Connect with us

Artiklar

21 november 2011 – dagen jag aldrig glömmer

Mauri Hermundsson minns tillbaka till matchen få av oss någonsin kommer glömma. Lagen hette SSK och Malmö. Dagen var 21 november, och omgången Allsvenskans 23:e. Det kunde ha varit vilken match som helst.
Det blev det inte.

Ljudet som fyllde arenan var kvävande, gjorde det omöjligt att andas. Verkligheten var så stark och genuin där den badade i känslorna som sprutade omkring likt vågor mot en klippkant. Energin, hatet och kärleken rymdes inte längre i lilla Scaniarinken.

Linus Klasen hade snaggat av sitt långa änglahår flera månader tidigare, som ett skrattretande bevis på sin dödfödda strävan att få bli lite mer macho. Och där vinglade han in på isen – den lille, lille Linus Klasen. Så rädd han såg ut när han med stora ögon såg upp mot Scaniarinkens läktare.

Men det handlade inte om burop. Det handlade inte om stora läskiga banderoller. Det handlade inte ens om plånböckerna som ven kring hans huvud och landade på isen han osäkert halkade omkring på.

Det handlade om en massiv vägg av hat, signerat SSK-fansen och manifesterat i en dånande ljudkuliss som fick vattenflaskorna i spelarbåsen att vibrera. Stämningen i Scaniarinken var så levande att man kunde ta på den.

Malmöspelarna åkte hem utan poäng den kvällen. Och svansen, ja, den var så långt uppe mellan benen att den förmodligen snuddade vid g-punkten.

Pucken hade precis vidrört Scaniarinkens is när snapsvisan drog igång. Där och då, de första skälvande sekunderna av matchen, insåg nog alla att detta, detta var matchen som Sveriges vackraste och anrikaste klubb bara skulle vinna. Medvinden i ryggen var så kraftig, ilskan så stor och kärleken så stark. Packet från Malmö skulle lämna arenan i likbilar.

Det hann inte gå länge innan första målet var ett faktum. Sen ett andra, och så ett tredje. Att Malmö reducerade var inte ett hot, bara ett kortvarigt avbrott, en liten pisspaus, i en fest som bara fortsatte.

Hesa Fredrik ljöd, men hördes inte den kvällen. Segervrålet var för högt.

Den vackraste och mest berusande känslan i livet kommer inte när man bestämmer sig för något, inte heller när man utför detsamma. Den vackraste och mest förläsande känslan uppstår den sekund man inser att all investerad tid och kärlek var värt mödan. Att allt slit för den dröm som så många gånger kändes avlägsen, plötsligt blir en susande verklighet.

Hesa Fredrik var målgången den kvällen, målgången i ett för många helt ointressant lopp, men för oss som befann sig i Scaniarinken där och då betydde det allt.

Linus Klasen såg trött ut när han med nedsänkt blick sakta gled av isen. Efter honom följde Dragan Umicevic, Pontus Sjögren, Daniel Josefsson och Tim Heed. Alla sneglade åt samma håll. Mot kurvan där de stod, hjältarna i sina rödvita tröjor och supportrarna med med sina rödvita hjärtan och badade i ett hav av lycka.

Vi hade alla kunnat vända blicken och hånskrattat. Visat vårat förakt mot de som svikit. Men det var de inte värda – inte just då.

Segerns förlösande sötma smakade allt för gott.

Lagen hette SSK och Malmö. Dagen var 21 november, och omgången Allsvenskan 23:e. Det kunde ha varit vilken match som helst.

Det blev det inte.

Mauri Hermundsson är skribent på Uppdragsport.se. Till vardags arbetar han som journalist. Säsongskort på K.

5 kommentarer

5 Comments

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mer på samma ämne Artiklar