Connect with us

Andreas Häggström

2 frågor efter att ha sett intervjun med SSK:s klubbdirektör

Uppdragsport.se:s Andres Häggström har ett par funderingar kring föreningens framtid efter att ha sett en färsk intervju med klubbdirektören Mats Pernhem.

Andreas Häggström

, den

Foto: David Nilsson Hamne.

SSK ligger pyrt till i Hockeyallsvenskan och mycket står på spel inför en eventuell kvalserie.

Klubbdirektör Mats Pernhem brukar ofta understryka hur mycket mer som omfattas av föreningen än just a-laget och så är det ju.

I en färsk videointervju på Pucksnack får också Pernhem förklara läget kring föreningens ungdoms- och juniorverksamhet, utöver frågor kring a-laget och den sportsliga situationen.

Det är alltid bra att ledare, ansvariga och bestämmande får ge sin bild, och all beröm till de ideella som tar sig tid och för att kolla läget för fansens skull. Men ibland uppstår följdfrågor. Följdfrågor som är av intresse för klubbens fortsätta överlevnad.

Där just den omtalade helheten, djupet, omfattas.

Intervjun med Mats Pernhem:

Här är två frågetecken som jag har efter att ha sett intervjun med Mats Pernhem, en man som jag har beundrat sedan han kom till Södertälje. Samt diskuterat de här bitarna med vänner och andra SSK-supportrar. Däremot kan ju likväl Mats Waltin svara på frågorna, så klart.

1) Den nuvarande juniorsatsningen.

Mats Pernhem gläds stort åt att J18-laget har tagit sig vidare från grundserien till J18-allsvenskan. Jag följer de här killarna relativt noga och gläds också. Det är väldigt bra och skönt, sett till hur inledningen på grundserien såg ut. Grabbarna tog sig samman rejält. Men samtidigt borde det vara en självklarhet för en förening av SSK:s storlek att ta sig vidare från grundserien i konkurrens med lag som Värmdö. Tyresö Hanviken, Arlanda Wings, Nacka, Täby och så vidare.

Vi pratar ändå om föreningar som inte har ett nationellt hockeygymnasium och snarare är plantskolor för större klubbar som exempelvis SSK och dess konkurrenter.

Men nog om det.

Mats Pernhem säger att J20 SuperElit-statusen är jätteviktig för SSK.

Och han har givetvis rätt.

Men det tycks bara gälla på papperet då återväxten är icke existerande och vägen till a-laget rekordlång, plus att J20 är tvungna att göra tvärtom än vad som är tänkt. Alltså, man förstärker J20-laget med spelare från a-laget i stället för tvärtom – och då har vi ändå landets äldsta SuperElit-lag i år också, precis som i fjol.

Fortsätter det här är vi inte rätt ute, rent strategiskt.

För ett par år sedan matchade SSK flest juniorer av alla lag i hockeyallsvenskan. Nu är det bara ett lag, Västervik, som matchar färre juniorer. Flera av de övriga lagen, som alltså matchar fler juniorer än SSK, har inte ens juniorlag i SuperElit som är den högsta juniorserien. Utan de matchar helt enkelt en del juniorer på lån från… precis, lag i SSK:s juniorserie.

Jag följer J20 så noga det går på avstånd, ser en hel del matcher och spelarna spelar, precis som i fjol, för att klara sig kvar i SuperElit mot två till fyra år yngre motståndare i många fall – trots att det utan tvekan finns enskilda, duktiga spelare som skulle kunna göra matcher i a-laget, eller lånas ut till andra seniorlag i division ett och på det viset få maximal utveckling.

Var i ligger moroten för J20-spelarna nu?

Att någon av dem får ett try out-kontrakt i sommar?

Och var i ligger moroten för kommande J20-spelare?

Konsekvensen av nuvarande strategi är att även spelarna i J18 blir äldre än sina konkurrenter och spelarna i U16 kommer senare upp till J18. Den ultimata konsekvensen är förstås att detta också påverkar ansökningarna till vårt hockeygymnasium. När spelare väljer hockeygymnasium är möjligheterna till framtida a-lagsspel en stor faktor, liksom att kunna spela J20 som underårig om man är tillräckligt bra.

Men gör det så mycket?

Ja, får man inte en bit av kakan med de största talangerna, eller åtminstone skiktet under, är det svårt att ekonomiskt motivera en superelitsatsning på sikt. Att SSK själva år efter år ska få fram världsklasstalanger från de egna ungdomslagen är inte troligt – och de senaste åren har dessutom ett par talanger från SSK U16 valt andra hockeygymnasium än Södertäljes.

En superelitsatsning bör ge talang och kompetens som är omöjligt för en allsvensk klubb att köpa själva. Vi pratar om att klubben kanske var femte år kan få fram en Linus Videll, Jhonas Enroth eller David Pastrnak och så vidare. En spelare som hinner leverera på hög nivå en eller två säsonger till en låg kostnad innan deras karriär går vidare i större ligor. Men för att den typen av supertalanger ska attraheras av SSK så måste det vara ”svängdörrar” mellan a-lag och juniorlag.

Att leverera en spelare till en fjärdekedja om året är inte tillräckligt bra avkastning för att motivera en superelitsatsning. För det är dyrt. Det kostar många miljoner.

Vidare säger Mats Pernhem att Erik Ullman är ett exempel på en spelare som har tagit sig upp till a-laget. Ullman är en bra spelare och en av mina och många andras favoriter. Men att han är bra visste vi redan och det är därför en sanning med rejäl modifikation. Ullman spelade redan i fjol i SHL och Hockeyallsvenskan och är knappast en finnig, pigg junis som har lyckats med det omöjliga och konkurrerat ut Petter Lindberg efter idogt kämpande. Han var givetvis tänkt för a-laget när han värvades till SSK för ett tag sedan. Och han kommer givetvis att spela i Hockeyallsvenskan nästa år oavsett om SSK spelar där eller inte.

SSK måste bestämma sig för vilken strategi som gäller för juniorhockeyn.

Superelit eller inte.

Om man ska fortsätta sin superelitsatsning måste man ge merparten av våra sistaårsjuniorer a-lagshockey sista året, i SSK eller i division 1.

Annars är det lönlöst.

2) Om att förstärka a-laget.

”Vår attraktionskraft just nu är inte så stor”, säger Mats Pernhem som svar till de som har efterfrågat spelare att fylla de hål som Mats Waltin inför säsongen inte lyckades fylla.

Och det förstår så klart vem som helst. Vem vill gå till ett lag som ligger sist, egentligen? Nu tror jag förvisso att läget i truppen och stämningen bland spelarna är natt och dag jämfört med 2014/2015 då vi åkte ur. Det finns en annan moral och vilja i det här laget, vilket så klart underlättar. Men frågan är om det hjälper när läget ser ut som det gör för utomstående.

Troligtvis inte, nej.

Attraktionskraften bör däremot ha varit högre i, låt säga, oktober eller november. Redan då fanns det all anledning att agera och den frågan fanns även då på bordet.

Det är alltså inget nytt.

Jag ser gärna två nyförvärv på backsidan, och eventuellt något framåt. Men jag förstår samtidigt att det är svårt att fånga pigga fiskar den här tiden på året. Och att det kan bli dyrt. Dyrt? Ja. Dyrt. Men det är nog betydligt dyrare att åka ur. Och utan en Sahlin som storspelar blir det tydligt var vi brister. Så, hur ofta hittar man bra spelare den här tiden på året? Våra konkurrenter har.

Har vi råd att inte testa?

Det finns beslut att ta, helt enkelt.

Mats Pernhem säger att han inte vill kalla majoriteten av nyförvärven för floppar och det förstår jag. Det skulle se märkligt ut om han gick ut och konstaterade det i intervjuer. Men om vi tittar på säsongens offensiva nyförvärv spelade en av dem i de tre första kedjorna förra matchen. En var i fjärdekedjan, men har tidigare varit satt åt sidan. En annan har fått sparken. En annan är sjuk, eller nåt, men vanligtvis mer eller mindre petad.

Det är givetvis anmärkningsvärt.

Mats Pernhem försäkrar i intervjun att det här inte är något som har ansträngt ekonomin nämnvärt.

Men det måste väl ändå vara ganska kostsamt – på flera vis – att fylla på laget med spelare som inte bidrar alternativt måste lämna. Lägg sedan till detaljen att dessa spelare, låt oss kalla dem bromsklossar, står i vägen för våra egna juniorer. Det blir alltså kostsamt ur såväl ett sportsligt som ekonomiskt framtidsperspektiv, två perspektiv som trots allt går hand i hand till slut…

Ett moment 22, som sagt.

Samt en faktor som Mats Pernhem inte tycks förstå.

Mats Pernhem lyfter fram publiktapp som en faktor till den dåliga ekonomin. Eller, för att citera: ”Vi har inte samma stöd som tidigare”. Men som i så många andra hockeystäder får man kämpa för att locka till sig publik utöver de så kallade ”kärntrupperna” som alltid går på matcherna. Kolla bara på Växjö nu.

Det ligger en utmaning i det. Det är den trista verkligheten. Och det bör rimligtvis finnas en riskfaktor med i bilden.

Nej, klubben har antagligen dåliga intäkter för att man snålade med spelartruppen, har värvat dåligt och därmed fick sportsligt svaga resultat, vilket resulterade i att den yttre publikmassan svek.

3) Övriga tankar.

Dumpade provspelaren Björn Jonasons Huddinge i kvalserien just nu. Vilken otrolig chans till revansch mot SSK för hans del senare i vår.

Poetiskt rättvisa ändå, på något vis.

Jag undrar hur Mats Waltin förbereder inför vad som komma skall. För kvalserien blir det nog. Det krävs för många trepoängare framöver för att det ens ska vara lite realistiskt sett till produktionen hittills och sett till hur de har fördelats. Det går inte att blunda för det, hur gärna jag än vill och försöker.

Nu fladdrar jag i väg i hypotetiska tankar gällande framtiden men risken att bli kvar ”där nere” länge är stor om vi åker ur, helt enkelt, tror jag.

Så, vi får inte åka ur. Det finns inte.

Hur håller vi oss kvar?

Jag önskar att jag hade den kunskapen.

Jag tror att årets SSK är bättre och är utrustade med en större moral än de hockeyallsvenska lag som åkte ur förra året. Sundsvall och Asplöven. Men vi vet hur svårt det är att möta hungriga lag underifrån. Förra kvalserien när vi åkte ur var mer eller mindre traumatisk.

Tårar, tomhet.

Att sitta uppe i Sundsvall och se laget åka ur elithockeyn är inget jag vill göra om.

Det var så tungt.

Det var en mardröm.

Så fixa det här nu medan jag försöker förbereda mig för vårkantens påfrestningar. Fixa det på bästa möjliga vis. Det blir ett perfekt avsked för Mats Waltin att klara kvar SSK i hockeyallsvenskan innan en ny, yngre tränarförmåga tar över.

Hur det går till får de som bestämmer komma fram till.

Men kanske att vi borde byta pinkoden till sportchefsmobilen om eventuella värvningar ska göras, åtminstone…

Kommentera artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Andreas Häggström

”Helt rätt att Waltin får lämna – men det finns en sak vi aldrig får glömma”

Det finns inga som helst frågetecken, ingen som helst tvekan, att det var dags för Mats Waltin att lämna över rodret. Men det finns flera anledningar att hylla den rutinerade mannen som stod upp när vi andra knappt orkade resa oss.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Trots att det gått två år har jag fortfarande köldskador efter att ha rest runt till den ena igloon efter den andra för att se SSK spela i hockeyettan.

Ett spretigt lag med en flera meter sylvass spjutspets som såg bra ut på papperet men som väckte vissa frågetecken inför säsongen.

– Hur ska de här killarna dra åt samma håll och spela SSK tillbaka till Hockeyallsvenskan? frågade man sig.

Sedan degraderingen från hockeyallsvenskan har vi aldrig riktigt fått andas ut.

Visst, vi vann matcher i hockeyettan. Men vinner du 100 meter i överlägsen stil i OS får du ändå sår runt halsen med en kniv mot strupen. Det spelar ingen roll hur snabbt du springer. Hur försiktigt du springer. Hur rutinerad du är. Kniven finns där. Den gnuggar, den gnider, den sårar ditt skinn.

Hockeyettan var ett stormigt hav med ett 20-tal oprövade matroser på övre däck.

Kaptenen hette Mats Waltin, och det var långtifrån den första skutan han styrt. Mats Waltins båtar kanske inte alltid har seglat framåt, men de har åtminstone hållit sig över ytan.

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin. Foto: David Nilsson Hamne

”Mats Waltin tar oss tillbaka”, sjöng vi oss hesa i ishall efter ishall.

I Hudiksvall, i Sollentuna, i Tierp, i Vimmerby, i Haninge.

Men framför allt i Sundsvall i kvalserien.

Det var där och då som vi förstod att vi kan greja det här. Att det går. Att vi håller. Leif Strömberg kallade SSK:s klapp-klapp-spel för ”turmål” efteråt men på reprisen, som i sig förtjänade tusen repriser, kunde man tydligt se att Mats Waltins fartyg trots allt hade kontroll på samtliga intilliggande isberg.

Det fanns bara en väg: Framåt. Uppåt.

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Mats Waltin pratar med domaren, laget lyssnar noga. Foto: David Nilsson Hamne

Drygt ett år tidigare hade vi suttit i samma Sundsvall.

Vi hade precis åkt ur Hockeyallsvenskan.

Det där som inte skulle kunna ske hade precis skett.

Vi grät över misslyckandet. Vi grät på grund av känslan av hjälplöshet. Att vi inget kunde göra. Att ingen kunde göra något. Att spiralen bara fortsatte borra sig ner i våra hjärtan. Vi tröstade varandra, och vi tröstade oss själva. Vi grät tårar värda en butelj i Janne Karlssons bokhylla.

Den där kvällen blev på sätt och vis traumatisk.

Bara tanken på en spiral får det att krypa i kroppen på mig. Den där känslan av hopplöshet. Den där känslan av att det helt enkelt inte går. Det finns inget hopp. Det finns inget ljus i tunneln. Nej, inte ens tunneln står kvar. Känslan av att tunneln har rasat, blivit asfalterad och agerar E4:a åt våra motståndarlag.

Jag vill rikta ett evigt tack till Mats Waltin för säsongen 2015/2016.

Du var den där rösten vi behövde. Den där navigeringsnålen som vårt rangliga psyke behövde. En trygg hand i en otrygg situation. Egentligen borde du ha tackats av redan efter avancemanget. Jag tycker att du kändes klar då. Du kom, du ledde, du vann, du segrade.

Du gjorde det du skulle.

Jag kommer, helt ärligt, aldrig att glömma det.

Än i dag bär vi runt på den klassiska banderollen från den säsongen.

Så mycket betydde den.

Att klubben nu, efter sex omgångar, tvingas ge Mats Waltin sparken är inte Mats Waltins fel. Det är klubbens fel. Det är flera faktorer och komponenter, och säkert en hel del utnötta tapeter på gamla väggar, som tillsammans är ett bra mycket större problem än Mats Waltin. Och visst känns historien med Anton Holm extra onödig en dag som denna, då antagonisten fått lämna efter blott sex matcher.

Efter en på flera vis historiskt dålig säsong 2016/2017 fanns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det fanns ett facit. Det fanns spelare som vittnade om saker som inte fungerade. Det fanns en spelidé som inte höll för hockeyallsvenskan av i dag.

Det fanns svart på vitt då, men färgen hann knappt torka innan klubben valde att tuffa på.

Och i dag fick vi svart på vitt att det var helt fel väg att gå.

Nu behöver SSK en ung, hungrig tränare som förstår dagens hockey och spelare. Som vill uppåt. Som ser SSK som ett steg på vägen mot en högre nivå. Som har ambitioner, som har sina bästa år framför sig.

Precis som klubben ska ha.

Fortsätt läsa

Andreas Häggström

”SSK:s inledning är oacceptabel – men läs detta innan du stannar hemma ikväll”

Uppdragsport.se:s skribent Andreas Häggström är inte naiv. Han är rentav arg. Men det finns så mycket mer med i bilden som gör att vi inte kan ge upp. Vi måste gå och se SSK mot AIK i kväll. Vi måste förvalta det vi har.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Foto: David Nilsson Hamne.

Sensommaren övergick snabbt till permafrost för alla SSK:are i år.

Men vi är vana.

Det är längesen vi klev in i en hockeysäsong med sandalerna på. Det är numera tunga, otympliga kängor som gäller om man ska klara terrängen i tabellens nedre regioner.

Mats Waltin förtjänar antagligen bragdguldet efter att ha lyckats behålla jobbet i Södertälje trots den historiskt usla säsongen i fjol.

Det ska egentligen inte gå.

Men laget byttes ut och man motiverade varför. Man pekade på vad som var fel och vad som ska bli rätt. Det flaggades för förändringar. En gammal hund skulle lära sig att sitta. Och det lovades vitt och brett om att ta verksamheten till nästa nivå.

Nu står vi här med tre raka förluster, tre gjorda och elva insläppta mål, sämst effektivitet i hela serien, och har mer eller mindre ena fingret på numret till psykakuten – och det är inte ens oktober än.

Hur orkar man?

”Bara tre matcher, serien är lång”, säger någon.

Men det är inte ”bara tre matcher”.

Med förra säsongen inräknad har Mats Waltin nu haft över 50 matcher på sig att lyfta SSK över nedre strecket i tabellen. SSK klev ner på sistaplatsen den 28 oktober 2016 – jodå, jag minns – och jag kan inte minnas att vi befann oss över ytan någon gång efter det.

Därför klandrar jag ingen som redan gråter blod.

I tisdags skrev jag till en vän att jag får se hur jag gör på fredag.

AIK hemma en fredag i omgång fyra ska vanligtvis vara lika självklart som ost på pizza. Publikfest. En kall öl eller fyra. Snacka skit med vänner och bekanta. 

Men det kändes inte lika självklart längre.

Och om inte personer som alltid går på matcherna ens känner lust att förnedra AIK hemma – att se Nicklas Grossmann sänka Jonas Almtorp – en fredag… 

Då har klubben ett problem.

Ett stort problem.

Motgångar i idrott kan förvandla vem som helst till en deprimerad alzheimerspatient på nolltid.

Man glömmer fort varför man står där match efter match. Varför man reser land och rike runt för att vara med och föra skölden in i framtiden. Varför man investerar såväl pengar som tid, ölkalorier och engagemang med minimal avkastning.

Det kanske rentav är Hockeysveriges just nu sämsta aktie.

Men jag har kommit på flera anledningar till att infinna sig i Scaniarinken i kväll.

I går när vi satt och beklagade oss över misslyckade värvningar, pusslande med kedjeformationer, brutna löften, Anton Holms succé i AIK, Mats Waltins oförmåga att få ihop laget och den oacceptabla inledningen på säsongen satt ett par tappra själar och tillverkade ett tifo i Scaniarinken.

När det mesta andra har havererat har SSK:s supporterklubb ställt sig upp, motat döden i dörren och arbetat på.

Vilka fan är vi då att stanna hemma när AIK kommer på besök för att försöka förpesta vår tillvaro ytterligare?

Med en sportslig elefant i rummet redan ska inte ett par råttor få skrämma bort oss.

Supporterklubben förtjänar vår närvaro.

Man har utlovat ett tifo utöver det vanliga. 

Hur många tabelljumbos har tifon utöver det vanliga?

– Jag vill inte avslöja allt för mycket men jag hoppas att alla kommer bli nöjda. Det är det här vi lagt absolut mest tid på och folk verkar ganska nöjda med det vi gjorde i Leksand och i hemmapremiären, då tror jag de kommer bli väldigt nöjda med det här. Jag kan väl säga så mycket som att både SSK och staden är involverat i tifo, säger Fredrik ”Flinta” Andersson från Supporterklubben.

Supporterklubben kämpar med tifo, trots motgångar. Trots allt.

Supporterklubben kämpar med tifo, trots motgångar. Trots allt.

Fredagar har en tendens att göra en lycklig eller olycklig.

Jag vågar säga att alla någon gång har blivit antingen olycklig eller lycklig på just en fredagskväll.

Någon gör slut, någon finner sitt livs kärlek. Någon ringer ett samtal som inte borde ringas. Någon tar ett beslut som förändrar livet på gott eller ont. Någon skapar ögonblick. Det skrattas. Och det gråts.

Det fina med i kväll är att vi knappast kan bli mer olyckliga och därmed har allt att vinna. Det finns inga samtal att ringa längre. Beslut har tagits. Vissa redan i samband med att vi föddes till SSK:are.

Och framför allt har vi redan hittat vår livs kärlek och insett att vi aldrig kommer att göra slut.

Det handlar om att genomlida och se ljus i tunnlar.

Vi vet det.

Att gå och se SSK i kväll är en investering i klubbens supporterverksamhet, i framtiden, i våra ungdomsspelare, i vårt lovande J18-lag, i möjligheten att locka hem fler hemvändande proffs, en möjlighet att visa att vi fortfarande kan, att vi inte ger upp, och framför allt möjligheten att trycka dit AIK när vi behöver det som mest.

En investering i en för klubben behövlig krycka.

Jag tror att vi alla är överens om att det måste ske något i det sportsliga ledet. Kanske på högre plan än så, om man får vara lite bitter. 

Men vi tar det i morgon.

För i kväll är det fredag.

I kväll ska vi få vara lyckliga. 

Fortsätt läsa

Andreas Häggström

”Säsongskortskampanjen tyder på 0% insikt om supporterskap”

Snart har det gått en månad sedan SSK senast marknadsförde sina säsongskort. Uppdragsport.se:s Andreas Häggström undrar hur man har tänkt kring sin ”kampanj” och arbete i sociala medier. ”Klubben måste berätta varför man ska vara en del av SSK och det kan omöjligt vara för att spara var tredje biljett”, skriver han.

Andreas Häggström

Publicerat

, den

Bilder från SSK:s säsong i hockeyettan.

Det råder ingen tvekan om att SSK:s supporterfölje stundtals är något utöver det vanliga.

Få skaror med människor har upplevt lika många fältslag. Till och med romarriket och de luttrade aztekerna i Mexiko pratade antagligen om supportrarna från Södertälje långt innan människan uppfunnit gummi och puck. Ja, få själar har så många ärr. Få supportrar lyckas samla ihop den enorma mängd energi som krävs för att överleva en säsong till.

Likt en kackerlacka klarar vi oss alltid kvar med livet i behåll efter kvalserier och dylika bombardemang, och likt en katt tycks vi ständigt ha nio liv även om det är över 30 år sedan vi var en mästerkatt.

Och i höst ska vi stå där igen, runt mjölkskålen.

Men med lojalitet och engagemang kommer även det som riskerar att krossa förhållanden på löpande band:

Man tar saker för givet.

Man tas för givet.

Och lite så känns det kring SSK och relationen till supportrarna just nu.

Låt mig prata lite om klubbens förmåga att skapa ett intresse kring sin, så kallade, ”produkt”.

När SSK trillade ner i hockeyettan var det supportrarna som var draglok när laget dundrade fram längs hockeyettans snåriga räls genom Hockeysverige.

Man invaderade Visby.

Man fyllde ishall efter ishall vid bortamatcher.

Man fick hockeyprofiler att hylla stödet i Scaniarinken. Det spreds bilder på tifon och läktarsång.

Foto: David Nilsson Hamne.

Foto: David Nilsson Hamne.

Inför hockeyallsvenskan såldes det visserligen många säsongskort, trots att man väntade en månad efter avancemanget med att ens påbörja försäljningen.

Det gläder mig.

Men jag undrar hur många kort vi ytterligare hade sålt om klubben valt att rida på den enorma framgångsvåg – den entusiasm som stal 90% av syret i Scaniarinken våren 2016 – och… låt säga… drog igång en kampanj till specialpris redan veckan efter kvalserien?

”Ingen tid att förlora – återtåget rullar vidare redan i dag”.

Men det är en högst hypotetisk fråga, om än relevant, och smått jävla irriterande.

Däremot står det klart att klubben inte tycks ha några ambitioner att skapa engagemang och entusiasm inför nästa säsong.

Spelare efter spelare säger i sina respektive intervjuer att de tycker att SSK har något spännande på gång. Att de vill vara med på den lilla satsning som klubben vill sätta i rullning. Den femårsplan som innebär att laget ska slåss mot SHL om två år.

Eller som Henrik Nyberg sa till Länstidningen i förra veckan:

– Vi har värvat en del intressanta spelare, det kan nog gå vägen detta. In köp säsongskort.

Där och då hade Nyberg även gjort mer marknadsarbete än SSK själva gjort hittills.

Henrik Nyberg och Robin Nilsson. Foto: David Nilsson Hamne.

Henrik Nyberg och Robin Nilsson. Foto: David Nilsson Hamne.

För av satsningar, spännande pusselbitar och visioner vet supportrarna just nu ingenting.

Den 24 maj släppte SSK årets säsongskort.  Det är även senaste gången klubben skrev något om det på Twitter.

Över en månad sedan.

Senast klubben skrev något om säsongskorten på Facebook var den 4 juni.

Snart en månad sedan.

Man kan tycka att även SSK borde få ha semester i juni – men då kanske man inte ska släppa säsongskorten i slutet av maj, en månad och åtta dagar sedan kvalserien tog slut.

Det jag saknar är någon slags kampanj.

En vilja att bygga upp något. En stämning. En jargong. En entusiasm. Lite energi. En känsla. Ett ledord.

Men i stället väljer klubben att som främsta försäljningsargument ha ”var tredje match på köpet”. I år lät man hockeyn kallna ännu mer än i fjol, och det fanns gott om tid att lansera någon slags kampanj men i stället fick vi något i stil med ”Grattis Södertälje! Nu öppnar Dressmann en butik nära er! Ta tre kalsonger, betala för två.”

Jag kanske talar för mig själv när jag säger att det viktiga för mig är inte priset eller hur många kronor jag tjänar på att göra si eller så. Kalsonger har jag redan.

Eller som den brittiske författaren och marknadsföringsexperten Simon Sinek en gång uttryckte det:

”The goal is not to do business with everybody who needs what you have. The goal is to do business with people who believe what you believe”.

Problemet är att SSK tror att folk behöver se hockey, men så är det inte. Mat behöver man. Sömn också. Hockey går man på därför att man bär på en passionerad övertygelse som ibland behöver gödas.

Klubben måste berätta varför man ska vara en del av SSK och det kan omöjligt vara för att spara var tredje biljett.

Klubben måste synas i sociala medier.

Öppna dörrarna, bjuda in supportrarna till bordet, visa vad det bjuds på.

Det här gör mig orolig och nedstämd av den enkla anledningen att jag brinner så fruktansvärt mycket för SSK och den atmosfär som omringar klubben.

Jag har givetvis köpt säsongskort – och det borde alla som kan göra, det är viktigt, boka här – men jag skulle säkert kunna lägga en tusenlapp eller två till på mitt kort om man kommunicerade någon slags ambition, angelägenhet, strävan, inriktning eller energi.

En vilja att dra igång något mycket större än en bokningslänk på Facebook.

En vi-känsla och gemensam dröm.

Tyder det på 0% insikt gällande supporterskap och vad som håller en förening vid liv?

För mig lockar nämligen var tredje match seger betydligt mer än var tredje match på köpet.

Fortsätt läsa

Mest läst