Connect with us

Andreas Häggström

En krönika om hur mycket vi älskar dagens SSK. Och varför vi gör det.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne
Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Jag har försökt att skriva den här jävla krönikan i drygt en månad.

Den har suttit här på skrivbordet och sneglat på mig mellan matchdagarna.

Krönikan såg mig kliva in genom dörren hemma 05:00 på morgonen efter en bilresa hem från Tingsryd med adrenalin som drivmedel. Krönikan hörde mig tillbe högre makter när Jonas Westerling tog ett rutinerat skär in i AIK:s ödsliga zon och töjde nätet i det bortre krysset.

Krönikan har sett hur pass nykär jag är i klubben som jag föddes att älska tills döden skiljer oss åt.

Men var ska man börja?

Enligt noteringar i ett par läkarjournaler är jag en kreativ känslomänniska med vissa impulsproblem och perioder av humörsvängningar. Vardagen blir då lite som SSK i stort:

Det går upp och ner.

I alla år har SSK gett tusentals svenskar hjärtfel, huvudvärk, svettningar, magsår och sömnproblem. Jag råder ingen att googla den kombinationen av symptom men en läkare hade antagligen kunnat dödförklara oss i Sundsvall den 2 april 2015.

Men till saken hör att SSK är roten till problemet och vår enda räddning på en och samma gång.

Vi mår bra av att åka till Scaniarinken och möta blickar och nicka till bekanta ansikten. Ni vet precis vilken nick jag menar. Den där nicken som betyder ”nu jävlar” och inte kan översättas till något annat språk än vårt eget.

Den nicken räddar liv.

Vi mår bra av att se ett lag på isen.

Ett lag där alla spelar för varandra. Där alla är medvetna om varandras brister och fyller i luckorna tillsammans så gott det går. Ett lag där alla vill framåt och uppåt. Ett lag där ingen sticker ut. Ett lag där alla är stjärnor.

Jag mår bra av att ligga på ett hotellrum i Umeå och tänka på fredagens match mot Björklöven.

Jag mår mindre bra av förändringar, vilket också finns dokumenterat, och jag blev nervös när vi förlorade våra två målvakter och fick täcka upp med ett nyförvärv från Leksands juniorlag som ingen visste namnet på men för alltid kommer att älska. Eller åtminstone veckan ut.

Robin Christoffersson, för övrigt.

Glöm aldrig det.

Jag vågar påstå att 1-0, 1-1, 1-2, 2-2, 3-2, 3-3, 3-4, 4-4, 4-5, 5-5, 5-6 en fredagkväll i Umeå är en tillräckligt stor dos ångest för att döda en människa.

Men jag mår bra av att se SSK kämpa sig in i matcher igen.

Av att se spelarna kompensera baklängesmål med två mål framåt.

Av att se spelarna spela för märket på bröstet och dig och mig och människorna som inte längre finns bland oss.

Täcka skott med ansiktet en, två, fyra, sex gånger inom loppet av lika många sekunder.

Puckfan ska bort.

Av att se spelarna aldrig ge upp.

Och jag mår bra av att se Södertäljesonen Marcus Bohman tonsätta mål med ljudet av stolpe in och sträcka händerna i luften. Utan en tanke på att röra sig en centimeter. Bara stå där och göra oss lyckliga.

ezgif-1583348574

Jag har försökt att skriva den här krönikan i drygt en månad.

Men hur skriver man en krönika som upplevs bäst på plats?

Och hur beskriver man känslor som föds med en medellivslängd på en sekund?

Den där sekunden när glädje förgriper sig på alla sinnen och det enda rimliga är att sträcka upp en näve i luften och skrika rakt ut.

Vi är här, vi är nu.

Den där sekunden när en it-chef på Scania hoppar jämfota och jublar tills kavajtyget måste lämnas in på kemtvätten. Samma kemtvättare som inte hann tillbaka till sin stol för att se SSK göra mål men sträcker upp näven för sig själv inne på toaletten. Ni vet precis vilken näve jag menar. Eller den där sekunden när bibliotekarien på Södertälje stadsbibliotek avtäcker ett vrål på sektion A som får historieböckerna att vakna till liv. Sekunden när asfaltsläggaren från Nykvarn lägger sig platt på marken utanför och tar in känslan av seger.

Den där sekunden då vi släpper våra vanliga jag och blir en del av Scaniarinkens decibelnivå.

Eller den där sekunden när Mats Waltin hämtar luft i magen, harklar, blottar tandraden och konstaterar:

– Jag är stolt över grabbarna.

Det är vi alla.

För vi är SSK.

Andreas är skribent på Uppdragsport.se. Arbetar till vardags som journalist. Har säsongskort på K, rad 12, plats 7.

1 kommentar

1 Comment

  1. Nikkala

    24 september, 2016 at 9:52 e m

    I know the feeling. It has kept me going since the first visit in 1972. Ahearne Cup. SSK-Sparta Prag 3-2. Böna Johansson GWG. Since then 1000+ games. Still around at K höger rad 18 plats 2.

    SSK Råsunda

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Mer på samma ämne Andreas Häggström