Connect with us
SSK kommer att spela i division 1. Vilket betyder slutet för det SSK som vi alla har levt med.
SSK kommer att spela i division 1. Vilket betyder slutet för det SSK som vi alla har levt med.

Andreas Häggström

“Aldrig tidigare har döden varit så figursydd som i SSK:s fall”

“Kärlek har alltid varit det enda som fått mig att gråta. Av glädje när den blir funnen, av tacksamhet när den förädlas, och av sorg när den blir förrådd.” Uppdragsport.se:s Andreas Häggström sammanfattar känslorna efter att det – såvida inget mirakel sker – står klart att SSK förpassas till landets tredjedivision för första gången i klubbens 113-åriga historia.

“Du får gråta”, sa min flickvän efter slutsignalen i Tingsryd på tisdagskvällen.

3-1 på resultattavlan, 78 kilo kropp i sängen framför tv:n, och 1 000 000 pulserande tryck över en redan kantstött bröstkorg.

“Nä, men det är lugnt…” svarade jag och ljög.

Vi träffades i november, jag och min flickvän, och hon har nog aldrig riktigt förstått vad ishockeyn i Södertälje betyder för mig.

Ibland har min hon skrattat lite skämtsamt när jag rapporterat hem ännu en förlust.

“Se det positivt – nu kan det bara bli bättre. ;)” kunde hon svara.

Men det blev aldrig bättre.

Det blev bara värre.

Värre och värre.

I februari åkte vi ett gäng SSK-vänner till Umeå för att se SSK möta Björklöven på bortaplan. Vissa av oss anlände med flyg, andra med tåg. Men vi bar med oss sorgen, smärtan, besvikelsen, misslyckandet och förnekelsen som gemensamt bagage.

Björklöven var enormt formstarka.

Matchen innan hade SSK släppt in två mål på två minuter mot Vita Hästen och mot Björklöven släppte vi in 1-0 redan efter 20 sekunder. Ridå. Matchen var över efter 20 sekunder och kitteln i Umeå kokade. Som så många gånger förr tänkte man: Hur ska dessa vitmålade, felsvarvade schackpjäser lyckas göra mål och vinna mot ett hemmalag med tandtråd mellan tänderna och glöd i bröstkorgen? Från augusti och framåt gick SSK från ett färgglatt melodikryss till ett korsord på hebreiska. Omöjligt att lösa. En gåta.

Och där stod vid på bortastå, med den banderoll som vi förberett på ett hotellrum under dagen.

Men där och då slog det mig: Att det enda vi hade kvar med emblemet intakt var varandra och den gemensamma sorgen och kärleken.

Till slut blir symbiosen mellan sorg och kärlek något man samlas runt när den påkostade lägerleden har brunnit ut.

Inför kvalserien skrev vi krönikor, diskuterade bortaresor, peppade varandra och såg fram emot kvalserien. Ut med det gamla, in med det nya. Glöm det som varit.

Äntligen skulle föreningen få sin förtjänade islossning.

Kom igen, det blir till och med kul, vi fixar det tillsammans!

Vår ordförande gick ut och konstaterade att han var lugn. Det kan inte bli division 1. Det är vårt lag nämligen alldeles för bra för. Trots att tusentals supportrar bevittnat motsatsen – period efter period, match efter match, vecka efter vecka, och spelare för spelare – hela hösten och vintern.

Ett par veckor senare så sitter jag nu här och känner… tomhet.

Efter 113 år bevittnar vi de sista minuterna i rampljuset för den elitförening som vi har vuxit upp med och kommit att älska. Nu väntar nya förutsättningar. Nya ramar. En ny verklighet. Det krävs ett osannolikt mirakel för att vi ska vakna ur den här mardrömmen.

Vad hände?

Varför försvann du?

Man vill bara inte förstå.

Kärlek har alltid varit det enda som fått mig att gråta. Av glädje när den blir funnen, av tacksamhet när den förädlas, och av sorg när den blir förrådd.

Och den här stunden är inget undantag.

Försök till formuleringar studsar bara tillbaka till avsändaren. Man söker svar på frågor som man egentligen redan vet svaret på.

För vi kollapsade inte i kvalserien.

Vi underskattade inte våra motståndare i kvalserien.

Vi hade inte problem med domare i kvalserien.

Vi hade inte svårt att göra mål i kvalserien.

Vi föll inte ihop i kvalserien.

Vi misslyckades inte i kvalserien.

Och vi var inte som sämst när det gällde.

Nej, vi fortsatte bara i blindo på en sedan tidigare olycksdrabbad väg, och nu står vi med gyttja till knävecken vid ett gastkramande vägskäl.

Drömmen och fiaskot befruktades redan för ett år sedan men döden tog mått på oss i höstas och kostymen syddes sedan i det tysta, som poeten Tomas Tranströmer hade uttryckt det.

Och aldrig tidigare har väl döden varit så figursydd som nu.

Men så var det ju det här med att förädla kärlek…

På torsdag reser vi, ett gäng SSK-vänner, till Sundsvall för att se lagets sista bortamatch på elitnivå på antagligen väldigt många år. Inte för att heja på spelarna den här gången, utan för att vi tycker om att se SSK spela tillsammans. Vissa reser dit med flyg, några med tåg och andra med buss. Bagaget är sedan länge incheckat. Och vilka som än fick ansvaret att packa den här tunga ryggsäcken bör aldrig mer få sätta sin fot på SSK:s kansli igen. För klubbemblemets skull.

Andreas är skribent på Uppdragsport.se. Arbetar till vardags som journalist. Har säsongskort på K, rad 12, plats 7.

10 kommentarer

10 Comments

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mer på samma ämne Andreas Häggström