att du hade ett eget språk med människorna omkring dig. Din närvaro talade liksom för sig själv.

Människor blev glada när de såg dig.

Och människor blev påminda när de såg dig.

1985 ledde du SSK till klubbens senaste SM-guld via en finalserie mot Djurgården i Himmelstalundshallen i Norrköping. Jag föddes två och ett halvt år tidigare och var då inte medveten om vad du ställde till med på isen. Jag visste heller inte att jag skulle bli en SSK:are livet ut.

Drygt sex år senare, säsongen efter att du lämnat klubben, gick jag dock på min första SSK-match.

Till historien hör att jag föddes i en riktig Scaniafamilj, där alla jobbade på Scania – ja, min mormor var faktiskt en av Scanias första kvinnliga chefer – och SSK fanns därför naturligt i mitt liv. Flera spelare arbetade på Scania och var vänner och bekanta med min familj.

En släkting, Max, arbetade på dåvarande sponsorn Såab och hade alltid biljetter till hemmamatcherna.

”Max ringde, han undrar om du vill följa med på hockey på tisdag”, kunde mamma säga.

Det ville jag.

Jag minns hur vi alltid fick sitta högst upp på läktaren. På den översta raden. Som sex-sjuåring var det en hissnande upplevelse. De branta trapporna och de kalla träsätena. Alla farbröder som viskade i varandras öron och alla taktiska resonemang som man aldrig förstod men ändå ville ta del av.

Max berättade ibland om dig och dina lagkamrater under min uppväxt.

Om den där kemin.

Han berättade om vad du hade gjort och vad du skrev in i historieböckerna med din träklubba.

Jag förstod aldrig riktigt vem du var då.

Nej, jag visste knappt vad ett SM-guld var.

Men nu vet jag.

Och i höst ska vi hedra ditt minne i Himmelstalundshallen.

Vi ses där.

Läs Andreas Häggströms färska krönika ”Jag längtar efter Gnesta ishall” – där han skriver om sin kärlek till hockeyn, SSK och längtan efter försäsongen.

Andreas är skribent på Uppdragsport.se. Arbetar till vardags som journalist. Har säsongskort på K, rad 12, plats 7.

Kommentera artikeln här

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Mer på samma ämne Andreas Häggström